Rolf Öhlén

Hroduwulafars underbara resa genom Sverige v 184-187 del 3 av 3

Med gnisslande hjul stannar tåget på perrongen. Vid ett par tillfällen har ynglingen ängsligt tittat ut genom fönstret när tåget tidigare stannat vid små stationer längs Inlandsbanan där varken stationshus eller perrong varit synlig från vagnsfönstret men nu hade tåget nått Storsjöns pärla.

 Den unge mannen tar på sig sin vita jacka och blå keps. Han ser sig om efter de bussar som enligt en ingift farbror som ett antal decennier tidigare gjort sin militärtjänst på F 4 skulle vänta på att föra de värnpliktiga till respektive regemente. Han ser varken bussar eller andra värnpliktiga som kommer för att låta sig skrivas in i den svenska värnpliktstjänstgöringen.

 Nåja, van som han är att gå tar han sin packning och tänker att ett artilleriregemente rimligtvis borde ligga en bit bort från själva staden. Han går upp för gatan, passerar kyrkan och fortsätter uppåt. Kommen till en korsning stöter han på en inföding och frågar efter det regemente vid vilket han ska inställa sig. Urinvånaren gör en gest med högra handen och säger att det bara är att svänga in på den anslutande vägen och fortsätta rakt fram så ligger regementet på höger sida. Som av en slump - eller en högre makt - mötte den osäkre gossen sin vägvisare precis i korsningen Stuguvägen-Regementsgatan.

 Den för stadsbilden klassiska kasernbyggnaden som tronar uppe på kullen flankerad av kaserner och vakar över staden vid Storsjöns strand nedanför.

 I biblioteket nedanför regementet finns hemortens nyhetsorgan och klassisk litteratur. Två depå- och bevakningsvärnpliktiga (malajer) lånar varsin bok. Lånetiden hinner gå ut. Den ena smyger ner sent en kväll och lägger den i bokinkastet. Den andra tar sin bok under armen, knatar ner till biblioteket, går fram till disken och frågar hur mycket boten är. ”Äh, strunt i det” säger bibliotekarien.

 Ensamma promenader längs kajen. Första kvällen ett samtal till mamma från en telefonkiosk med utsikt över Storsjön, Frösön och MS Thomée.

 Skoghs tivoli på besök. Biljakt en sen kväll ut till Frösön och ett kebabhak där den första kebaben intogs.

 Marschen genom staden med kompaniet till ishallen där det bjöds på underhållning med Jonas Hallberg som konferencier och bl a Jerry Williams som artist. SVT spelade in tillställning och den skulle kanske visas i ”Nöjesmaskinen”.

 Bussturen en kall vinterdag ut till skjutområdet där kvistar och grenar skulle röjas upp. Chauffören visste inte vart det var, inte passagerarna heller. Till sist kom vi fram. Jag tog av mig jackan och stod i skjorta. Ett befäl undrade om jag inte frös.

 En cykeltur en vårvinternatt för att lyssna efter ugglor. En ensam bil på en enslig skogsbilväg. Övergiven? Har det hänt chauffören något? Jag stannar och försöker se in genom rutan. En upprörd kvinnoröst: ”Det är någon utanför”. Upp på cykeln och iväg som om Överfuriren jagade en.

 Middag på pizzeria Athena med två trevliga flickor.

 En taxitur en sen kväll med ett gäng bassar och några flickor som badar toppless.

 Det finns mycket mer. Mycket mycket mer. Det kunde bli en hel bok men då skulle det handla om regementet, innebandymatcher, glömda handbromsar, uppställningar och exercis på Sveriges, kanske Europas, vackraste kaserngård och krigsrätt - inte mat utan förhör. Den här resan skulle handla om landskap och orter i Sverige, inte personliga minnen men här kan jag inte låta bli.

 Två interna minnen vill jag dela med mig av, ett förhoppningsvis andra till uppbyggelse, ett till förnöjelse.

 Jag har tyckt om att spela fotboll. Detta trots att jag alltid blev vald sist när vi skulle spela matcher på raster och ibland på gymnastiken. En förtvivlad gång minns jag att jag lämnade planen med tårarna rinnande ner för kinderna och tänkte att jag bara fick vara med för att det annars skulle vara ojämnt antal. Nåja, jag kan spela för mig själv och det gjorde jag, mot garageporten, på fotbollsplanen ovanför skolan där jag var ensam, ja, till och med när jag joggade runt elljusspåret. Nu spelade vi fotboll som träning i lumpen. En kille sköt mot målvakten. Bollen rullade förbi och jag störtade fram och sköt bollen i mål. När vi pustade ut fick jag kommentarer som att jag var självskriven i kompanilaget och jag fick en fråga med beundrande tonfall: ”du har spelat fotboll förut va?” Där och då insåg jag att jag inte var så dålig som jag själv trodde. Jag grunnade på varför jag blev vald sist i skolan. Var jag verkligen sämst eller var det så att de valde i första hand dem som deltog i klubbträning vilket jag inte gjorde, i andra hand kompisskap? Hur som återvann jag en del av mitt självförtroende och insåg att jag var bättre än mina klasskamrater fick mig att tro.

 På väg mot högsommar. Solen gassar. Snart muck. Från yttre skjutbansanordningar till bokförråd och sjukan som lades ner i samma veva – därifrån har jag historier till flera kapitel men som bara är intressanta för mig – till inre tjänst vilket innebar att jag och en till for runt i en ”valp” och tömde sopor. Det tog ca 30 minuter per dag. Någon gång drog vi iväg och körde terrängkörning bara för skoj.

  Nu var vi klara för dagen. Vi satt lutade mot kasernväggen, drack iskall läsk och lyssnade på mitt kassettband där Agnetha Fältskog konstaterade att ”The heat is on”. Det gjorde även de nyinryckta som exercerade kast av handgranat i full uniform. Åtskilliga avundsamma ögon riktades åt vårt håll där vi satt och log blitt åt nykomlingarna. Rätt som det är kommer vår löjtnant Blom marscherande över kaserngården åt vårt håll. Bara Blom och Borgh är värda sina egna historier. De exercerande ler mot varandra, utbyter menande blickar och tittar mellan Blom och oss. Vi hör vad de tänker. ”Nu, nu får de veta att de lever, nu kommer de att få uppsträckning”. Blom ser det. Han ser blickarna. Han ser oss. Han läser av situationen som texttv. Han ler sitt faderligaste leende och frågar med sin blidaste stämma ”Har ni det bra pojkar?” Vi ser vad han tänker och svarar njutningsfullt ”jaaa”.

Han svarar med ännu blidare stämma ”fortsätt med det” och så försvinner han. Vi ser hur luften går ur de stackars bassarna, vi hör hur det pyser ut som punkterade ballonger och om blickar hade kunnat döda hade jag inte suttit här nu och skrivit dessa rader.

2019-04-04 22:01.


Kommentarer till blogginlägget