Sandra Ehlers

Mållös? En blick tillbaka och en framåt.

Jag tittar tillbaka på alla våra foton från denna sommarsäsong. Önskar nästan att vi skippat kameran. Åtta tusen bilder bara från Island och Kanada. Båda var länder vi drömt om att besöka tillsammans, men ändå, åtta tusen. Vem vill traggla igenom så många? Och efter det, än mer nya erfarenheter hemmavid, än mer bilder.

Albumet för Island är nästan genomgånget; framkallning och urval klart, de flesta dagar har fått några representativa bilder med text i Lightroom. Vad som nu är representativt? Fotot på när Markus nästan blåste bort från Grabroks kraterrand i en regnstorm är ett av alla dem som inte fick vara med i urvalet pga bristfällig kvalitét. Och när jag hade en riktigt dålig morgon och knappt kom upp på Hlídarfjall nära Krafla, och började gråta på väg ner, blev det inte ens dokumenterat. Det är lätt att tänka att andra upplevelser från den dagen var så mycket mer… representativa. Sammantaget fick vi helt otroligt mycket sol och värme och blå himmel, för att vara på Island.

Kanada-albumet har jag knappt börjat titta på. Det var också väldigt mycket upp och ner som i livet, men återigen i flerdubbla tempot och extra kryddigt oförutsägbart. I två månader visste vi inte var vi skulle sova nästa natt. Under en bro kanske? Ett nästan helt seriöst förslag. Och en ny upplevelse för oss båda.

Representativt?

Jag söker perspektiv, medan albumnamn från höstens små äventyr flimrar över näthinnorna. 

Kuhberg, husberget med dess länge underskattat vackra vildvuxenhet. Som vi fått upptäcka bit för bit med barnslig nyfikenhet. Som jag har gått vilse på detta snåriga lilla berg - så många fina och spännande stunder direkt bakom husknuten.

"Nyupptäckt" träd!

Och Torkopf, som vi trånat efter i åratal och nu äntligen fått chansen att klättra upp på. Pulshöjande och pirrigt.

Blåbärsplockning. Jag sitter hukad bland risen, djupt fokuserad. Min cykeltrikot är vinröd som blåbärssaft. Färgvalet är ingen slump, en vet ju hur det blir av att förlora sig i snåren. Sällan försvinner tiden så spårlöst.

Mittagsspitze, ny favorit bland ensamma toppar i storslagen omgivning. Bara ren njutning, ett eget Sound of Music för naturromantiker.

Teknisk cykling. Mentala inre spel och aha-upplevelser som vanligt. Mountainbike är en av mina starkaste fysiska arenor för inre arbete - det är också den rörelseform jag har mest rädsla i. Det blir aldrig tråkigt.

Walmendingergrat, Gottesacker, Nagelfluhkette, Mindelheimer Klettersteig… Långa bergsturer där vi fått pusha oss själva. Springa, klättra, pusta och frusta. Atletiskt och målorienterat.

Musberg, Heuberg, Riefenkopf… med flera turer som vi fått glädjen att göra med Rudi, grannen som vigt sitt liv åt djurstigar på övergivna bestigna bergssidor. Gemenskap, inklusion, delad passion. Jag blir särskilt varm om hjärtat när jag ser och tänker på Rudi.

Mahdtal, och vår enkla men fina lilla hemmarunda. I sprakande höstfärger.

Höfats. Ikonen, ännu en dröm som realiserades.

Dessutom har vi båda två varit bortresta igen på hösten, två veckor vardera, för att "plikten" kallade.

"Plikt"

Mellan allt det här har jag varit en eremit. Det är så mycket att smälta. Jag har ju valt att leva efter tron att vi kan lära oss av allt vi upplever. Det känns mer meningsfullt för mig att leva så. Men då gäller det att hinna med att gå in i sig själv och se vad det fanns att lära sig också.

Jag hade ett enkelt retreat för mig själv, en vecka till två medan Markus var bortrest. Vissa regler hade satts upp på förhand: Tassarna borta från internet (ugh), från allt socialt (lätt för en eremit som mig), och från de vanliga att göra-listorna (mycket svårare). Undvik utmattande långturer (svårast), satsa mer på små enkla utflykter som får mig att må genuint bra. Det enda som fick vara kvar på "göra-listan" var sådant som verkligen stödjer mitt liv, såsom jag skulle önska att det vore. Hur ser en riktigt bra dag ut, just nu? Rent konkret och verklighetsbaserat, vad kan jag nu direkt göra mer av, och vad borde få minska i betydelse och omfattning eller tas bort?

Att städa behöver ingå i min dag, det insåg jag redan i planeringsstadiet. Jag mår verkligen bättre när det är någorlunda städat omkring mig, utan att gå till överdrift. Jag insåg också att det finns en del förbisedda områden att städa för mitt välmåendes skull; segstartade projektplaneringar och gamla lösa trådar, anteckningar och udda kluddpapper, min egen kropp, halvtänkta tankar… Jag tenderar nog att förringa städandets roll och behållning i min vardag. Frånvaron har belyst det mer än väl.

Yoga, meditation och promenader såklart, gärna lite mer än vanligt nu när tiden verkligen skulle ges.

God mat som hjälper mig att må bra och fokusera. Lagandet får kanske också ta sin tid, för en gångs skull.

Och något kreativt, valfritt vad, och så lärande…

Den där luddiga önskedrömmen om den ideala dagen och veckan förändras medan livet rullar på, och vi expanderar inombords. Men gamla vanor vill hellre stanna kvar.

Därför fick jag flera varv till på mig att fundera på frågan: Hur vill jag egentligen leva mina dagar just nu?

