Marie-Louise Karlander

​Smärta & kamp Ironman Superfrog 70.3

Efter att ha spenderat drygt en vecka i Bakersfield, tränat där och bara haft det lugnt och skönt och väldigt varmt gick resan vidare till Imperial Beach i San Diego. Årets huvudtävling – äntligen. Jag såg verkligen fram emot äventyret.

Vi, jag och Felix, kom fram strax före 16:30 till Imperial Beach, registrering, briefingmöte kl 17:00. Vi njöt lite på piren och därefter åkte vi och checkade in på hotellet.

Morgonen efter packade vi in allt för incheckning av cykel, och tog med våtdräkt för att simma. Det var stora vågor, två meter höga,15 sekunder mellan vågorna, ett riktigt surfparadis i Imperial Beach. Skulle kanske säga inte för nybörjare då finns det lite mer ”lagom” ställen. Vi gick direkt till stranden, för som vi anade att ju längre dagen går ju mer vågor. Det var dessutom tidvatten att ta hänsyn till.

Det närmaste jag kan komma denna typ av havssimning var när jag simmade i Reugen i Tyskland, men detta var värre.

Otroligt starka vågor och man måste ta dem på rätt sätt. Det var flaggat rött på lördagen, kan säga om det varit Mallorca eller Kreta hade det varit svart flagg. Undervattensströmmarna var starka. Jag kämpade på och försökte lära mig detta, förstod att det handlar mycket om timing, ta vågorna antningen hoppa över dem innan det är djupt och dyka under när det är djupare vatten. Det var inte bara vågorna man fick kämpa emot. Jag kämpade med huvuvudet och magkänlsan. Kände att vågorna tar mycket energi. Som jag gissat så var det att ta sig ut och in som var det svåra, själva simningen bara man nådde dit är nog ganska lätt i saltvattnet. 

Andra gången jag gick ut i vågorna efter att ha pratat med Felix, han har dykt förut så han har betydligt mer havsvattenvana än jag, så kom jag mig ut en bit men när jag skulle simma in, tog en våg mig, hann inte vara med riktigt och då rullade jag runt i vågen, sträckte ryggen en aning. Upp igen försöka finna nytt mod. Jag träffade några mastersherrar som skulle testa vågorna, vi pratade med vakterna lite om var vi kunde simma om vad de tyckte vi behövde. Jag for ut ännu en gång och denna gång tyckte jag att jag nådde precis utanför de värsta vågstället där det faktiskt gick att simma lite. Tips till er som vill köra tävlingar med Stilla havet simning, träna mycket Tarzansim/polosim, hade nytta av det. Tillbaka in igen, nu mer rädd simma in än ut.

Efter detta insim kan jag inte säga jag var lugnare än innan, tvärtom, tvivlade jag lite på att jag skulle nå T1, men jag ville så hemskt gärna cykla min nya cykel, så bestämde mig för att gräva djupt i mina mentala reserver och ta fighten med vågorna. Jag bad en bön om vågorna skulle vara lägre och mindre frekventa morgonen efter.

Liten stund incykling innan incheckning av cykeln i TA. Då blev jag än mer övertygad om att jag verkligen ville detta och få cykla. Incheckningen gick otroligt enkelt, ingen kollade bromsar, ingen kollade hjälmen. Det var bara parkera, inga TA bags, växling som på olympisk hemma, inget mig emot, tvärtom. Under natten fick bara cyklarna vara i TA.

Därefter åkte vi tillbaka och vilade lite på hotellet, åkte till Golden Corall och åt. Det rekommenderar jag verkligen. Det är buffé, ät hur mycket du vill för under 20$ och bra mat, bra grönsaker, bra kött, dessert, finns något för alla,gott kaffe.

Därefter åkte vi in till hamnen i San Diego och promenerade , fotograferade, tittade på fartyg, gamla krigsfartyg, och segelfartyg. San Diego är en vacker storstad , finare än LA tycker jag men alla platser har sina plus och minus.

Sov hyfsat bra, om jag jämför med när jag skulle göra Kalmar första gången då jag förmodligen inte sov något alls, så har börjat att kunna sova inför dessa lopp.

Klockan 4:00 klev jag upp, åt lite frukost. Vi packade ihop och körde till Imperial Beach, ca 20 min i bilen. Väl där, som vanligt fix med nutrition, dukade upp för löpningen, bodymarking, sedan en stund av lugn i bilen och värmde upp lite, sprang inte men tänjde och värmde upp min rygg, axlar, tog på våtdräkten på benen.

Navyseal hoppade fallskärm firade eventet med den starten och amerikanska flaggan, för att hedra Navy Seals soldater som dött i tjänst.

Väl innan jag gick till startledet, kramade jag Felix extra mycket, tårarna rann, det är inte ofta men jag visste att detta blir tufft. Ju närmar starten kom ju mer positiv blev jag i alla fall. Amerikanska nationalsången och startskottet gick och pro var i vattnet så då kom längtan bara att komma i vattnet jag också.

Ledet rullade på, jag valde att ställa mig med dem som räknade med 45 min simning, jätte svårt beräkna, från flackt vatten till detta.

Redan då jag sprang mot vattnet gjorde jag det första misstaget att följa efter alla andra. Jag skulle ha lyft blicken och sprungit mer åt höger.

Jag sprang en bit ut i vattnet men sedan tog jag det lite lugnt, ville spara energi, till de stora vågorna. Vågorna, jag naturligtvis hade vi tidvatten just vid starttimmen och då jag nådde vattnet började det bli större och fler vågor. Våg längd och höjd denna dag 2-3 m höga 13 sekunder mellan vågorna. De flesta ville simma nära piren och jag tänkte att de borde ha rätt dessa amerikaner, men när jag studerat bilderna i efterhand så hade banläggaren en annan tanke och de är ju de som tränar här. 

