Rolf Öhlén

En trevlig cykeltur

Det var en trevlig cykeltur.

Så enkelt kan dagens träningspass, det första för ICA klassikerna cykeldel sammanfattas.

Men nu är jag jag.

 En blek solskiva försöker tappert tränga igenom ett någorlunda jämnt gråvitt molntäcke. Kylan nyper i skinnet. Underställ, mössa under hjälmen, handskar och jacka. När jag fått fart på cykeln och gruset knastrar under däcken känner jag mig som en kalv på grönbete. Jag får lägga band på mig för att inte ta i för mycket på en gång.

I svackan där gång- och cykelbanan delar sig och går under Långgatan respektive riksväg 90 ligger det is kvar. Jag lyckas hålla tungan rätt i mun och cykeln i balans. Jag svänger ner mot älven.

 Gräsmattorna är snöfria och gulgröna nyss frisläppta efter snöns kvävande men isolerande remsa. På kilen med gräs mellan trottoaren och vägbanan hoppar en skata. Det ligger mycket grus på gång- och cykelbanan så det gäller att vara försiktig,

  På älven uppströms kraftverksdammen ligger ännu isen kvar men med stora vakar med svart vatten emellan. Jag kommer osökt att tänka på Kyrkövaken i Järvsö vid den sydöstra delen av Kyrkön som aldrig frös. Så många gånger under vintern jag pulsade runt ön för att se hur det såg ut, om det fanns några knipor där och om det skulle gå att stå vid stranden och fiska.

 Jag passerar älven och svänger in på klassisk militär mark, f. d. T 3:s regementsområde. Efter fotbollsplanen dyker en gråmålad bredsida tillhörande en förrådsbyggnad upp. Här kommer jag i bryderi. I går kväll när jag planerade denna cykelrutt tänkte jag ta höger och cykla runt byggnaden eftersom det såg ut att gå en väg där. Det gör det men gång- och cykelbanan svänger som jag hade för mig åt vänster. Jag följer den vanliga rutten och ansluter till "Natt och dags väg".

 Vid bollplanen tillhörande Nipanskolan är ett tiotal barn i 9-10 års åldern att spela fotboll tillsammans med en vuxen. Jag undertrycker impulsen att stanna och fråga om de behöver en målvakt. Istället fortsätter jag vägen nedanför Petersborg. Undrar hur många unga par som svärmat däruppe. Undrar hur många av dem som varit militärer.

 Så kommer jag till bron nedanför kraftverket. Det svarta, isfria vattnet strömmar virvlande på sin färd ner mot havet. Tanken var nu att cykla genom stadsparken, till kommunhuset, ta sig upp där och sedan via Dalvägen upp till Industrivägen och så hem. Jag tänkte kalla rundan "broarna runt". Men från bron ser jag nedströms en tredje bro, den som går till Hågestaön.

Det känns skönt. Cykeln spinner. Högra skinkan värker visserligen men vad då?

 Jag cyklar genom Stadsparken, följer stigen längs med älvstranden och tänker cykla upp vid Polishuset. Nähä, det tänker jag inte alls. Det var den här vägen vi promenerade i fjol sommar när kommunen anordnade en löp- promenaddag. Jag ser att cykelbanan fortsätter och bestämmer mig för att göra det också.

 Vid båtklubbens stuga gör jag halt. Efter den går vägen neråt och ett brett, långt parti av is täcker stigen. Jag vänder om. Vägen går som en ögla, nu följer jag den bortre vägen som sedan ansluter till den jag kom in på. Längre fram ligger ett istäcke över vägen. Vid sidan ser det ut att vara bart. Bilar har kört där före mig. Jag studsar över kanten på hjulspåren. Det var visst tjäle. Skulle vara snopet om jag stöp på barmarken jag valde att cykla på för att slippa riskera halka på isen.

 Jag följer planen att cykla upp - eller det blir att leda - cykeln förbi polishuset. Så svänger jag upp vid en av stadens vackraste byggnad, det gamla tingshuset. Lite obekvämt känns det då det inte finns någon cykelbana här. Det kommer en strax ovanför gamla Tingshuset men den går inte åt det håll jag tänkt mig, nu tänker jag mig upp till kyrkan.

 Jag svänger i alla fall in på den, tar till höger. En kort bit längre fram ser den ut att gå uppåt. Jag slår in på den vägen och kommer upp på den väg som går längs med bryggeriet Zeunerts bakgård. Jag kommer till korsningen ovanför den där jag svängde in och tar mig upp till Storgatan, korsar så småningom "Gösta Frohms backe" - om han var överste eller kyrkoherde låter jag vara osagt - och kommer via den in på kyrkvägen.

 Inbäddad i grönska ligger den medeltida kyrkan som en gräddvit bakelse på en bädd av persiljesmör. Jag passerar kyrkogården. Jag kan inte säga att där är ett liv och kiv. Långt därifrån. Både människor och djur lyser som solen med sin frånvaro dold av molnslöjor. Strax innan gång- och cyklebanan går under riksväg 90 delar den sig. Jag blir nyfiken på vart den som svänger till höger leder. Så har jag alltid varit, alltid nyfiken på vart stigar, vägar, bäckar, åar har kommit ifrån och vart de är på väg. Nå, det får anstå till en annan gång. Ska jag cykla 30 mil på 90 dagar så har jag tid att undersöka vart olika vägar leder.

 Jag passerar Hågestaskolan. Jag utmanar en kort, relativt brant backe och lyckas ta mig upp utan att behöva kliva av cyklen.  Nu är det raka spåret till Dalvägen. Vid korsningen Dalvägen- Söderleden kliver jag av cyklen och leder den uppåt dit Industrivägen mynnar. Där leder jag cykeln över gatan in på Industrivägen och så är det nerför.

 På ett sätt slutar min cykeltur som den börjar. På väg in mot Dalstationen ser jag delar av f. d, T 3 ligga inbäddad bland de blånande bergen, klädda med gröna tallar och granar med inslag av vitt där snön ännu bitvis finns kvar. Så susar jag under riksväg 90:s viadukt, in på och nerför Fågelvägen ut på Långgatan, in på Rödstaringen och in i garaget med cykeln.

 Tänk vad mycket tid och möda jag hade besparat mig om jag bara skrivit att det var en trevlig cykeltur. Men nu är jag jag.

2019-04-01 13:13.


Kommentarer till blogginlägget