Anna Karin D

Min ultravasa: de sista fyra och en halv...... milen.

Så kliver jag då ur bilen i Oxberg, på en jättestor parkeringsplats, vi är bland de första där, det är en timma till start. Solen skiner. Himlen är blå. Det utlovas regn framåt dagen, så jag har laddat bilen med eventuella klädtillägg. (Och gett förvirrade instruktioner om hur jag tänkt mig det hela till min chaufför/coach/alltiallo/supporter/man.) 

Jag ska ju gå - det hinner bli rejält framåt dagen innan jag korsar mållinjen. Under den där magiska portalen. 

Om jag nu nånsin kommer dit? Jag försöker låta bli att känna efter hur rumpsmärtan utvecklat sig de senaste 24 timmarna.  Jag försöker komma ifrån min rumpfixering och njuta av stämningen. För första gången i mitt liv ska jag ta mig an ett Vasalopp! Passera åtminstone några av de där....orterna....med de magiska namnen...Hökberg....Eldris....

Det råder en avslappad stämning , en skön stämning före start och jag rycks med, skojar om nummerlappsfärgen och varför man ska ha två stycken på sig, med okända människor i toakön. Det är olikt mig. Hoppas det är ett gott tecken. 

Nio går starten, jag har ställt mig vid ett lite äldre par med stavar så att jag inte ska avvika allt för mycket med mitt förflyttningssätt. 

Jag har t-shirt och min väst. Tre flap-jacks, tre gels, några aprikoser i fickorna. Ingen vätska, det serveras vätska var femte kilometer. Det lär räcka. Mobilen. Jag ska ha kontakt med min sidekick (slash alltmöjligt annat, se ovan) Per - om nåt går snett, om jag fryser eller tvingas bryta på grund olidlig smärta. 

Nio går startskottet. Och jag traskar iväg. I cirka 200 meter går jag, sedan börjar benen springa. 

What??? Springa?

Men det känns helt absurt att gå! Jag kan inte gå, det är ju löpning det handlar om, jag är klädd för löpning, jag har alltid sprungit, det går inte att gå!

Jag springer. Det hugger direkt. Höger sittbensknöl, hamstrings muskelfäste. Det har inte gått över. Jag springer ändå. Om jag tar väldigt korta steg funkar det, jag tänker att jag springer ett tag, sedan kan jag gå. Jag springer och springer, tripp tripp, inte fort, men jag tänker att jag kan springa tills det inte funkar längre? Då kan jag gå. På så vis vinner jag tid. Regnet ska ju komma framåt dagen och Per kan få hemskt långtråkigt

UV 45 startar med en kringla på 17 km innan vi är tillbaka i Oxberg igen, till första matkontrollen. En vacker, men lite kuperad slinga. Sjöar, små faluröda stugor, folk hejar. Skogsstig. Backar. 

Jag känner att smärtan är hanterbar. Den blir inte värre. Den blir minsann  inte ett spår bättre heller, den är konstant. 

Jag bestämmer mig för att försöka springa hela denna slinga, tills jag är åter i Oxberg och färden mot Mora startar PÅ RIKTIGT.  Då har jag vunnit mycket tid, jag kan gå resten utan tidskrav. Det känns mentalt upplyftande att tänka så, hanterbart.

Detta glömmer jag helt att kommunicera till min sidekick, påhejare, support och manager Per, så när jag passerar mattan på gräset i svängen på väg in till maten blir han helt tagen på sängen.

Eller snarare mitt i picknicken en bit bort. Jag joggar väldigt långsamt för att inte missa honom, vågar inte stanna, och där kommer han flaxande och hojtande uppför backen med kylbagen i handen och smulor runt munnen! Det är en härlig syn!

"Vad gör du här!" Hojtar han. "Du skulle ju inte komma förrän OM EN TIMMA!?"

"Jag springer. Svarar jag dumt. "Jag vågar inte stanna!" "Det gör jätteont, men inte jättejätteont och det gör llika ont hela tiden fast mest uppför, så jag tar mig till Hökberg. Jag försöker ett tag till, men nu ska jag GÅ uppför. Förlåt att jag glömde smsa...vi ses..."

Jag joggar vidare. Det går. Det går inte fort, men det går. Jag tar mig till Hökberg. Hökberg ligger i en uppförsbacke och där står Per, och jag är uppåt för jag tänker och nästan vet att jag kommer att ro iland det här vasaloppsprojektet. Vi pratar lite. Jag äter kex och blåbärssoppa och aprikoser. Två gel har jag sugit i mig längs vägen, samt sportdryck. Inga som helst magproblem. 

Det är väldigt vackert, det inser jag nu. Mjukt och fint. Tallar, mossa, lingonris. Jag har haft och har fortfarande ett extremt bakdelsfokus, så terrängen går mig lite förbi. Min smärthanteringsstrategi har inget utrymme för naturbetraktelser tyvärr, och det är synd. Nu tar jag mig vidare, jag är trött, nya smärtor tillkommer, trötthet i låren, framsidan, nästan kramp. Jag delar upp sträckan i delmål och går uppför alla backar. Delmål 1 är att springa snyggt genom Volvofållan. Jag biter ihop enormt och springer snyggt genom Volvofållan, men på filmen jag får sedan via sms syns jag knappt. Jag springer i rygg på en blåklädd man. Han syns fint. På min film.