Jag kämpade med att ta mig ut i det starka vågorna, kämpade mot vågorna, hoppade över, dök under våg på våg, kämpade mot min rädsla att skada mig igen och rulla i en våg. Jag kan säga att jag kände mig som matadoren i tjuren Ferdinand när han först skulle möta den förskräcklige vilde tjuren, räddast av dem alla blev...

Var nära på att ge upp, såg att modet försvann ur mina medtävlare bredvid mig också, och jag peppade dem att köra på, åkte tillbaka med vågorna, bara börja om, hämtade ny kraft, det tog mycket tid. Till slut blev jag arg i stället och plockade fram mitt ädla mod och skulle minsann visa dessa vågor att de skulle inte stoppa mig. 

Ja dök under två vågor till och sedan simmade jag Tarzansim över en par till och sedan var det gjort, simningen efteråt var bara njutbar, gick lätt och jag såg första bojen och sträckan mellan första och andra bojen var en skrattmatch, såg ut som50 m, sedan simma tillbaka. Under lördagen när jag studerat simmare från piren tyckte jag de stod still mellan vågorna när de simmade in och nu förstår jag varför, det kändes som vågorna vände ut där, det är väl tidvattnet man kände, men ändå lätt i jämförelse med kampen mot vågorna vid stranden. 

Väl uppe sprang jag mot mattan och med nytt mod och utan tvivel beredd ta mig an det andra varvet. Nu visste jag hur vågorna skulle tas. När jag sprang, hörde jag dem rop hurry 30 s left .. och jag sprang....men STOP! Times out for the second lap.

Nej, nej, nej !!! Det är den värsta känslan jag känt på en tävling någonsin. Snacka om att ridån gick ner. 5 sekunder för sen. Förtvivlad, besviken, arg, ledsen på samma gång men bara på mig själv förstås..Åter till matadoren, har en helt annan empati för hans känslor numer. 

Jag förstår precis..., jag fick inte visa mitt mod, min styrka, inte bli så där härligt trött efter att ha tömt alla krafter, mest av allt inte tävla på min cykel, få användning av mina träningstimmar på varma sandiga Drängsmarksterrängen. Bortkastat.. detta var min sista tävling för säsongen och mitt huvudmål i år och det slutade innan det ens hade börjat.

Jag grät ungefär lika länge som jag skulle ha tävlat. Stackars Felix, han hade det han gjorde med att trösta mig. Tur han var där. Det är rätt ofta jag åkt och tävlat själv. Hade någon sagt i det ögonblicket att det kommer fler tävlingar, hade jag nog slagit till personen. Hade någon sagt att det var många med mig som gjorde samma sak, DNF, så spelade det ingen roll för mig. Jag bryter helt enkelt inte tävlingar, otroligt besviken över att jag fegade i början. Ett stort misslyckande, bara dåligt, inte värdig tävla Ironman. Vad har jag där att göra om jag inte törs dyka och simma. Det enda lite positiva från mig själv jag tog med mig är att jag inte gav upp och att jag övervann rädslan och simmade åtminstone ett varv, ville mer än allt annat då fortsätta.

Jag bytte om drack en kopp kaffe som Felix fixade åt mig, checkade ut cykeln och grejorna. I det läget funderade jag vad som var bäst stanna kvar på tävlingen eller åka därifrån. Eftersom bilresan tar några timmar tillbaka till Bakersfield bestämde jag för att vi åker tar det lugnt, stannar och rastar på vägen tillbaka. Vi körde kustvägen, så otroligt vackert, det fanns serpentinvägar där också, såg många cyklister så det är nog ett bra ställe träna på. Den vägen hade vi inte kört om jag fått tävla hela loppet, då hade det snart blivit mörkt. Jag försökte njuta av omgivningarna trots att jag var så besviken på mig själv.

Revanschlusten kom fort, innan jag bytt om faktiskt. Började genast tänka om det är möjligt åka hit nästa år en månad efter Kalmar. Superfrog är inget för mesar. Har funderat många gånger på namnet på tävlingen men det var först efteråt jag förstod namnet då Felix förklarade. Det är Navyseals som tränar här, det ska vara tuffa förhållanden, det kan t.o.m simma detta med packning och ännu värre vågor. Du måste vara en supergroda för att fixa detta. Är anmäld till Jönköping och Kalmar nästa år men just nu känns det som ett måste att komma hit igen och ge vågorna vad de tål, men då ska jag vara en superduper frog.

2018-09-19 00:34.


Kommentarer till blogginlägget


Vilken fantastiskt bra racereport även om själva racet fick ett snöpligt slut för din del! Den här gången. Det kommer fler tillfällen och du ÄR en supergroda - du fixade ju en hel omgång på simningen! Nästa gång, då går det bättre!
2018-09-19



Tack Sara, bryt ihop och kom igen, eller hur..
2018-09-20



Japp! Bara kör :)
2018-09-20



Tack vänner.
2018-09-20



Tack för rapporten, oerhört tråkigt att du inte fick göra mer och retsamt med den marginalen. Själv läste jag och tänkte "detta skulle vara ett lopp som passade mig" och blev så oerhört ledsen när jag läste hur det gick för dig. Men bara bryta ihop och komma igen!
2018-09-21



Det kan det visst vara, ett race för dej. Men reser man så långt, offra en par dagar med att bli van simningen. Har vilat en vecka nu, även om jag inte tävlat men ska nog upp i sadeln snart. Jag vill tillbaka absolut. En bra sak är att det kommer inte finnas några vågor som skrämmer mig hemma.
2018-09-23