Anna Karin D

Lägesrapport: in- och utvändig.

Som jag tidigare gnälligt och surt beskrivit så sätter min klena gamla kropp stopp för mina planer för sommaren. Ja, inte alla planer stoppas förstås, jag är inte invalid. Än. Men kanske barkar det därhän, tecken tyder på det, tycker jag. 

(Men nu har jag nyligen hälsat på gamla pappa, gamla allt äldre pappa och då skäms jag lite över mitt gnällande över detaljer som ond rumpa och trilskande muskelfäste. 

Nu är det så här att den smärtan i baklåret som ganska plötsligt uppstod under ett kort löppass under norrlandsveckan, och som inte oroade så vidare värst från början växer och frodas och ger absolut inga hintar om att avta, snarare tvärtom. 

Jag har insett att skadan blir en segdragen historia. Att löpning är omöjligt vet jag för jag har testat, och jag måsta fejsa faktumet att det inte blev som jag tänkt mig. Alls. Det blir ingen ultralöpning. Jag är ingen ultralöpare. 

Det är en blandad känsla. Jag är inte helt förkrossad. Jag tvingas stanna upp och tänka igenom vad jag gör och varför. Det är nyttigt.

Varför det blev som det blev är jag väl inte helt oförstående inför: Min kropp är inte tillräckligt robust. Min förmåga att återhämta mig på kort tid är relativt dålig. Min förmåga att vila är dålig, min sömn är inget vidare. Och jag äter förmodligen otillräckligt, eftersom jag har svårt att äta när jag jobbar. Och när jag springer långt. Och efter jag sprungit långt och ja - faktiskt innan jag ska springa också! 

Det är rätt konstigt att jag klarat det så länge utan att gå sönder! Men det beror på min skalle. Den är galen och ganska dum och den fattar INTE kroppens signaler, för den stänger av dem och ignorerar. Många års träning på att ignorera kroppens signaler...då blir hjärnan van. Duktig på just det. Den är dessutom envis som synden och i huvudet är jag fortfarande cirka tjugofem år. Kanske trettio. Men absolut inte snart sextio; snart sextio....det är ju en rätt gammal tant och en sådan kanske behöver mer vila, men INTE jag!

Det är nyttigt, jag lär mig en läxa. 

Mina drivkrafter också, de är faktiskt inte helt sunda alltid. Det här med att vilja uppleva känslan av att springa i mål, under den där vasaloppsportalen, det är någorlunda sunt. 

Det skulle sitta så gott, det är jag ledsen för. Jag trodde det skulle vara möjligt. Men under resans gång har jag nästan tappat glädjen, det har blivit lite tvångigt, all den här träningen.

Det här andra - att jag ska visa för mig själv att jag duger...nja, inte så sunt. Och det här att jag ska visa mina unga hippa coola fysioterapeutkollegor att jag duger, att jag inte är den gamla rigida tant utan driv och go och framåtanda som bara vill gå och pyssla runt och gulla med patienterna... och bara ägna mig åt prat om gammal förälder och visa bilder på de barnbarn jag ännu inte har....det är en riktigt dålig drivkraft. 

Jag måste kunna klara att komma tillbaka från min semester och säja: nej. Det gick inte. Jag klarade inte att bli en ultralöpare. Inte ens det klarade jag, men är jag ok ändå..duger jag ändå...som människa eller nåt? 

2018-08-08 11:06.


Kommentarer till blogginlägget


Jag läste som vanligt med stort intresse. Men när jag kom till slutklämmen satte jag mig upp i stolen och utbröt i ett bistert "Vafalls?" Nämligen när jag läste orden "Inte ens det klarade jag," Nej, den formuleringen gillar vi inte. Inte alls. Jag är övertygad om att du klarar alldeles tillräckligt mycket.

Sen vet jag förstås hur surt det känns när man inte lyckas med det man vill (Har en vidrig vägbom i Oxberg fortfarande i färskt minne bl.a. Eller gårdagens f***ing Skärgårdslopp för att nämna en annan punkt på min meritlista.) men här på funbeat vill vi faktiskt inte höra något sådant som att du "inte ens" klarade det. Och därmed basta.
9 dagar sedan



Du har så rätt så, Ingmari. Det är fel att skriva så, att tänka så och utanför jobbet tänker jag tro mig eller ej, inte så. Men i jobbsammanhanget, bland mina väldigt unga, drivna och tåstående kollegor har jag en klar känsla av att inte klara något, vara helt passé. Inbillning? Tja, men känslan finns. Det hade suttit fint att kommande ett avklarat ultralopp....
Sjukt skäl, erkänner.
9 dagar sedan



....Att komma med.... Ska det ju va!

