Tomas Ängshammar

En haverists betraktelser

Efter sol kommer regn och efter toppform kommer kräftgång. Det är sedan gammalt och helt i linje med vad man kan förvänta sig, men det hindrar inte att man svär under paraplyet.

Vad som hänt är alltså i korthet att efter att jag radat upp bättre och bättre resultat under 2016 och 2017, med en magisk kulmen under maj och juni förra året då jag gjorde köttfärs av mina gamla PB på det mesta mellan 800 meter och halvmaran, vände kurvan lite försiktigt nedåt igen. I höst fick sedan kurvan fullständigt spader och pekade plötsligt rakt ner mot ett varmt ställe, och nu undrar jag lite stukat om jag är slut som artist.

Självförtroende är en viktig beståndsdel i det mentala pansar som krävs för att ta sig igenom den tuffa sista tredjedelen av en löpartävling, när känslan i kroppen gått från "Klockan måste ljuga om farten för det känns som jogg" via "Det går bra det här, jag ligger på rätt fart och ansträngningen är hanterbar" till "Varför håller jag på med det här? Snälla, kan någon skjuta mig?". Att hitta en bra bortförklaring som man själv kan tro på efter ett fiaskolopp är därför av största vikt inför nästa försök med nummerlapp på bröstet.

Värme är till exempel en utmärkt bortförklaring eftersom det för säkerhets skull är en parameter man inte råder över själv. Att sommarens Jungfrulopp gick ett par minuter för långsamt var således inte mycket att våndas över, det var trots allt kvavt och 28 grader när starten gick. Att banmarkeringarna är obefintliga så att man råkar springa en omväg på 1,4 km är också en bekväm (i efterhand, alltså) bortförklaring och då har vi avhandlat Viruddenloppet.

Inför säsongsmålet Lidingöloppet var hoppet med andra ord levande. Kanske inte ett realistiskt hopp om en tid under 2h, för det krävs en form i stil med sommaren 2017 och riktigt där var jag inte, men känslan var ändå att PB, dvs under 2:06:20, var en skamgräns och att jag borde kunna komma in någonstans mellan 2:03-2:05. Som vanligt var sommarens kvalitetspass lite mer ostrukturerade än hur det brukar vara resten av året men jag hade pumpat på ett antal långpass kring 3 mil och det är trots allt viktigare.

Men så dök genrepet Classic Running i Linköping upp - en halvmara fem veckor före Lidingöloppet borde ju vara perfekt. Men tävlingen gick verkligen käpprätt åt skogen. Känslan inför var god, så god att jag spände bågen för pers (sub 1:17:56). Första halvmilen i 3:40-fart funkade men de tre mentala faserna jag beskrev ovan gick nästan omedelbart förbi fas 1 till fas 2, som närmade sig fas 3 redan en god bit före varvning. Varvning på 37:45 hade inte varit en totalkatastrof om jag varit pigg i ben och skalle men så var inte fallet. Andra varvet var en synnerligen oinspirerad och föga imponerande historia och jag lufsade till sist i mål på 1:23:22 efter att bara undantagsvis lyckats hålla mig under 4-fart den sista milen. Extra trist att underprestera när jag för första gången tävlade i barndomsstaden med hela Linköpingsfamiljen och samtliga barn som vittnen. 

Att satsa hårdare än man har dagsform för är sånt som händer och på en så lång distans som halvmaraton kan straffet på slutet generera ganska många minuter. Det var vad jag intalade mig och vad jag gjorde mitt bästa för att tro på men sanningen är att den lilla rösten i bakhuvudet som under ett par år huvudsakligen sagt snälla och uppmuntrande saker nu plötsligt började att viska "du är en gammal trött gubbe och sådana ska syssla med boule eller cykla ohemult långa sträckor på väldigt dyra cyklar". Sånt vill man inte höra inför det legendariskt svårbemästrade Lidingöloppet.

Att fullfölja dödsmarschen i Linköping kostade lite tunga ben och veckan efter blev lite lidande träningsmässigt. Katastrofen inträffade dock ytterligare en vecka senare när jag åkte på den första fullskaliga mansförkylningen på flera år och inte sprang en meter på en hel vecka. Påföljande vecka kunde jag springa lugnt men var fortfarande märkbart nedsatt och sedan var det plötsligt för nära inpå loppet för att trycka in någon mängd- eller kvalitetsträning värd namnet. Med en månads genuin skitladdning mellan mig och fiaskoloppet i Linköping var det således med ordentligt baissade förväntningar (läs: riktigt dåligt självförtroende) jag rättade in mig i startled 1A, direkt bakom Ebba Thulu Chala i väntan på kanonskottet. 

