Sandra Ehlers

Sommarkort

Vi har varit iväg på irrfärder, aka långsemester. Men det tänker jag inte berätta om alls idag. För mycket, orkar inte än, känns lite tungt att ta i det, trots att det var semester och även om mycket med den var fint… på ett transformerande sätt. En annan gång kanske.

...

Just nu njuter vi för fullt av hemmavarandet.

En säng!

Ett badrum - med toa, handfat, dusch och schampo!

Tid att sitta och slöa i en solstol!

Tid att titta på fåglarna på fågelbordet, och på traktorerna som vänder hö på ängarna.

Smaragdgröna berg som badar i sol.

...

Har så klart hunnit spola igenom systemet med några små bergsturer. Det som får mig att känna mig energisk, stark, redo att ta mig an vardagen.

Till exempel jobbet, som förträngts helt av 2 månader borta från skärmen. Hur var det nu jag loggar in? Och så körkortet som visst hade gått ut, och som tydligen måste utfärdas i landet där man bor. Och sjukförsäkringen, som av byråkratiska skäl inte är aktiv, och indirekt omöjliggör att förnya körkortet. Och sedan dessa månadsgamla födelsedagshälsningar som ska tackas för, en nödvändig resa som måste bokas, cykeln som måste servas och bilen som ska på TÜV.

Sådant får jag kraft till från mina turer.

Jag besökte en gång en psykolog för att jag kände mig alldeles matt. Det var ömsesidigt trevligt; det sa hon flera gånger. Och visst var det trevligt - inte alls vad jag föreställt mig - med filosofiska diskussioner, intuitionsövningar och spontana skratt. Antar att något stämde mellan oss. Men det hade varit ännu trevligare om jag inte varit helt slut, förstås, och grät varje gång vi sågs.

En av de gånger vi inte var på stickspår så frågade hon mig:

"Hur skulle du vilja känna just nu?"

"Full av energi", svarade jag håglöst. Stark och energisk.

"Kan du komma ihåg någon gång då du känt dig så?"

Ja. Jo. Varje gång jag kommer upp på ett berg faktiskt. 

Min övning och hemläxa blev förstås att, när behovet uppstod, visualisera att jag precis kommit upp på en bergstopp. Känna känslan i kroppen. Förstärka den känslan, och ta den med mig ner i dalen igen. Ner till här och nu; vilken situation det än varit som sugit ut min energi. Det är en bra övning för att växla perspektiv, om man som jag har dragning åt visualisationer som metod.

Än bättre är förstås att komma ut på riktigt.

Bäst är nog att inte varva upp sig av "småsaker" från början - men det är ju ofta lättare sagt än gjort. Jag försöker alltid börja i den änden, men fungerar det inte så nöjer jag mig med att fylla på med ny energi för att kompensera den som läckt ut.

~

På den första vandringen efter semestern var jag lite extra klen. Kvällen innan hade jag knappt orkat vingla hem från kurvan på bilvägen 5 minuter från huset. Höll på att stuka foten när jag yrslig snubblade ut från smultronsnåret - som tur var blev det inga skador.

I bergen fungerar min kropp annorlunda. Den tål mer. Är mer vaken. Och så var det ju en helt ny dag; i ärlighetens namn hade jag väl fått den där avgörande sista nattens sömn som drev tyngd och trötthet på flykt. 

Ha - där fick den utdragna infektionen vad den inte tålde! Därmed kändes årets stora "utanför komfortzonen"-kapitel förbi. Resan och dess efterdyningar är minnen blott. Nu stannar vi hemma och njuter av de små, enkla äventyren. Fokuserar på det som ger oss energi.

Mittagsspitze var så - ren, enkel glädje. Allt det jag önskar mig i livet. Som vore det mitt inre barns födelsedag! Nyfikenheten, spänningen som kommer med ett berg vi aldrig besökt tidigare. Bortom allfarsvägarna; stiglöst, och med lätt luftig klättring mot toppen.

Ett hav av blommor.

Oslagbar utsikt åt alla håll.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som ger mig så mycket glädje med det här. Det är en så stor källa till tacksamhet för mig att det finns en person i mitt liv som förstår, utan ord, och vill dela det med mig.

~

Vi har känt oss fint välkomnade hem av grannarna. R har adopterat oss nu, vilket vi är djupt tacksamma över. Han är 72 (något yngre än H alltså) och mycket aktiv i bergen. Men inte på de vanliga gamla stigarna där alla andra går! Oh nej, för honom ska det vara ett riktigt äventyr eller inget alls. Det finns inget som heter "för brant" eller "för snårigt" - han har verkligen varit överallt och har inga planer på att sluta med det.

Och nu får vi följa med på upptäcksfärder! Genom snåriga branter vi aldrig trott kunde vara passerbara ens med machete. Osynliga djurstigar, luftiga klätterpassager. Det inspirerande med R, och med H också förstås, är den upptäckarglädje som de fortfarande vårdar så ömt som ett nyfött barn. Denna kärlek till det vilda som sporrat dem genom livet.

Tre turer har vi fått glädjen att göra med R sedan vi kom hem. Minst lika många väntar på rätt dag, förhoppningsvis ännu fler med tiden. Men R kan inte gå så ofta nu, efter sina tre ryggradsoperationer i vintras. Det måste göra ont.

Ändå är bergsglädjen densamma.

2018-08-02 15:01.


Kommentarer till blogginlägget


🙏 ❤️
2018-08-02