Anna Karin D

första dagen

Jo, jag fortsätter. Känns lite konstigt att vara så här lite lätt offentlig, fast nu är jag det på ett i allra högsta grad fegt sätt. Typiskt mej. Vågar, men ändå inte riktigt fullt ut.

"Livet är för kort för att läsa tråkiga böcker" var det nån som så klokt sa till mej en gång.
Livet är för kort för att låta bli att våga nytt också. För kort för att inte testa gränser och ompröva beslut, ståndpunkter och så kallade sanningar.
Tänk att stå där (sitta där, ligga där) på den yttersta dagen och känna att man har missat en massa? För att man aldrig liksom kom loss...
Livet är för kort, rätt och slätt!
Nu har jag varit djup och flummig ett tag och det ska jag sluta med.

Klockan ringde halvsex i morse, det var hemskt och hysteriskt tidigt. Mörkt. Utanför fönstret en dimma tjock som luddig filmjölk (finns det?) som bidrog till den ödesmättade ångeststämningen. Matchade luddet i huvudet.

Hu. Om jag skulle skita i de två första timmarna på jobbet? Ligga kvar? Skylla på nåt?

Insåg sedan att alla mornar kommer att se ut såhär. Så det är bara att bita ihop och stå på och ge järnet och satsa och sätta på autopiloten ..och..och..

Ja, nu är arbetsdagen gjord. Fullbordad. Dimman lättade, luddet skingrades, tröttheten liksom självdog. Middagen inhandlad, tillagad, uppäten och bortdiskad från fyra tallrikar.
Man är inne i EKORRHJULET....! Oh, yess.

Har en kul rosslig hosta. Eller okul faktiskt, jag låter som en mångårig astmatiker med emfysem och KOL. Rätt äckligt.

Men jag hörde också någon klok person säja (eller gjorde jag det?? Kanske var det jag?) att det bara är bra att ta en liten lugn löptur då. Man kan hosta rent efteråt liksom.
Och bli av med eländet fortare.

Tar den är löpturen senare, ut mot åkrarna söderut. Bara några kilometer tänkte jag. Asfalt och mogen säd, rätt vackert om man tittar åt rätt håll och inte norrut mot industriområdet.

Ja, det får det bli.
Återkommer!
2008-08-25 16:51.


Kommentarer till blogginlägget