Jakob Bökman

Swedish Alpine Ultra 2018 - Brad Pitt är en looser

Undertecknad med trean Lars (11.50), ettan Jonas (11.05) och Sten (13.50) (ungefärliga tider).

Fight Club och fettsugning

Min mage har aldrig sett sexigare ut än när jag kliver upp morgonen efter Swedish Alpine. Jag ser en snubbe i spegeln med ådrorna synliga på bröst och mage. Kalsongerna hänger löst och visar höftbenets böjning i relief mot musklerna. En riktig hunk - smal men icke desto mindre en hunk - om man inte känner till bakgrunden.

Brad Pitt var 35 när han spelade in Fight Club. I hemlighet lär han ha låtit fettsuga sig runt höfter för att ytterligare förbättra scenerna där han iförd - just hängande kalsonger - förstärker sin image som Hollywoods förste älskare och stora skådespelarlejon. Vilken looser. I vilken scen som helst skulle man kunnat klippa in min vätskedränerade, elektrolytfattiga och av uppkastning helt tomma mage och det hade varit en förbättring jämfört Brads specialbelysta och filmanpassade säck. Som de säger - magrutor görs i köket, inte på gymmet. Möjligen då på toaletten också, men det ska vi tala tyst om givet en del unga människors problem.

Är det väder eller klimat?

Den 15 juli är liksom resten av perioden från sista veckan i April detta år varm. Så även längst i norr. Det är en perfekt dag för att trekka om man gör just det med humörsförstärkande tempo, vätska och pauser. För flera av deltagarna verkar det också vara en perfekt dag för att sprinta till Abisko. Kvällen innan diskuterar jag med Jonas, Tobias och Tobias vad den yppersta världseliten skulle göra sträckan på. Vi tror kanske ned mot nio timmar. Jag är inte så säker, men mitt middagsbord gör den i varje fall på nästan elva. När Anna kommer förbi för att prata med Johanssons blir det spännande att vara statist. Småningom, men först efter lite lirkande eftersom de håller sina kort hårt och kanske är skrockfulla, går det upp för mig att bredvid mig sitter måltiderna (utöver tjälknöl på älg) 11.30 gånger två och 12.30 gånger två. Av artighet frågar man mig. Jag sveper iväg fjorton timmar eftersom jag sprang strax under det förra året. Och med den tiden är jag turist. De fyra kommer också att lyckas väl, eller mycket väl. För mig väntar däremot en dag utan värdighet.

Bristande respekt

Jag har köpt jordnötter, choklad och smågodis. Samt faktiskt fyra geler. Jonas går igenom näringslärans mest basala principer. 320 kcal kolhydrater per timme, inget som stoppar upp i magen (typ svårsmälta jordnötter med fett och protein.) Jag invänder att Mimmi Kotka nyttjar Snickers, men det tror de inte på. Anders är där med en påse Bloks som han endast har som reserv och låter mig vittja förrådet. Han hjälpte mig ju även på Höga Kusten med energi. Men detta är inte det enda området där jag felar. Min bild är att jag ju bara ska jogga elva mil. Det är inte märkvärdigt. Så jag glömmer värktabletter, har inte planerat för koffein och har endast resorb som salt. De krossas under dagen och vid påfyllning ser jag ut som en kokaindränkt Pablo Escobar i en actionscen. Sedan verkar det inte som att de fungerat tillräckligt bra och kanske får ta sin del av ansvaret.

