Anna Karin D

Erfarenhet kan vi kalla det

Det råder stor brist på sjuksköterskor på Ortopeden i Lund, liksom jag föreställer mig att det gör mest överallt. Detta har lett till att den avdelning som höll sommarstängt inte kunde öppnas som planerat i september förra året. Öppnandet sköts på,en vecka, två veckor - den har aldrig blivit av. Avdelningen står fortfarande ekande kusligt tom, fräsch och fin, men...otrevligt tom. Det är ju inte så att det saknas patienter att fylla den med. 

Det uppstod naturligtvis en tryckt stämning av detta. Fler slutade. Få har sökt jobb. För att bryta den bedrövliga undergångskänslan kläckte våra enhetschefer ett förslag på en ny arbetsmodell, som vi anställda skulle delta aktivt i. En genialisk idé. Vi som var kvar skulle känna oss delaktiga i processen, vi skulle jobba i team, vi skulle åstadkomma en attraktiv arbetsplats som då skulle kunna locka till sig nya medarbetare, och, inte minst - patienterna skulle få ett effektivare omhändertagande. Ja, de skulle faktiskt kunna bli omhändertagna och opererade överhuvudtaget istället för att vänta i evigheters evighet på sina knä- och höftoperationer. Bli invalidiserade och hinna nästan dö av andra orsaker innan de eventuellt kommer till. 

Vi delades alltså in i arbetsgrupper. Förseddes med obegränsade mängder post-it-lappar.

Grundtanken är en ombyggnation av den stängda avdelningen så att verksamheten kan ändras något - specialiseras på några sammanslagna salar för patienter som behöver utökad övervakning, några rum för planerat opererade knän och höfter, ja där skulle vi till och med få en gympasal! Intensivträning skulle kunna bli möjlig. In- opereras- träna som satan - och hem. Racerfart. Wow, tänkte rehabpersonalen. Coolt. 

Och så ett stort sammanslaget fikarum med öppen planlösning mellan avdelningarna för umgånge och tankeutbyte över gränserna. Ett konferensrum med skypemöjlighet. En reception. Planritning fixades. Pengar till ombygge söktes.

Jomenvisst...jag tror det när jag ser det, tänkte jag. Pengar? I region Skåne? Men jag bara tänkte, jag sa det inte!! Jag vill ju inte framstå som en sur och bakåtsträvande gammal neggo. Så jag har hållit god min och varit entusiastisk och engagerad och deltagit i min arbetsgrupp precis vid varje möte trots att det ligger utanför min arbetstid. Utom förstås den gång jag fick näsan vidgjord och såg ut som om jag gått in i väggen.

I onsdags hade vi avdelningsmöte (även det utanför min arbetstid). Ingvar, som tassat runt i våra arbetsgrupper och  varit rådgivare, pådrivare, projektansvarig, sammanhållande länk och hustomte i ett presenterade en lägesrapport. Grupperna hade åstadkommit ett gediget arbete. Vi hade ritat flödesscheman, skrivit checklistor, kriterier, arbetsbeskrivningar, gjort materialönskemål och inredningsplaner. Vi fick beröm. Ingvar pratade länge. Berömde mer. Var positiv till vår handlingskraft och idérikedom.

Men. Det var ju bara en sak:

Några pengar finns inte. Kommer inte att finnas. Ever. Någon ombyggnation blir det inte tal om. Ingen gympasal. Inga utslagna väggar för förbrödring/systring.

.....tystnad uppstod.......

Men, nu ska vi inte bli nedslagna för det! Nu ska vi jobba vidare i våra grupper (utanför min arbetstid) för att TILLSAMMANS klura ut hur vi ändå kan åstadkomma åtminstone yttepyttelite av det här på den enda avdelning vi har och utan att det kostar.

Ånä! Jag är ingen gammal bitter neggo som grymtar "vad var det jag sa". Jag tycker bara det är lite komiskt och det är ju alltid trevligt, med lite komik i vardagen, eller hur?

2019-02-01 06:03.


Kommentarer till blogginlägget


Jag tänker varför blir jag inte förvånad men samtidigt blir jag ändå mållös.....
2019-02-01



Ja, ska vi skratta eller gråta? Bättre att vi skrattar så känns det inte så meningslöst, ett skratt är ju trevligare, och förlänger dessutom livet sägs det.
2019-02-01



Usch. Men det påminner om när de skulleriva och bygga på Lillans skola, en förhärdad lärare sa det trodde hon när hon såg det, varit med om samma sak en skola tidigare. Och ingen av skolorna är ombyggd än.
2019-02-04



Sjuksköterska och utmattad, kanske aldrig kan återgå i arbete. Omorganisation och besparing heter det men betyder egentligen kör slut på dom galningar som orkar arbeta som sjuksköterskor, de ska förstå att det inte är ett arbete, det är att ge allt tills sista person stupar men utan skälig lön...
7 dagar sedan



Ja, Meta - jag förstår PRECIS. Fruktansvärt tuff miljö att arbeta i. Hoppas att du kan finna din väg.
7 dagar sedan