Anna Karin D

Ett inställt lopp är väl också ett lopp

Eller: Nej. Det är det såklart inte.

Igår gjorde jag något jag faktiskt aldrig gjort förut, och det har minsann inte passerat obemärkt förbi, det har föregåtts av en veckas vägande för och emot, lyssnande på kropp och själ, vånda och samvetsbetänkligheter. Och nu efteråt, när det är över och jag står här inför fullbordat faktum, fortsätter tankarna: borde jag inte ändå ha? Skulle jag inte skärpt mig....ändå? Är jag så svag, så icke-ståndaktig, så svekfull, så icke-plikttrogen, så...

Alltså vad har hänt, undrar ni kanske? Har hon begått ett brott mot mänskligheten? Eller har hon struntat i att sopsortera till och med?

Så här är det: Jag kom inte till start i ett lopp jag anmält mig till. Jag struntade i det! 

(Vanliga, normalt fungerande människor fattar nu ingenting. Vad är så hemskt med det? Det är väl ingenting att bekymra sig om, världen svälter, krigar, sitter fast i grottor och förlorar fotbollsmatcher. En osprungen tävling! What? Fast...om man är jag så är det...något ganska komplicerat och udda.)

När jag anmälde mig kändes det fint. Det gör ju oftast det. Men i veckan har alltmer olust smugit sig in, inget konstigt med det, det brukar kännas så men jag vet att när dagen kommer så står jag där på startlinjen ändå, full av ångest men plikttroget och med en vilja att genomföra. För jag vet också att efteråt känner jag mig SÅ DUKTIG, STOLT och GLAD. Jag har klarat det än en gång, att slutföra något som skrämmer mig ohyggligt, som är plågsamt och eländigt men så oändligt härligt när det är över. Då! Är det underbart. För att det är över, för att jag gjorde det. Stod över min svaghet och ovilja. Pressade mig.

Men denna gång...nej, jag ville verkligen inte. Det där med det sköna efteråt kändes inte så nödvändigt.

Som tur var visade väderleksprognosen på värme, vilket ju skulle vara en godtagbar ursäkt för mig att ställa in, värme är plågsamt och jag mår riktigt dåligt. Vill ju inte riskera min hälsa. 

Men sedan visade det sig att värmen inte skulle bli så farlig. Skit också, där gick den undanflykten bort 

Men nog kände jag mig lite sjuk? Lite snorig, hes i halsen? Väldigt trött i allafall, klubbad rent och helt sjukt märkligt trög i huvudet, det har gått dåligt att fungera på jobbet. Fast....nja, snarare beror det på stress. 

Stress! Ja, just det, då ska jag undvika att tävla för nummerlapp och tidtagning innebär alltid svår stress för mig, om jag så vet att det inte betyder ett skvatt. Hm, det kan vara en anledning. Stress på jobbet, då kan jag inte dessutom stressa på min fritid.

Fast jag borde ju fejsa mina fears. 

Fast kanske inte just denna helg? Inte nu igen? Har väl gjort det tillräckligt? 

Och jag vill inte passa tider! Det är sommar. 

Men det är en dålig anledning att låta bli. 

Det blev nu såhär att när jag rannsakade mig själv så fann jag dessa anledningar till att åka ut till Genarp och springa 27 km trail:

- plikttrogenhet. Jag har anmält mig. Stod med i startlistan.

- känna mig duktig, känna den där "skönt-att-det-är-överkänslan". Efteråt. 

- arrangören blir ledsen om jag inte kommer. Det blir trist med en DNS i protokollet. 

Det, kom jag framt till,  är dåliga anledningar att tävla.

Så: jag ställde för första gången i mitt liv in en tävling jag anmält mig till bara av anledningen att jag inte hade lust. 

Jag sprang ändå, en lång runda i solen och startade när jag ville, en road trip innesluten i min bubbla. Jag var inte livrädd, hade ingen ångest men blev trött. Simmade sedan i sammetsvattnet i stenbrottet innan fler kom dit och det var en lycka och en njutning, en smekning. En fullständig avslappning, en termos kaffe och några mackor på en berghäll efteråt.

Jag ångrar mig inte. Nej jag gör inte det, och nu släpper jag de där tankarna på plikt.

Jag känner mig lite fri.

2018-07-08 06:55.


Kommentarer till blogginlägget


Väldigt bra av dig tycker jag!!
9 dagar sedan



Ja, mycket bra gjort. Det är intressant det där med att vara plikttrogen och att genomföra saker. Jag ska utveckla det lite mer vid tillfälle.
9 dagar sedan



Du ska absolut inte ångra dig. Tvärtom, du tog det beslut som är bäst för dig. Inte vad som är bra för andra. Om du vill höra ordet duktig, så gärna. 😊
Jag kan ana, bara du vet, att känslan efter ditt eget långpass, efter det underbart svalkande doppet och efter att du druckit det goda kaffet och låg där på berghällen och bara tog in lugnet, värmen och sommaren, så kände du dig minst lika nöjd (kanske ännu mera nöjd) med dig själv, som du hade gjort efter det där arrangemanget i Genarp. Tummar upp!

9 dagar sedan



Att inte komma till start kan också vara ett sätt att fejsa sina fears, tänker jag. Det låter verkligen som det var rätt beslut. Klokt gjort!

9 dagar sedan



Tack för kommentarer! Nej, ångrar mig inte, det känns fortfarande helt rätt och Jenny - det ligger verkligen något i det du skriver! Att våga följa magkänskan, inte vara så himla duktig och lydig utan ta saker och ting (typ tävlingsstarter) med lite mer klacksparkar - det är att utmana mig själv.
9 dagar sedan



Bra gjort tycker jag. Att (våga) säga nej är en utmaning och tufft, visst, men ju fler gånger man gör det, desto mer naturligt känns det. Då har man vunnit en stor seger och följer sitt hjärta. Härligt!
24h sedan