Rolf Öhlén

Hurtan kommer tillbaka

Onsdag 2008-08-27
Som vanligt den senaste tiden vaknar jag kl 5.00 på morgonen. Det hällregnar ute. Hurtan sprakar mig i baken. Hurtan var en gång min bästa vän. Det var hon som drev mig ut på många, långa mer eller mindre omöjliga promenader och skidturer som gett mig oförglömliga minnen. Vi har haft ett livslångt förhållande som fungerade bra till mitt eländiga knä krånglade för andra gången och jag fick körkort. Latmasken gick på knock och sedan dess har Hurtan varit groggy. Nu har hon rest sig på 10 och kommit med i matchen igen. ”Dags att röra på fläsket” säger hon.

Latmasken ser sin chans till en snabb come-back och säger ”det hällregnar ute” medan Hurtan insisterar; ”Rolf, det är intervallträning idag”. Latmasken invänder; ”Du slet i går, du ska plocka bär senare idag, du har inga joggingskor och det är asfalt hela vägen till Gideåbruk”. Innan Hurtan hinner öppna munnen, vänder jag mig om på sidan med ryggen mot dem och säger; ”det där får ni göra upp om själva. Jag går ut sen”

Hurtan tänker säga något med gråten i halsen, tänker förmodligen ”ge inte upp så snart nu igen” och Latmasken ler triumferande innan det jag faktiskt sagt tränger in i dem. Halvt chokade utbrister de bägge i korus; ”Vad var det du sa?”

”Jag har faktiskt semester och kom ihåg hur det har gått tidigare i mina andra försök att komma igång. Då har jag gått ut så hårt så jag inte har orkat med det, så har alltihop kollapsat och jag och latmasken stått och lipat åt dig och sagt; Vad var det vi sa? Nu ligger jag någon timme extra, sedan far vi ut”. Hurtan svimmar av förvåning. En seger för latmasken, men det ser inte ut så. Han står dubbelvikt som om han fått ett slag i solar plexus. Men det har han ingenting för.

Halv sju känner jag mig utvilad, kliver upp, drar på mig regnställ och stövlar. 5 minuters promenad sedan 8 två minuters pass mycket lätt jogging med stavgång 2 minuter emellan, sedan blir det bara stavgång. Under passets gång slutar det regna. När jag kommer till torpet, äter jag frukost. Halv elva kommer jag, frun och grabben iväg för att plocka bär. Grabben tycker inte det är kul förrän jag säger att det finns Pokemon i skogen. Då blir det fart på honom. Han hoppar och skuttar över stock och sten.

Vart vi än går lyser det blått av blåbär och rött av lingon. Vi tar oss över stenhällarna till den östra sidan av Björnberget. På väg över vilar sig frun mot en sten medan jag hittar både blåbär och lingon. Grabben klättrar omkring på ett nedfallet träd. Mitt uppe på berget ser vi glimtar av Gidälven som ringlar sig genom dalen likt en blå orm genom landskapet. Här sväller den och bildar Gissjön vid vars östra ända Gideå kyrkby ligger och trycker under regntunga moln.

Vi kommer till en brant. Frun hittar en flack väg men pojken vill ta den besvärliga vägen ner och jag följer honom. Så var vi framme på hygget som var vårt mål. Ett avtryck av en stövel dröjer sig kvar i laven på en sten. Blåbärsriset har tappat både blad och bär av plockarnas hårda spröt. Någon eller några har varit här före oss. Runt stenar, mot skogskanten och i skogen hittar jag fina och många bär. Jag får ihop cirka 2 liter. Tillsammans får frun och jag ungefär lika mycket lingon – men när det är dags att gå hem, lämnar vi många fina bär kvar. På väg hem börjar regnet igen.

På eftermiddagen/kvällen rensar vi bär. Vi får ihop ett par kilo av vardera. En del fina Haraslickabära, om ni vet vad det är? Det är väldigt mörka, nästan svarta blåbär, så det ser ut som om haren har slickat på dem. Hurtan känner sig nöjd med dagen, men jag lovar Latmasken att i morgon ska han få som han vill. Då ska jag ta det lugnt. Jag vill inte slita ut min kropp med att vara överaktiv heller – och jag vill kunna vila kroppen när så behövs utan att behöva ha dåligt samvete.
2008-08-31 07:23.


Kommentarer till blogginlägget


Spännande skildring av en inre kamp! :-)

Och av landskapet, fjärran från mina skånska fält...
2008-08-31



Än finns det hopp...
2008-08-31