Anna Karin D

Min UltraVasa: de fyra första....veckorna

Lördag 25 augusti, klockan är snart 12:00

Om knappt två timmar är det en vecka sedan jag jag sprang - nåja. Det kändes som om jag vacklade på märkliga ben - betongtunga men ända mjuka för att inte säja sladdriga, jätteskum känsla.(Fick dock en bild från ett fotoföretag på mail sedan och där ser det ut som om jag trots allt SPRINGER över mållinjen. Fint för självförtroendet och jag var nästan, men bara nästan - beredd att punga ut med 280 spänn för den där bilden i jätteformat bara för det. Men hejdade mig) över mållinjen på UltraVasan 45. 

Kort mening med lång parentes, hänger ni med? 

Jag korsade mållinjen under den där underbara Fäders Spår-portalen sju minuter före två. Jag startade loppet en månad tidigare.  Eller kanske till och med nästan ett år tidigare, när jag full av beslutslusta, j-vlaranamma och uppkickad av särbons triumfatoriska målgång i CykelVasan skred till verket och anmälde mig?

Jag har tränat på bra. Det är min styrka och min akilleshäl, jag är ambitiös. Eller rättare sagt, jag är rent korkad beträffande min kropps begränsningar och jag fattar ALDRIG att även jag åldras. Huvudet vill mycket mer än min kropp ställer upp på och huvudet vinner nästan alltid. Det är inte så bra. Min återhämtning tar evinnerlig tid, vilket min hjärna inte alls kan acceptera.

Alltså fick jag, efter en vår av långpass och ett som jag tyckte vettigt upplägg plötsligt ont i baksidan av höger lår. Det bara flög på mig. Eller inte, egentligen, för visst hade jag känt en viss ömhet här under långa pass och intervaller, men inte så det hindrat mig att genomföra. En månad innan start sprang jag mitt längsta långpass, 40 km. Det var tufft, men det gick bra. Dagen efter satte jag och särbon oss i bil och drog massor av mil norrut på en liten semestertripp. Tre dagar senare tog jag en morgonjogg, och det var DÅ....som det drog till ordentligt i baksidan.

 Jaja. Det går nog över, tänkte jag och vi vandrade och cyklade och det gjorde inte ont, så jag testade igen tre dagar senare...men nej. Samma elände. 

Ja, jag ska inte bli långrandig här, men så mycket kan jag säja att mina fyra veckors sommarsemester i år (som skulle avslutas med triumfen där under Fäders-spår-framtids-segrar-banderollen) blev ett enda långt känna-efter-hur-rumpan-mår-scenario. Mindre lyckat faktiskt, även om jag försökte hålla modet uppe. Vad är väl en start i en ultravasa? (Allt! Det är allt!) Det finns de som är sjuka i svåra sjukdomar. Människor på flykt undan krig! (Jaja. Jag vet, jag skäms, men...) Så höll jag på. Kunde inte springa. Kan kondisen försvinna helt på 4 veckor om jag totalvilar? Jag gick på crosstrainer. I 2 och en halv timma, det var FRUKTANSVÄRT tråkigt, men jag tänkte att.....kanske....och så fick jag ont i ryggen av det. Jag cyklade. Det gjorde ont i baken. Sedan såg jag till min glädje att maxtiden är satt till 11 timmar och ett nytt hopp började spira...kanske gå..? Inte riktigt vad jag tänkt mig, men...? Så jag började gåträna. Drog iväg på en rask vandring på 15 km, och fick dagen efter ont i vänster underben. 

Jahapp. Modet sjönk. Det kändes som om allt var emot mig! Stackars stackars mig...stackars min gamla kropp. Jag som är evigt ung? Eller inte?

  Jag rodde på roddmaskin. Klarar man ett vasalopp genom att sitta på en roddmaskin? Roddmaskinsaktiviteten gjorde inte ont någonstans, men jag pallade max 20 minuter. Sista veckan gjorde jag ingenting, utom kände efter, var allmänt tråkig för omgivningen och utvecklade mentala strategier för att klara ett DNF. Försökte utveckla. Vi avbokade INTE stugan utanför Mora.

Så vi for till Mora och bilresan blev mindre kul för mitt humör var inte på topp och det påverkades starkt av det grymt obekväma i att sitta stilla i en bil i 50 mil drygt, en plåga för ömma hamstringsfästen! Jag var en plåga för snälla särbon. 

Jag sov absolut ingenting nästan första natten i vår väldigt fina lilla  stuga vid Sässjön i Lingonskogen norr om Mora. Scenarion spelades upp för mitt inre, hemska saker som att jag måste bryta redan efter 200 meter, att muskeln skulle gå av, att jag skulle komma sist och bla bla bla...ångest.  Som tur var hade vi varit smarta nog att åka upp två dagar innan. Så pre-racedagen ägnade vi åt kultur, vi avverkade Zorns konst och hans liv och det var spännande, bra och distraherande. Guiden var fantastiskt inspirerande!

Hon fick mig att glömma min bakdel för en stund, och DET var en bedrift av rang vill jag lova! Jag hämtade min nummerlapp och kände mig riktigt pepp och glad och märkligt nog sov jag gott, natten innan. Äntligen, äntligen skulle jag få det gjort. Kanske. 

Och nästa blogg, mina eventuella läsare....om ni orkar - kommer att handla om loppet. LOPPET! 

2018-08-25 12:52.


Kommentarer till blogginlägget


Jag vet hur du har sett fram emot denna helg. Och vilken helg det blev. Ska inte avslöja mer. 😉
2018-08-25



Härligt att ni kan hjälpas åt, sambon och du! Båda är ni värda en guldmedalj-;)
2018-08-26



Tack Majvi! Ja, vi är i allafall semester-sambor! 😀
2018-08-26