Anna Karin D

Livet och allt det där

Skrev det här igår. 

Bestämde mig för att inte publicera. Ångrade mej i natt. Publicerar. Pappa var väldigt...ÄR väldigt idrottsintresserad. Var mycket vältränad. Förutom det där med bollspelen åkte han skidor,  skridskor,  löptränade...Så jo: Träningsrelaterat.

Det här är en blogg som inte handlar om träning, så den ska naturligtvis inte läggas upp här. Men den behöver skrivas av mig just idag och det är här jag kan skriva så nu blir det så i alla fall.

På midsommaraftons kväll, efter att Per och jag lyckosamt och stolt hade klarat av att ro i land ännu en upplaga av vår Midsommar Morning Run, ringde jag lätt euforisk gamla pappa för att berätta. Han har följt våra äventyr med stort intresse. 

Pappa svarade efter många många signaler. Han befann sig på akuten på Mölndals sjukhus, ditskickad av hemtjänsten. Det visade sig att pappa hade fallit - för sjunde gången, berättade han. Nu hade han fallit så illa att ryggen fått sig en smäll, det var några dagar sedan men han hade inte berättat. Inte för mig, ville inte oroa, vi hade ju fullt upp med vår tävling. Inte för någon. Men nu gjorde det så ont att hemtjänstkillen John fick hjälpa honom ur sängen, klä honom och följa honom ner i köket och ge honom frukost, pappa kunde knappt sitta, än mindre gå.  

Pappa gav med sig, det blev nog bäst att bli kollad lite extra på sjukhuset. 

John ringde mig senare, en ung trevlig kille, verkade bry sig om min far. Pappa vill nästan aldrig ta emot den hjälp han betalar för, men nu gjorde han det utan större protester. John förstod då att det var illa.

Några dagar senare besökte vi pappa på sjukhusets geriatriska avdelning.  Röntgen visade ingen fraktur. Han hade lagts in för smärtlindring, mobilisering och vårdplanering, som det ju heter. 

Pappa låg i sängen och såg liten ut, min lilla allt kortare pappa. Grå i sjukhuskläderna men ändå - snygg. Den stillsamma lågmälda humorn kvar om han bara hörde vad som sades. Vi visade bilder från vårt lopp.

I torsdags satt jag med på vårdplanering. Det var en bra vårdplanering. Vänliga människor. Jag också, var vänlig. Jag vet hur det går till, jag jobbar med sådant här varje dag, jag har träffat hundratals små grå pappor som min. Med livet bakom sig.

Pappa går fruktansvärt dåligt. Det hänger ihop med en åkomma han drabbades av för 12 -15 år sedan och som gör att han behöver ha en shunt inopererad för att dränera hjärnan på vätska. Han går bara sämre och sämre. Inget kan göras åt det. Han hör allt sämre. Kan inget göra åt det heller. Han ser allt sämre. Starroperationskön är hundra mil lång. Men annars är han frisk.

Pappa måste naturligtvis ha mer hemtjänst än den kvart om dagen han har nu. Och som han helst inte vill ha. Han gick nu motvilligt med på tre besök om dagen. "Det blir nervöst" sa pappa. "För många människor". 

Pappa kom hem idag. Jag pratade med honom nyss. 

Han hade fortfarande väldigt ont i ryggen, men det ville han inte berätta på sjukhuset. Han hörde knappt någonting av vad jag sa och  jag vrålade i telefonen att " DET FINNS BRÖD I FRYSEN! BE HEMTJÄNSTEN ATT TA FRAM DET!!!" Tre gånger, skrek jag.

Jaja. Sa pappa och förstod att han inte hört någonting. 

"DET BLIR BRA DET HÄR SKA DU SE" skrek jag så min röst skar sig och jag grät inombords och tänkte ....nä, det är inte bra. Det blir inte bra. Inte bättre.

