Anna Karin D

Ingen röd tråd, eller ett helt nystan

Jag vill skriva nu, men har svårt att hitta en röd tråd. Många tankar och mer eller mindre röda trådändar far runt i huvudet, låter sig inte knytas ihop, låter sig knappt formuleras i ord, eller i en sammanhängande text.

Men jag vill skriva, kanske bara för mig själv. 

Jag har en märklig känsla i mig. Det handlar inte om deppighet eller ens melankoli, jag är nog inte låg, jag är bara......tankfull. 

Full tank.

Jag kan inte springa för det gör ont i baken på höger sida, sittbensknölen och skinkan. Det är ingen katastrof, ingen sorg. Jag har en ultravasa jag inte kan springa på grund av detta, och det är ingen sorg, ingen katastrof. 

Men när jag inte kan springa ifrån alla bekymmer, alla nojor, inte springa ifrån alla saker jag nog skulle kunna ta mig före istället för att springa springa springa springa, inte springa bort mina föresatser och ideer, inte springa istället för att känna: sorg, glädje, lycka, ångest...kärlek, närhet 

...då...

... när jag kan ägna mig åt annat än att planera nästa träningspass och nästa måltid, då känner jag mig konstig för då kommer det till mig, allt det jag sprungit ner men inte dödat. 

Det är inget handfast - som att jag får tid att köpa ett nytt kylskåp sistället för det uråldriga som rrinner och är allmänt äckligt, eller att jag plötsligt inte kan skylla på trött efter träningen för att slippa ta tag i den misärliknande röran här hemma. 

Nej, det är annat som snurrar. Existentiellt. Livet, döden och om varför och hur och vart, varför vi gör det vi gör och varför och hur och hur alltig blev. Om alltings......egentliga litenhet. Men vad är stort då? Kanske det lilla? 

Jag låter så flummig! Bäst jag börjar kunna springa igen. Tänka på mat som ska handlas, lagas, diskas efter och ätas. Och på nästa träningspass. 

Jag har lyssnat på diverse sommarpratare - för några dagar sedan på Petra Mede. Programmet förvånade mig då jag föreställt mig något ytligt och flamsigt. Men jag kände så igen mig, inte bara för att beskrivningarna av miljöerna - Vallhamraskolan, Sävedalen och Hällås fotostudio - är min barndom, utan för de där avsnittet om bråddjupen hon beskriver så bra. Då, när insikten om alltings meningslösa (?) förgänglighet drabbar henne. "Först finns vi. Och sedan plötsligt - finns vi inte mer". 

Hon motar bort insikten genom att fylla tiden med aktivitet.

Jag motar bort insikten genom att träna. Genom att springa. Genom att fylla tiden med panikslagen aktivitet.

Det har alltid varit så, med den där insikten. 

Idag lyssnade jag på Ingrid Wall. Det fruktansvärda ofattbara, grymma, bestialiska, fasansfulla som denna starka människa lyckats vända....nej inte vända, men hantera, genom att göra något positivt, kämpa stolt istället för att gräva ner sig.

Jag är också mor till vuxna barn, och jag kan förstå, nej inte förstå, men få en glimt av helvetet när jag tänker på hur det måste ha varit och är. Onskan. Varför?

Min åldriga pappa som krymper och .....väntar. En vän som slåss mot sjukdom, min bror, min barn. Min kärlek. 

Och mitt i allt detta en idiotisk fixering vid en ömmande rumpa. 

2018-08-11 13:22.


Kommentarer till blogginlägget


Starkt!
2018-08-11



Djupt fundersamt!
2018-08-11



Ja, mycket stark text. Tankar som kommer när vi stannar upp.
2018-08-12



Tack Anna Karin! Den texten var mitt i prick, vad gäller känslan av att inte träna..
2018-08-12



Vi är så lika, du och jag.
2018-09-15



:-) :D
2018-12-11