Caroline Hammaräng

Svalbard har börjat smälta

Jag brukar kunna slå den här typen av information ifrån mig, åtminstone tänka att det kommer att dröja många, många år ännu innan det blir riktigt farligt och att det nog kommer att gå att hindra utvecklingen i tid. Men efter inslaget i Aktuellt igår är jag rädd. Verkligen rädd. Hoppas att jag hinner dö innan den här planeten blir helt obeboelig.

Att mänskligheten ska gå under, om än förhoppningsvis inte under min livstid, är en tanke jag inte tycker om. Nu kan det möjligen vara en del av en "naturlig cykel"; precis som att det en gång var istid kanske det motsatta nu är på väg. Men i så fall skyndar människan på den processen duktigt. 

Jag försöker att källsortera så noga jag kan. Cyklar, åker tåg, åker kollektivt. Har inte slutat äta kött, men äter mindre av det. Och lite andra skitsaker. Det heter ju att Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men ibland känns det som att jag hur jag än vänder mig har röven bak. Till exempel: Jag och en kär vän ska varje månad ge 50 spänn var till Greenpeace. Jag vill lägga det som autogiro men den anmälan ska göras skriftligt och skickas till dem. Det innebär papper, kuvert, frimärken -det vill säga jag kommer att slösa med skogen. Ska brevet dessutom åka flyg genererar det i utsläpp. Vad har jag då bidragit med?

Det oroar mig också att de, eller enligt min uppfattning i synnerhet den, som sitter på makten att verkligen kunna bidra till förändringar i den här frågan, globalt, drar åt helt motsatt håll. Jag är inte helt uppdaterad, men jag tror att det fortfarande är så. Och för mig är det helt jävla obegripligt. Man kan väl vara patriotisk ändå om det nu är något som ligger en varmt om hjärtat.

Idag har jag en sjuhelvetes ångest, inte bara på grund av Svalbard. Ska i alla fall jobba i receptionen 16:30-19:30. Hinner hem till fotbollen. Cykel till och från Friskis blir dagens fysiska aktivitet. 

2018-07-10 14:19.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, hur man än gör då finns det en hake.. Och denna ångest som några av oss drar till sig som magneter. Det finns alltidnågot att oroa sig för, alltid ett litet hotande svart moln någonstans....barnen(om man har såna), gamla föräldrar (om man har såna), osäkra och obehagliga jobb.. Ja, och så då de ständigt närvarande orosmomenten: klimathotet och världsläget (Trump). Kan man hantera detta så finns ju alltid sjukdom och åldrande och död att inte kunna fly från.
Jag springer. Det funkar bra. Mot ångest, men kanske inte mot klimathotet....
7 dagar sedan



Tyvärr har jag oftast inte ångest av någon specifik orsak, den finns där ändå..
7 dagar sedan



Jo, kan vara så, en generell ångest ....tror dock att "man" ibland hittar (på) en reell orsak . En kanal.
Men det vet såklart den enskilde bäst. Tufft för dig hursomhelst! Kan bara hoppas du upplever ångestfrihet då och då och /elller har verktyg att hantera den med.
7 dagar sedan