Med taskiga förutsättningar får man inleda försiktigt och hoppas på trevliga överraskningar. Jag lät mig inte stressas av rusningen i början och 3:57-tempot fram till skidbacken efter en halvmil var helt enligt ritningarna. Det taskiga självförtroendet gav sig dock till känna strax därefter. Efter Killingebackarna lättar banan upp till ett riktigt lätt och snabbt parti in förbi Lidingövallen, och det är dessutom hela loppets absoluta höjdpunkt när man springer mellan dubbla hejande åskådarled i nästan en kilometer, från 7,5 till en bra bit efter 8 km. Ändå var det där de första riktigt negativa tankarna började dyka upp. Jag brottade snabbt ner dem och kastade dem i Kyrkviken men fanskapen kravlade sig upp och kom tillbaka gång på gång. I början av loppet både passerade jag och passerades av andra löpare men när milpasseringen närmade sig började trenden bli tydlig. Trots en försiktig inledning blev jag omsprungen av massor av löpare och mantrat "spring era jävlar, jag tar er på slutmilen" började eka mer ihåligt för varje meter.

Jag passerade milen på höga 41 minuter vilket var ungefär en minut långsammare än min försiktiga plan men i sig ingen anledning till panik. Kruxet var bara att jag alltför väl kände igen känslan från Linköping, och den här gången dök den alltså upp redan efter en tredjedel av loppet. Vid 11 km stod Fegga, Caroline med sina barn och hejade och jag höll tappert god min. Etappen därifrån ut till halvvägsmärket vid Hustegaholm är under normala förhållanden väldigt skön löpning med varierande skogsspår utan några stora backar men jag låg nu konstant över 4 minuter per km, med god marginal. Jag vet inte riktigt när jag första gången tänkte tanken på att bryta men det är ju inte första gången jag tänkt den tanken under ett lopp. Med undantag för Visby halvmaraton för några år sedan, då temperaturen var en bit över 30 grader, har jag alltid snabbt kunna vifta undan sådana tankar med "man bryter inte för att det är jobbigt att springa, det ska vara jobbigt att springa tävling annars springer man för långsamt". Den här gången slog däremot tanken snabbt rot - jag kände helt enkelt inte igen mig själv som löpare och då hade jag inte ens kommit halvvägs ännu. 

Lidingöloppets första halva är bara uppvärmning och är man för trött för att hålla sin marschfart redan där kommer andra halvan bli ett helvete utan dess like. Raskt infinner sig då frågan om det finns någon poäng med att utsätta sig för det lidandet och riskera långtgående skadeverkningar. Med den trend jag hade mellan 12-15 km är det högst tveksamt om jag ens skulle klara att ta mig i mål under 2:30 och en sådan tid skulle faktiskt genera mig mer än bokstavskombinationen DNF. Vetskapen att banan efter ca 17 km passerade alldeles intill Fegga och Carolines hus, där min packning och en varmdusch fanns avgjorde. Det blev mitt första frivilligt brutna lopp i karriären - jag räknar inte halvmaran där jag och Hanna Lindholm blev feldirigerade och skulle ha fått springa 2 km extra för att slippa bli diskade.

Att beslutet var rätt tvekar jag inte om. De desperata försöken att rädda mitt pulvriserade självförtroende inför kommande bragder pågår däremot för fullt. Den förklaringsmodell som jag lutar åt och nu väldigt gärna vill tro på är att den usla laddningen under månaden före loppet fick lite extra hjälp av  någon form av kvardröjande infektion som påverkade min kapacitet, och att den kombinationen helt sänkte årets Lidingölopp.

Nu känner jag mig frisk, men inspirationen är inte på topp och farten lyser med sin frånvaro på intervallpassen. Den där vidunderliga känslan när man är ute och ska köra lätt distans och plötsligt upptäcker att man joggar i 3:50-fart längtar jag intensivt efter. Måtte den komma tillbaka. Längtan efter känslan av att vara i strålande form är nog faktiskt en större drivkraft än längtan efter tävlingsresultat - även om det ena oftast leder till det andra.

Som en stor filosof en gång yttrade: det är bara att bryta ihop och komma igen.

2018-10-11 14:31.


Kommentarer till blogginlägget