Kristina Sörensen

Allt som oftast när jag bestämmer mig för att köra på riktigt hårt är det något som stör. Det kan vara

- människor som kommer och distraherar
- ont om tid
- kissnödig
- sömnbrist
- ofokuserad
- dåligt humör
- obehagliga kläder
etc etc

Idag har jag absolut ingenting att skylla på - jag fick till ett pass då jag så här efteråt känner att jag körde absolut max. Hade inte kunnat bättre hur jag än bett mig åt. En härlig känsla då jag får svar på dagsformen. Hellre en sådan klarhet - oavsett resultat - än att efter passet undra "hur hade det gått om allt klaffat???"

För första gången körde jag idag mitt projekt "milen i 4:45-tempo" och såhär gick det:

Började med att värma upp 1 km i stegrande fart upp till 5:00-tempo. Stannade, drack, stretchade lite, satte på mig mp3-spelaren och "blåste ur hjärnan", dvs satte in autopiloten - läge inte tänka - och satte fart.

Sprang 4 km
Vilade 120 sek
Sprang 3 km
Vilade 60 sek
Sprang 1,5 km
Vilade 30 sek
Sprang 1,5 km

Mål!!!! Totaltiden blev alltså 51 minuter - mycket, mycket snabbare än jag vågat hoppas på. Jag trodde det skulle kosta massor att ligga i 4:45-tempo jämfört med 5:00-tempot. Och visst sjutton är det mycket jobbigare med 4:45-tempo. Jag känner att det är över min mjölksyratröskel - jag blir alltså tröttare och tröttare - men att det bara skulle kosta 3,5 minut i vila, det hade jag aldrig vågat drömma om.

Men som sagt - det här är mitt absoluta max när allting känns som det ska och jag inte har några yttre omständighter att "skylla på". Jag var så trött när jag sprungit i mål så jag orkade inte jogga ner - valde att gå en stund innan jag ramlade ihop på stretchmattan. Totalt slut - men nöjd, lycklig och full av mina älskade endorfiner.

En lång stund i duschen med min lyxiga kroppsskrubb, ett välbehövligt planläge i bastun och en Gainomax senare skred jag lycklig hemåt med ett fånigt flin på läpparna.

Nu vet jag vad jag går för, och kärringen är inte så himla kass när det "sprätter till" i dom gamla benpiporna. Bara jag låter bli att tänka på hur jag springer och hur jag andas så går det bra - min kropp är fullt kapabel att sköta det där mycket bättre själv än när min hjärna ska lägga sig i.