Jag ville meditera mer. Det initiala motståndet är överkommet; det är inte så svårt längre att bara sätta ner rumpan på en kudde och vara. Jag har börjat förstå, lita på, och fördjupa den processen. Men jag måste erkänna att det har saknats en stadig vana som stöd. Hindret i vägen har varit en allmän aversion mot all regelbundenhet under en väldigt lång tid. Vilket inte är samma sak som att jag tycker att det fungerar bättre att lämna allt åt slumpen! Det är nog mer sant att säga, att den approachen har fungerat länge och gett mycket glädje, men nu är det dags att erkänna att den behöver kompletteras.

Retreatet handlade inte minst om att hitta ett nytt sätt att vara i min vardag. Att identifiera de vanor som stödjer den jag är idag. Även om jag värdesätter spontanitet och frihet över min tid högre än det allra mesta, så har det kommit en punkt där jag värdesätter ett stödjande liv mer. Så jag skapade faktiskt ett schema att underkasta mig!

Egentligen är det ju frihet; att aktivt bestämma utifrån vad jag önskar göra av min tid. Det vore ofrihet att att fortsätta ramla in i de gamla vanor som inte ger något längre.

Det lät ändå väldigt läskigt innan retreatet, nästan omöjligt, att följa ett schema. Men det tog bara några dagars tillvänjning. Och det visade sig snart att jag älskar dessa nya rutiner. Antagligen är jag trött på oförutsägbarhet efter sommarens extrema kringflackande - de nya rutinerna gav i alla fall en boost av energi som fortfarande sitter i en månad senare. Jag känner mig gladare. Friare! Ha, det hade jag knappt kunnat ana.

Jag säger inte att allt annat i detta liv just nu är som jag skulle önska. Men retreatet gav också en annan oväntad insikt (bland andra): Tid för reflektion och meditation har avancerat till topp-plats på min inre lista över personliga priorteringar.

(Nä förresten, reflektion har alltid varit där - vad är vi människor utan reflektion? Men meditation har definitivt avancerat.)

Hur blev det så?

Den har förstås bubblat under ytan länge.  Men vår resa genom Kanada var kanske droppen som fick bägaren att rinna över - det var inte bara transport mellan platser i världen, utan - helt otippat! - en spirituell resa.

Spirituell. Jag måste le. Det brukade vara ett så laddat ord för mig att jag faktiskt var rädd för det. Vad betyder spiritualitet? Är det bara jag och min bakgrund, eller är det ett nästan förbjudet ord i svenskan?

Och vad betyder det?

Hur vet vi över huvud taget vad som är påhitt eller sant i världen? Hur vet jag det ens för sådant jag själv upplever?

Är det spiritualitet att fundera på ett oändligt antal utkomster / universa utifrån "many worlds interpretation" i kvantmekaniken?

Är det spiritualitet att fundera på "verklighetens" distortion utifrån min begränsade perception?

Är det spiritualitet att tro på meditationens fysiska effekter? Effekter på de mentala processerna? På våra attraktioner och aversioner? Och hur är det med de mentala processer som vi inte ens är medvetna om under dagen, och finns det något djupare än så…?

Jag ska försöka att inte tappa bort mig i frågor nu, men mängden av frågetecken jag haft om detta ord belyser mina svårigheter med det. Jag kommer från en vetenskaplig bakgrund, och det har inte alltid funnits någon plats för spiritualitet där.

Å andra sidan har jag inte riktigt hittat något bättre ord. "Självutveckling" verkar vara laddat med associationer till egot. Att bli bättre för förbättrandets skull, inför egna och andras ögon, och det är inte riktigt vad jag är ute efter. Där finns helt klart en stark nyfikenhet kring vad vi kan åstadkomma inom och via våra mentala världar, men inte i viktigaste syfte att bli bättre (även om det är kul!), utan mer med en önskan att lära mig att göra bättre val, som bättre gagnar mig och de runtomkring mig. Det är mer åt det hållet jag tolkar ordet "spiritualitet" idag. Och det har blivit mitt huvudsakliga filter för att förstå livet.

Det är därför jag är motiverad att meditera mer. Det är därför jag väljer att följa schema, att minska på mängden turer som gör mig utmattad och ur balans, och att äta mat som faktiskt stödjer koncentrerad meditation - inte bara "verkar nyttigt".

Det är också därför jag känner mig ännu friare nu än jag gjort under mina dagar utan klocka och kalender. 

Flera gånger i höst har jag berättat för Markus att jag känner mig mållös. Jag har inga fler mål för i år, och inget behov av att göra mer. Är det läge att bli despondent och tappa fokus? Vad ska jag göra när jag inte lockas av det som normalt brukar ge mig energi?

Men det är inte helt sant; jag har ett mål. Och för att gå i riktning mot det kommer det behövas både varande och görande. Det känns som min mest spännande resa hittills.

2018-10-28 08:37.


Kommentarer till blogginlägget


Många kloka tankar! Intressant och inspirerande läsning om dina upplevelser och dina resor, de yttre och inre. Och jag önskar dig all lycka på färden mot nya horisonter! Nya drömmar och mål...
2018-10-28



Tack Precious. Ja, allt hänger ju ihop...
Det var här inlägget visade sig delvis bli ett experiment för mig själv; för att se om jag vågar stå för den jag är idag, eller vill bli, med respekt för den jag varit förr. Jag kan förstå den som blev avskräckt av slutet - det skulle nog jag själv också ha blivit för ett antal år sedan. Jag hoppas det inte blev för exkluderande. Önskar så klart att alla får uppnå sina drömmar och mål oavsett vad de är (nästan); vi behöver dem, så klart, för att må bra och växa.
2018-10-29