Lätt skam

Mitt emellan Singi och Sälka ramlar jag - en av otaliga gånger. Det hugger till besvärligt hårt högt upp på vänster vad när jag försöker parera. En vandrare undrar hur det gick och säger att det var tydligt att något inte ser bra ut. Utan att helt stanna men i varje fall endast gå långsamt följer jag minnesregeln Stop, Think, Observe, Proceed. Jag är inte tillräckligt dålig för att nyttja sjukvårdshelikopter. (Inte alls visar det sig efter en stund, men först vet jag inte det. Jag hade oavsett inte velat vara en av de där som sjukvårdarna ondgör sig över.) Det finns kommersiell dito i Keb och Alesjaure. Jag vill inte vända. Det gör lite ont men inte värre än att jag kan skjuta beslutet framåt. Min största oro är att lite trasigt ska bli mycket trasigt av den långa väg som återstår. Jag målskiftar och tänker att jag kanske kan gå resten av biten och eventuellt springa i nerförsbackarna där det inte frestar på vaden. Det blir i sådana fall en lång dag, men jag kan gå i mål utan att missa min hemfärd. Så jag promenerar vidare lätt haltandes och Anders kommer ifatt mig och ger mig två ipren. Målskiftet går sådär. Tanken att behöva förklara mina 18-20 timmar skaver lite i mig. Och tänk om jag inte ens får chans att berätta hur det ligger till. ”Fan, han verkar vara helt under isen. Tragiskt.” Som om någon skulle bry sig.

Whitney, värdigheten och jag

Whitney sjöng om att hon lever sitt liv och oavsett om hon misslyckas eller når framgång kan de inte ta hennes värdighet från henne, för hon har hittat den största kärleken av alla. Inom sig.

Jag tror att detta var innan hon hittade den än starkare kärleken till heroin. Jag har svårt att se en gravt narkotikaberoende människa behålla sin värdighet i det långa loppet.

Den aningen sökta kopplingen här är att även mitt knark leder mig till tappad värdighet. Idag är den som bortblåst längs leden, och värre ska det bli senare visar det sig. Efter vaden faller jag handlöst två gånger. Det är obehagligt, det gör ont men jag är hel (sånär som på ett brutet lillfinger). Påslaget är fullständigt och eftersom jag redan verkar ligga på gränsen kopplar illamåendet in. Det är märkligt, adrenalinet och stressen borde väl skjuta bort besvären? Det leder i varje fall till en viss försiktighet och ytterligare gång.

Slutet?

Sten och jag har sprungit om varandra några gånger. Jag kommer ikapp honom med fyra kilometer till mål och föreslår att vi gör sällskap. Han smsar målet och medelar att vi är på ingång. Vi anpassar farten för att med viss marginal gå under 14 timmar. Först mår jag bra och tänker att det måste varit Jonas skola om rätt energi-intag. Jag dricker ett par glas saft och äter en halv smårgås. Så bjuder Sten på en öl. Jag vet inte om det är den halva jag dricker eller om det skulle kommit ändå. De första tre klunkarna är gudomliga. Beskan på sidorna av tungan kittlar och receptorerna i hjärnan går på högvarv. Men så börjar jag huttra och förstår vart vi är på väg. Jag behöver inga fler ledtrådar. Vi är på väg nedåt i både bildlig och bokstavlig mening till ett kallt, avskilt golv i stationens källare. Det går relativt snabbt över men först efter osymptomatisk kramper i benen och en fullständig tömning. Jag känner mig som en Whitney i klorna på substanserna.

Och undran om detta är en återvändsgränd har visat sitt tryne. Man måste brinna. Nöje enkom ger inte ett bra liv. Engagememg och Mening gör det. Men om jag inte blir bättre eller kan genomföra detta utan alla dessa besvär, då krävs det där målskiftet som i varje fall mellan Singi och Sälka var så svårt. Efter att inte kommit med på vare sig UTMB eller Tor de Geants i år inföll en motivationssvacka och ett litet existentiellt tomrum. Det är uppenbart att en mindre anpassad träning har en negativ effekt. (Eller så är det åldern, men då öppnar sig ju avgrunden. Snacka om att målskifta.) So what’s the point? Why go on?

Tack

Tack Roland för det exemplariska arrangemanget. Det är verkligen pragmatiskt, postivt enkelt och en trevlig upplevelse.

Tack också till alla medlöpare, medföljande och ni som hjälpte med samtal, geler eller värktabletter. I dessa möten ligger ju en del av meningen, så det vore roligt att ses nästa år igen...😉.

—-

Jakob B 2018-07-15

2018-07-15 14:29.


Kommentarer till blogginlägget