Läde. Sandigt, vill jag minnas. Någon mil kvar, det ska gå fastän benen är betongartade, ett steg till, ett steg till ett steg till ett steg till....jag ser att jag har en chans att klara att gå under fem timmar. Det spelar ingen som helst roll med tiden, men det sporrar min gamla tävlingsjävul. Jag trycker i mig gelehallon i Eldris. Och chips. Skumt.

"Vi fixar det här" ropar en kille som har lite högre fart än jag. "Ja, jag vågar börja tro på det nu" svarar jag och känner mig nästan tjutfärdig. Fast sedan snubblar jag på en rot och rasar med näsan före ner i sanden. Min rumpa! Hinner jag tänka....för guds skull, slit inte av hamstrings NU, det är åtta kilometer kvar....

Men det klarar sig. Fem kilometer kvar. Tre. Jag är i Mora. Campingen. Bron, jag orkar inte springa över den, jag har ingenting kvar till en spurt, men jag springer i alla fall, och ont gör det, överallt, jag vinglar, det är inte snyggt.

Och så springer jag då, äntligen, under den där portalen. I fäders spår. För framtids segrar. Jag har sex och en halv minut tillgodo på fem timmar men det spelar faktiskt ingen roll för jag är så enormt stolt över mig själv, mitt pannben. Jag är inte stolt över min löpning, men över mitt pannben. Mitt tjocka tjocka.

Jag lever fortfarande på det där, måste jag säja. Löpning är bra för själen, också.

 Jag gick i mål efter en månad, fyra timmar och femtiotre minuter i år men jag vill göra en smärtfri variant också.

Nästa år?

2018-08-28 17:23.


Kommentarer till blogginlägget


Vilken fantastisk berättelse!
Och såklart ska du göra det en gång till!
2018-08-28



Tack Eva! Ja, nu känner jag mig väldigt pepp på det, men man kan aldrig veta....låååångt tills nästa gång!
2018-08-28



Imponerande! Pannbenet verkar det inte vara något fel på! Hoppas att du blir bra i hamstring snart så du kan njuta lite av löpningen.
2018-08-28



Verkar till att ha varit en fantastisk upplevelse på många sätt! Att göra om det smärtfritt för att kunna njuta i alla fall lite mer av naturen är ett bra mål att se fram mot! Härlig läsning som vanligt! Tack!
2018-08-28



Vad jag önskar att det funnits en film på Per när han kommer sättande med kylbagen i högsta hugg :-D (men jag föreställa mig det, och det räcker en bit :-),,, Förlåt, Per! ;-) )
Om du skall göra om det röstar jag för en smärtfri variant! Ditt pannben i all ära, men att kunna ta in och njuta av omgivningen och din löpning vore nog att föredra.
2018-08-28



Från att ha gått i lugn och ro nere i Oxberg city (nu är jag mycket snäll när jag anser att Oxberg har ett city 😉) plingade sms-signalen som ett startskott för mig. Oxberg ligger i en kraftig backe vill jag berätta. Så inte nog med att jag skulle spring in AKs försprång på cirka 150m, det skulle göras i en uppförsbacke dessutom, med kylbag, med ryggsäck.
Men jag hann! 👍😀
2018-08-28



Ja, vilket pannben denna kvinna är utrustad med. Jäklar vad hon har kämpat, utstått smärta, delat upp loppet i mindre delar och till sist få den fulla maximala belöningen, att få löpa in på Vasaloppsgatan, på upploppet, förbi kyrkan, klockstapeln, förbi den hejande publiken och till sist, in under portalen. Just då rös även jag, ögonen blev glansiga, jag mindes min egen målgång i fjol, hur skön den var.
Detta måste kännas flera gånger bättre för AK tänkte jag.
Hon har ju kämpat så himla mycket mer, hon har verkligen tacklat alla motgångar, tom kollat mattiderna, för i mål skulle hon. Och det gjorde hon såklart.
Det var så härligt att sedan ta emot henne och senare få fira tillsammans och dela vår glädje av att båda nått målet i år.
Jag gissar vi är tillbaka nästa år för att uppleva målgången igen.
Stort grattis AK och väldigt kul läsning.
Tyvärr Helena, det fanns ingen som filmade mig. 😉
2018-08-28



Maxtiderna, inte mattiderna. 😊
2018-08-28



Enastående! Så strongt! Och ja, nästa gång så gör du varianten med njutbar löpning!
2018-08-28



TACK alla!
Gör om, gör rätt är vad som gäller nästa gång...
Och till Per - utan din support och regelbundna uppdykande längs vägen, för att inte tala om att du orkade lyssna på alla nojor och tvivel innan, så hade det varit betydligt värre. Tack! ❤
2018-08-29



Grattis igen och roligt att ta del av din berättelse. 😃 Den där portalen kan man offra mycket för. Lycka till nästa år!
2018-08-29



Fantastiskt, väldigt starkt gjort! Känner igen det där med att inte våga stanna, bara mala på, försöka flytta smärtan mellan olika delar av kroppen, men att köra på sådär med något som maler, hela tiden, huvva! Imponerande! Pannben!
2018-08-29




2018-08-29



Så fantastiskt roligt! Är så glad att det gick bra!

2018-08-29