Rolf Öhlén

Två oönskade inneboende jag ytterst ogärna vill bli av med

Jag vet inte riktigt när de kom in mitt liv. En dag fanns de bara där och tog sig orådet före att tränga sig på. I början trivdes jag gott med dem. De var trevliga och underfundiga. De satte guldkant på tillvaron. Tack vare dem kunde jag unna mig det ena och det andra. Snart förvandlades dock guldkanten till ovädersmoln, stormmoln som drog allt närmare. Jag ville bli kvitt dem, men de tog det med ro. De visste att det bara var halvhjärtade försök att köra dem på porten. Det var bara konsekvenserna av dem som jag vill bli av med, inte dem själva.

Jag börjar med den värste av dem. Han har alltid funnits där och lurat i bakgrunden, men när jag flyttade hemifrån och började studera passade han på att komma fram och presentera sig ordentligt; Godistrollet. Måltiderna blev allt onyttigare tills de blev regel istället för undantag och under stundom ersattes riktig mat med snacks och godis. Trollet jublade över alla godsaker som jag lät regna över honom en masse.

Han växte sig allt större och fetare. Var gång jag ställde mig på vågen och hade gått upp några kilo sade han tröstande att det där går du snart ner igen. Inte gjorde jag det, snarare tvärtom. När jag stod och såg på min överjästa mage likt en deg som svämmar över sin bunke tänkte jag; ”Nu måste den bort” log han överseende. Han visste att jag så snart jag nått min målvikt skulle jag åter ösa godsaker över honom.

Hur han visste det? Jag hade köpt hem snacks, godis och läsk i förväg som jag gick för att titta på det så att jag skulle hålla motivationen uppe. Det var inte motivationen som hölls uppe; var vikten som dessutom ökade. Jag gick och tog i förväg av förrådet och kunde fylla på det två-tre gånger innan tidsgränsen var ute och alla kläder för små.

När jag började äta efter tallriksmodellen lurade han mig att köra den på höjden samt med repetition. Nu börjar han inse att den här gången är det allvar och han slåss som en vansinnig.

När jag passerar en disk med bakverk, en godishylla och liknande, känns det som han sparkar mig i magen, vill ta över mina lemmar, gör allt för att styra mig till snackshyllan. Det är en kamp, som att ha en bångstyrig häst innanför sitt skinn som vill dra åt ett annat håll än jag själv vill. Att styra över sina begär är en kamp.

Den andra inneboende har jag bättre kontroll över. Han har alltid fått känna sig åsidosatt till 1986. Det var i den vevan kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade, jag skadade mitt knä ordentligt för andra gången och jag tog körkort. Spinnspöet och vandringskängorna lades på hyllan, bussresor och bilfärder blev snarare regel än undantag. Det var då han passade på att sticka fram sitt fula tryne. Latmasken.

Han tog över mer och mer. Hans insmickrande stämma var lockande att lyssna till; ”Idag är det för kallt”. ”Du har fel utrustning”. ”Det är så jobbigt”. ”Det finns ingen rolig runda här.” ”Det är så blött på stigen”. ”Det är fel tillfälle”. Jag har sänkt blicken, nickat instämmande och sagt; ”Du har rätt” och han har myst. Nu stirrar jag stint på honom och säger ”Otur för dig för vi ska ut i alla fall” och så ger jag mig iväg.

Så nu sitter de där och surar, Godistrollet och Latmasken. Demonstrativt läser de alla lediga platsannonser de kan hitta. Men var lugna. Jag kommer inte att släppa iväg dem. Av rutiga skäl och randiga anledningar behöver jag dem också. Jag vill ha balans i mitt liv och kunna unna mig lite vila eller någon godsak vid speciella tillfällen utan att behöva ha dåligt samvete eller verka oartig och tacka nej när det bjuds på något extra. Men deras framfart ska i fortsättningen vara ytterst sällsynta undantag och inte regel som det har varit i drygt 20 års tid.
2008-08-30 07:10.


Kommentarer till blogginlägget


Målande beskrivning. Lovar, det går att bli av med dem, och när du väl blivit det kan du inte förstå att du en gång gillade dem.
(och hos mej finns inget jobb....eller....? Nä.)
2008-08-30



Vad roligt du skriver och det känns som om det är precis sådär det är även för mig hehe. Fast godistrollet är förbaskat envist och jag har inte lyckats förpassa mitt till arbetslöshet ännu. Med latmasken går det bättre just nu och det är ju positivit.
2008-08-30



Haha, ja de är allt envisa de där två! Min erfarenhet är att de är som värst att handskas med när de går till gemensam attack, är bara Latmasken tillfälligt tystad så blir liksom Godistrollet också lite, lite mindre bångstyrig av sig.... Så ta med honom ut på promenad i solskenet bara (det tycker inga troll om!) :-)
2008-08-30



Jag tycker din stab kan behöva lite uppbackning! Jag menar varför inte anställa livsnjutaren som arbetsledare. Då kan han hjälpa till att förpassa de två andra till en mindre aktiv hörna! Så kan du njuta lagom under och efter längre motionsaktiviteter ;)
2008-08-30