9 dagar sedan



Så är det absolut - känslan finns ju där.
9 dagar sedan



Sen tycker jag inte sånt där är helt enkelt heller. Klart man ska acceptera sig själv som man är och att man inte är sina prestationer och blablabla. Men ibland kan man väl få boosta sig lite med ett ultralopp, ett pers eller nåt sånt om man känner för det? Man är ju inte mer än människa. Eller pratar jag i den s.k. nattmössan nu? :-)
9 dagar sedan



Haha, tåstående - underbart ord. :-)
9 dagar sedan



Nej nej nej! Totalt nattmössefritt enligt min mening! Att klara en ultra är ju en alldeles utmärkt boost, tillåten och rätt.
Men OM det nu skulle gå snett, så bör ju inte självkänslan bli nere i en dypöl för det.
Jag tänker fortsätta utsätta mig för både tänkbara självförtroendeboostar, typ lopp, och jag tänker lära mig att misslyckas. Med bibehållen värdighet.
Låter väl helt fantastiskt pretentiöst, eller hur?

9 dagar sedan



Helt sant och bra uttryckt. En ultra - t.ex. - är en utmärkt boost men om ens egenvärde står och faller med det så är det ju inte så bra.

Nja, pretentiöst, vet jag inte. Jag tycker det låter smart.
9 dagar sedan



Att satsa på ultralöpning denna sommaren är alldeles för övermäktigt! Att springa 8 km utan att behöva gå gör mig supernöjd! Jag skyndar verkligen långsamt men vill väldigt gärna komma tillbaka på löparbanan och tävla snart igen -:)
Det där med återhämtning behövs mer och mer började jag känna av efter 55.....Nu blir det löpning/ jogg varannan dag! Gillar att cykla också, speciellt när det är så varmt! Var rädd om dig!
9 dagar sedan



"Inte ens en ultra klarar jag..." Hör du vad du säger? En liten smula knäpp är du allt!
Men frustration över att kroppen åldras, och blir mer och mer spröd och svår att rehaba - det kan jag relatera till.
Jag är ju faktiskt ett par år äldre än du, fyller 61 I oktober. Skriker och sprattlar som en treåring mot att acceptera detta sorgliga faktum. Men ska jag vara ärlig så har jag nästan alltid ont någonstans... är det inte hälsenorna så är det knäna, eller ryggen, eller nacken.
Och har du inte väl höga tankar om dina arbetskamrater??? Har inte de sina spöken, sömnlösa nätter, dålig självkänsla och allt det där?
9 dagar sedan



Eva - beträffande det jag skrev om "inte ens.." Se kommentarer till Ingmari!
Och beträffande mina kollegor - säkert! Men det är min känsla jag beskriver, den må vara aldrig så fel, men den är min och den finns. (Och den kanske inte är helt tagen i luften heller om man tänker på vad som händer och sker på min arbetsplats!)
Ledsen om jag väcker ilska med att skriva som jag gör, jag är bara...ärlig eller nåt.
Smärtor har även jag, att gå ur sängen är fasansfullt, varje morgon. Men det ger sig fram på dagen. Det brukar inte sätta stopp för mina planer.
Sorry, än en gång...skäms.
:-(


8 dagar sedan



Majvi!
Ja, hade jag inte anmält mig på det här så tidigt och bokat boende och allt sånt så....och så HAR jag ju .berättat på jobbet. Så dumt. Varannan dag...å härligt! Mer än så har inte jag någon tanke på att springa, tre ggr /vecka har vart min dos.

Hursomhelst, ångrar att jag skrev och skäms och vill ta bort bloggen. Men då försvinner ju även era fina kommentarer.
Får fundera. .
8 dagar sedan



Stopp och belägg! Ta inte bort ditt inlägg! Och du ska inte skämmas... nu så skäms ju även jag för vad jag skrev. Inget fel på dina känslor - jag gjorde misstaget att överföra till min egen arbetsplats. Jag är också betydligt äldre än mina kollegor, och ibland driver de mig till vansinne.
8 dagar sedan



Nej, precis. Icket skämmas! Det var ett ärligt och intressant inlägg som fick oss andra att fundera.
8 dagar sedan




8 dagar sedan



Olikheter berikar världen! Det är det fina i att vara människa-:)
Var precis som du är! Jobba med något som du tycker är en brist eller svaghet men bara om du själv tycker och vill det! Annars acceptera! Det bör/ gör dina vänner och kollegor säkert också!
Du är Anna- Karin som skriver om tankar alla har till och från, du sätter ord på dem+ är en duktig löpare med en vilja av stål och envis som en å..a-:) kram
8 dagar sedan



Tack snälla fina Majvi! Jag hoppas så att vi kan ses framöver - på någon bana, eller tävling, eller nån annanstans.
Ha det gott!
8 dagar sedan