Anna Karin D

En tankeställare

Har just soffglott mig igenom ett avsnitt "Husdrömmar" som sändes för ett par veckor sedan och som jag uppenbarligen missat. Att jag hamnade där beror på att dagens avsnitt av "Hemma igen" som jag spetsat in mig på inte finns i tablån. Kris. Soffan och slögloende på deras intriger och elakheter som aldrig tar slut är patetiskt nog min vardags lilla glädjepunkt. Jag vet!!! Torftigt. Mycket torftigt.

Ja, nu fanns det alltså inte där utan ovan nämnda husdrömmar fick ersätta. Avsnittet var en hur-gick-det-sedanvariant. Och faktiskt blev det nu ingen slögloendestund utan istället en tankeställare. Det handlade om en Stockholmsfamilj, tre ungar, två föräldrar: framgångsrika, snygga och med bra jobb och stålar naturligtvis, som i förra omgången byggde ett flådigt hus i Stockholmstrakten. Stort, modernt, coola material. Var de kvar där, var de lyckliga? Ett år senare? Oh no. De hade sålt kåken och flyttat till ÅRE!  Och så hade ett "litet" sommarhus i skärgården också förstås. De hade insett att prylar och yta inte var allt, att livet var kort, att man inte kan spara allt till "sen", att det är kass att bara leva på och för helgerna, att varje dag ska vara .....levande. Nu åkte de skidor, vandrade och fiskade. 

Vart vill jag komma med detta? Jo, det fick mig att tänka till. Inte att jag nu omedelbums ska flytta till fjällen eller nåt annat ställe, och att det verkligen är få förunnat att kunna ta jobbet med sig, eller ens hitta nytt (välbetalt och trevligt) jobb just där fritiden finns. Få förunnat att ha möjligheter och kapital. Och mod.

Men det var det där med det han sa...."att jag hela tiden längtade till något ...till helgen, som tog slut för fort, till semestern, till...ja...någonting. Nu lever jag varje dag" , som slog an någonting. Ingen nytänkt tanke, men efter några dagar med en kropp som signalerar någonting, som protesterar mot någonting, som inte vill vara med i min lek länge till så....träffade den rätt. 

Vad håller jag på med? Vad är detta för liv? Jag hade ett samtal med nya chefen för ett par veckor sedan, skrev om det här. Gick därifrån tillfälligt uppiggad av min lögn. Men stora tröttheten kom tillbaka, som en hammare slog den mig i huvudet. Och uppenbarligen i ryggen också?

Vi pratade arbetstid också. Jag har en hundraprocentig tjänst i botten. Jag jobbar nu 80%. Det är för att jag inte orkar 100%. Jag går ekonomiskt back varje månad, men jag orkar inte mer. Jag är inte sjukskriven, utan frisk, men jag orkar likförbannat inte mer. Jag har 5,5 år kvar minst, att jobba.

"Hur ska du göra", frågade min chef.  "Ska du gå upp i tid? Heltid? När? För om du inte gör det så tänkte jag göra om din tjänst till en åttioprocentare och ge H resterande 20. H vill inte alls heller jobba heltid nu, men det är bra för henne att ha en fulltidstjänst i botten". Sa min chef. 

Jag blev lite tagen på sängen, hade nog inte tänkt mig att tappa min heltid så där bara, tänk om jag plötsligt orkar? Eller går helt bankrutt?

Jag har lite tid att fundera, men tänkte att jag nog skulle orka smyga upp min arbetstid, successivt.  Det ska nog gå! Jäklar så duktig jag skulle känna mig då, så stark och normal och en lön som räckte nånstans...

Men nu. Alltså, vad är det för liv? Redan nu är det ju faktiskt så att jag inte orkar någonting annat än mitt jobb och ett och annat träningspass, tufft träningspass, i ärlighetens namn mest för att må mentalt bra. Kroppen protesterar! Jag går hem, lagar mat, kollar tv-serier och lägger mig strax efter åtta på kvällen. Glädjelöst. Jobbet suger så GRYMT, speciellt nu på sistone med några tuffa patientfall.

Jag gör ju ingenting av det jag gillar och vill och mitt sociala liv är obefintligt. 

Och jag längtar. Hela tiden, till ....fikapausen, till lunch, till att få gå hem, Till den där soffan, till fredag, till semestern....till...vad? Ja till vad? Jag har ju inga drömmar längre! Ingen pirrig spännande framtidsdröm ens. Detta är ett torftigt B-liv!

Här och nu alltså, går det? Inte f-n ska jag gå upp i tid i allafall, även om jag inte drar till fjälls eller havs.....än.

2019-02-12 15:00.


Kommentarer till blogginlägget


Intressant läsning och jag ska be att få återkomma i ämnet. Men en sak först: "H vill inte alls heller jobba heltid nu, men det är bra för henne att ha en fulltidstjänst i botten." Varför är det bra för H och inte för A-K? Jag förstår verkligen inte?

Vart har nästa avsnitt av "Hemma igen" tagit vägen då? #kännsinteallsbra
2019-02-12



Det är faktiskt väldigt anmärkningsvärt att "Hemma igen" inte sänds idag! Förstår ingenting. Världen är sig inte lik.
H är 42, jag 59....kan det vara det? Jag misstänker något åt det hållet..
2019-02-12



Jag tvekar inte att kalla det en skandal.
2019-02-12



Hm, okej. Men det är väl inget du bara behöver gå med på? Vet inte alls hur det funkar.
2019-02-12



Jag imponeras av människor som vågar bryta upp så där. Samtidigt så hade de säkert anledning till att bryta sitt levnadsmönster för att kunna leva fullt ut.

Ang din chefs "förslag" på vad hon tänker göra om du inte börjar jobba heltid igen så; man har ingen laglig rätt till deltidsarbete, om man inte har barn <8 år, MEN å andra sidan har arbetsgivaren alltid skyldighet att se till att arbetet kan utföras utan risk för ohälsa. Orkar du bara jobba 80% för att inte bli sjuk måste din chef anpassa arbetet efter det.

Dessutom kan din chef inte konvertera din heltidstjänst till en deltidstjänst utan att du samtycker då det ju innebär en förändring av ditt anställningsavtal. En ändring av ett anställningsavtal likställs med en uppsägning, om man inte är överens, och en uppsägning måste alltid göras på sakliga grunder. Arbetsbrist eller personliga skäl.

Lite tråkiga paragrafer kanske, men kan vara bra att ha i åtanke. :)
2019-02-12



Vet hur det känns...
2019-02-12



Tack Sylvia, det där är jättebra att ha i åtanke! Jag vet ju att jag inte har "rätt" att jobba deltid nu när barnen är väldigt vuxna, det är endast pga chefens välvilja....och jag har heller inga läkarord i ryggen som visar att jag riskerar att bli sjuk av heltid. Måste gå på känsla. Väldigt bra info du ger mig, tack!!
2019-02-12



Caroline: Ja, jag vet att du vet..... :-) Men, jag tänker nu att jag inte kan vare sig vara taktisk eller smart eller tänka på pensionen. Jag måste faktiskt leva även här och nu.
2019-02-12



Ungefär så som jag också resonerar då...
2019-02-12



När går Hemma igen? Vilken kanal? Finns det på Play?
2019-02-20



SVT 1. Ser det alltid på Play. Må-onsdag....
2019-02-20