Rolf Öhlén

Hjälp, jag har blivit beroende…

… av Funbeat! Finns det någon hjälp att få?

Pulsklockan fungerade inte i morse. Mest för att jag inte hittade den. I nästan en halvtimme sprang jag runt och letade. Hade jag haft den på mig, hade den nog visat på en medelpuls mellan det intervall jag personligen kräver att ligga mellan för att få räkna det som träning. Nu vill jag inte göra det. Annars hade dagens vardagsmotionspass varit klart…snyft… Fast det klart, hade jag hittat den, hade jag stuckit ut på en gång. Det spelar ingen roll. Det var inte en planerad träningsdag och så viktig var det inte med tiden, så jag slänger en blick på telefondisplayens klocka, tar stavarna och drar ut.

En av de mest fascinerade syner jag vet möter mig. Bergen på andra sidan är upplyst av solens första, spelande strålar. Där är det gryning, men där jag står dröjer sig ännu nattens mörker kvar. De senaste dygnen har varit ett bloggande och skrivande av inlägg i vissa av Funbeats diskussionsgrupper, så mycket att jag känner att arbete och familjeliv nästan har blivit lidande. Men i går skedde miraklet. Det visade sig att allt skrivande och läsande av mina vänners – här inkluderar jag även de som inte delar min uppfattning i alla frågor – inlägg och bloggar har också tränat upp en annan förmåga som jag tappat någonstans längs vägen.

I går när jag genomförde en och förberedde två andra arbetsuppgifter lyckades jag efter 10-15 år åter hitta nya kopplingar och lyckades bryta gamla hjulspår. Nej, jag är inte bilskollärare, inte heller bilmekaniker. Jag brukar skämtsamt säga till min bror ”det är inte många bokstäver som skiljer våra yrkesområden åt, du vet hur saker fungerar, jag vet varför saker fungerar”, fast ibland har jag ingen aning om varför saker och ting händer i världen och i enskilda människors liv, men också där har jag hittat en stor förebild inom mitt yrkesområde som har lärt mig att jag behöver inte ha svar på alla frågor.

Nå, under min studietid i Uppsala bodde jag i en studentkorridor med 11 stycken andra galningar. Det var allt från utländska flyktingar till infödda stockholmare. Det var tekniska fysiker till teolog och allt däremellan. Vilka diskussioner vi hade vid köksbordet sent inpå nätterna. Oftast var det mer givande än alla föreläsningar där det förväntades av oss – oavsett fakultet – att vi skulle tycka lika som föreläsaren för att få godkänt. Det vore fel att påstå att vi i allt hade samma åsikt. Di grå cellerna, kvickheten, att formulera sig snabbt och kunna ge svar på tal var saker som utvecklades.

Intressant nog var den jag hade lättast att komma överens med en eritreansk flykting – jag tror han var muslim – och den jag hade svårast med var en infödd stockholmare. Ibland så kan det vara svårare att komma överens med någon som är mest lika en själv. Jag vet inte om det är för att de påminner en om ens egna brister eller om jag blir avundsjuk för att de tycks ha utvecklat vissa egenskaper bättre än vad jag har lyckats göra.

Så började jag jobba. Människor som tyckte lika. Människor som retade sig på mig bara för att jag hade den profession som jag hade – tillskrev mig åsikter som jag inte hade eftersom de hade mött en annan representant för mitt skrå som tyckte så. Jag kan lugnt säga att hjärnan började gå ner i viloläge. Tröttheten. Rutinen. Inte våga, inte orka bryta mönster som jag hittat och som jag tyckte fungerade. Samma gamla klyschor. Så kom jag till Funbeat. Nu är det kört. Tack vare alla här har jag inte bara kommit igång med den fysiska träningen utan även av den mentala biten. Av allt skrivande och läsande har jag funnit en ny glädje och nya infallsvinklar också på mitt arbete – nog för att jag för det mesta har tyckt att det varit skojigt och spännande, jag vet att det är det här jag ska jobba med – men nu har det blivit ännu roligare när jag har utvecklats ett steg till.

Längs stigen jag vandrar hittar jag svamp. En del ser ut att vara spännande matsvampar. Hade jag haft en korg med mig hade jag kunnat stanna och plockat några. Då hade jag kunnat registrera det här passet som svampplockning – apropå en diskussion om bär- och svampplockning som träningsform som förts ganska livligt på ett Funbeat den senaste tiden. När jag kommer till grusgropen lyser lingonen blekt röda. Inte riktigt mogna. När jag står och ser nerför grusslänten som lutar i nästan 90 graders vinkel, slår det mig hur bärplockning kan göras till en träningsform; Ställ en 20 liters hink nere vid foten av sluttningen, ta ett 2 dl mått, spring uppför sluttningen, fyll måttet, spring ner, häll det i hinken, repetera. Storlek på hink och mått kan varieras allteftersom vilken träningsgrad som önskas.

I backen upp mot herrgården ser jag månens halvt belysta yta sakta blekna. Ännu klamrar den sig envist fast på himlen nästan mitt ovanför mitt huvud, lika envist som jag ännu hänger fast vid min nya livsstil och på Funbeat. Solens första strålar når mitt öga, men på vägen där jag går dröjer sig ännu natten kvar. När jag kommer ur kurvan drabbas jag av full kraft av solens strålar som här har fördrivet det sista av gårdagens skuggor. Den nya dagen bryter sakta fram – som det nya livet jag har funnit här på Funbeat…
2008-08-23 07:20.


Kommentarer till blogginlägget


Klockan är inte exakt utan ger endast ett riktvärde baserat på vilken typ av träningsintensitet (kvantifierad i siffror) du angett. Är fel intensitet angiven blir det fel resultat, puls kan man ju få av att se Ghost.Rider..men det brinner inte så många kalorier för det.
Dessutom: 3kcal är väl inte så mycket? På en timme blir det ändå inte mr än ca 180, springer man kommer man upp i 1000 eller mer. det beror om man plågar sin kropp eller inte....Jag pröva en Pulsklock några gånger/ Max puls 220 snitt på min puls var 180/190.... tunga växlar 53/11 bra så får du se din puls eller spring som bra den ha ha

Ha det bra med din leksak

D.K

2008-08-23