Anna Karin D

Den stora tröttheten

..har slagit mig i huvudet med något hårt. Redan vid halvtvåsnåret började jag gå på tomgång.
Oengagemanget överföll mig mer och mer, glasartad blick och kedjegäspning.
Väl hemma har jag i princip (efter snabb utfordring av söner) intagit horisontalläge i soffan framför en dvd (Arn, den är lång).

Känner mig inte en dag yngre än 87. Att jag sprang en mil i lördags är obegripligt, det kan inte ha vart jag. Pallar knappt hasa mig de tre metrarna till datorn.

Är det hösten?
Är det ålderdomen (inte än, snälla..)?
Är det måndag?
Är det nåt virus?
Har jag tränat för mycket....

Åter till soffan. Om jag orkar.
Smiley
2008-09-01 19:23.


Kommentarer till blogginlägget


Aj då.
Låter inte bra. Men ibland säger liksom hela ens organism ifrån och det enda jag orkar är att slappa. Men jag tror vi behöver alla sådana perioder för återhämtning. Låt kroppen och tanken vila, sådan avkoppling behöver vi. Hoppas du kommer igen snart.
2008-09-01



Vila, vila, vila!

Var rädd om dig!
2008-09-01