Rolf Öhlén

Mer motion åt människorna

Idag hade jag bestämt mig för att cykla till skjutbanan. Det regnar. Brasilien och USA:s finalmatch i damfotbollen i OS. Lös i magen. Utmärkta ursäkter för att ta bilen. Fram med ryggsäcken. Ner med en banan, en f. d. läskbehållare, numera omvandlad till kranvatten kvarhållare, en rulle toalettpapper, på med regnstället och iväg på cykeln. Funbeatare som jag numera är - förmodligen till mångas fasa - ger jag mig inte för så lite.

Fina metmaskar har krupit upp på asfalten. I dag skulle det gå bra att plocka mask. Vid boulebanan håller fyra tappra pensionärer på med sitt spel. Jag möter bilar. Jag ler när jag kommer ihåg vad jag själv brukar tänka när jag sitter i min varma, sköna kupé, det är dåligt väder och jag ser cyklister/vandrare. Ett mellanting mellan medlidande och självgodhet. Vid avtagsvägen till hembygdsgården slår det mig att här finns en genväg jag kan tjäna tid och kraft på. Vänta lite! Jag är Funbeatare, jag har gått med i ett antal nya grupper, bland annat en som har vecko- och månadsmål för sina medlemmar. Det blir den långa vägen. Då slipper jag dessutom lägga in ytterligare en runda.

Där asfalten övergår till grusväg passerar jag en till ”Krögarens val” – till skillnad från i tisdags ser jag vad det är; plankstek på ekorre på vägverkets grus”. Sista biten upp mot avtagsvägen till skjutbanan går tungt. Ska jag kliva av och gå? Nej, jag fixade det i tisdags, jag ska fixa det nu. Då händer det som inte får hända. Ett stort fordon kommer bakom mig och jag som vinglar på vägrenen. Det går bra, traktorn passerar och jag tar mig upp. Jag svänger av och nu går det undan när det lutar nerför.

I ett svisch passerar jag det vägskäl jag skulle kommit på om jag tagit den flacka vägen. Hej vad det går. Lite för fort. I en kurva håller jag av centrifugalkraften på att slungas ut i spenaten – och det som är så nyttigt, ja, spenat alltså! Jag trampar på bromsen allt vad jag kan och lyckas på något sätt hålla kvar cykeln på vägen. Tur att jag inte hade tappat mer i vikt, då hade det kunnat bli jag som varit ”dagens” på menyn – eller i varje fall bitar av mig. Väl framme ställer jag cykeln i pistolskjutbanan för att hålla sadeln torr.

Också i dag får jag vara skjutledare och sitta i kuren. En av skyttarna stänger dörren och säger att det är för att smällarna annars hörs så väl, men jag undrar om det inte är lukten från min svettiga kropp efter cykelturen. Det blir eldavbrott. Ställningen som håller älgtavlan på plats har skjutits sönder. Jag lägger mig på golvet och kör 40 sit-ups fast jag redan gjort dagens ranson. Skjutningen avslutas och jag cyklar hem.

På väg hem möter jag en av mina före detta konfirmander som är ute på en kvällspromenad. Jag sträcker min knutna högernäve i luften och ropar; ”Mer motion åt människorna”. Stigningen upp mot Herrgården börjar. Jag skrattar för mig själv. När jag flyttade hit och de få gånger jag cyklade var detta en backe där jag måste kliva av cykeln och leda den uppför. Nu klarar jag den om inte lätt så i varje fall utan problem.
2008-08-21 23:15.


Kommentarer till blogginlägget