Det finns INGENTING vackert i åldrandet. Jag vet, vi måste acceptera. Alternativet är ju att dö ung och det...nä, det är väl kanske inget bra alternativ. Men annars är det ju bara hemskt. Att tappa sina förmågor, kontrollen över kroppen, sin värdighet. Sin integritet. Sin självständighet. Bli beroende. Sinnen som sviker. Kroppen som sviker. Att falla, att inte kunna resa sig själv, att inte orka tvätta sig, att bli inkontinent. Det är inte charmigt. Bara vidrigt.

Bli avskuren. Ensam. Åsidosatt. En väntan. På......ja, vi vet.

Min mamma dog 2012. Hon hackade och klankade väldigt mycket på min pappa, ja mest hela tiden, men det var bättre än ensamheten. Och det fanns en gemenskap i allt gnabb.

"Ibland vaknar jag på natten och tycker jag hör Ingrid" sa pappa till mig. "Då tänker jag på att dö. Och att det nog inte vore så dumt".

Pappa fick antidepressiva efter det här uttalandet, eftersom jag reagerade som de flesta. Antidepressiva mot en fullständigt normal känsla. 

Pappa har naturligtvis rätt. 

Ja, och jag funderar över varför jag då och då inte riktigt har lust med mina planerade långpass och livet, det är stort och smått.

På bilden från 1946 ser vi min far längst ner till höger, den snygga tonåringen i Blåvitts juniorlag. Han spelade fotboll, handboll, bandy, tennis....och tänkte att livet var evigt. 

2018-07-03 05:29.


Kommentarer till blogginlägget


Klart att du skulle posta det; jag skriver typ aldrig om något träningsrelaterat....
Känner så igen mig i det här med åldrandet. Hatar att jag och alla omkring mig blir äldre. Men man ska acceptera och ta vara på och ja du vet....
Mina föräldrar är fortfarande för sina åldrar väldigt pigga och krya. Ändå blir jag livrädd emellanåt....En CVI kan komma som en blixt från en klar himmel...Till exempel.
Jag älskar bilden!
2018-07-03



En otroligt bra blogg! Mycket känslor kommer fram, både i den och inom mig. Stark som tusan är den, lika stark som din pappa var 1946. Så bra skrivit, du förmedlar det precis, så exakt. Tack för att du valde att publicera! Kramar
2018-07-03



Tack!
Ja, vi ska leva här och nu och fånga dagen som bara den för livet går så osannolikt fort och rätt som det är så är det kört med det mesta.
Åldrandet är naturligt, något vi ska acceptera. Man ska acceptera det som inte går att göra något åt.
Men att acceptera är inte detsamma som att gilla. Åldrandet, nedbrytningen, sjukdomarna är BARA HEMSKt. För de flesta, med några få undantag.
2018-07-03



Bra skrivet! Själv har jag bara mamma kvar, pappa var en riktig krutgubbe in i det sista men dog "knall&fall" för 9 år sedan. Mamma däremot har det riktigt jobbigt med en kropp som strejkar kryddat med åldersdepression. Känner mig smått hjälplös emellanåt för det är ju inte mycket man kan göra, och orolig att jag ska behöva drabbas av samma sak när jag blir äldre. Och inget kan man påverka, bara att ta ålderdomen som den kommer när den kommer...
2018-07-03



Som vanligt väldigt bra skrivet!
Själv har jag ingen av föräldrarna kvar i livet, jag är femton år äldre nu än min mamma var när hon dog.
Börjar smått tänka på mitt eget åldrande. Vi ska bygg om vårt badrum. En av de som var här och lämnade offert frågade hur länge vi tänkte bo kvar. Och om de skulle tillgänglighetsanpassa badrummet. Då kände jag mig väääldigt gammal...
2018-07-03



Tack båda.
Jag är riktigt rädd för åldrandet. Har nog alltid varit, men det är svårare att hålla skräcken borta när det nu närmar sig. Jag är rädd för sjukdom, jag är rädd för kroppens förfall, för sinnenas förfall. Jag är livrädd för döden.
Ja, det är sant. Helt idiotiskt och meningslöst, men jag har svårt att snacka bort det.
Och det blir ju inte precis bättre med de där tankarna när man redan i 55/60 årsåldern ska behöva tänka på anpassad bostad utifall att. Näe!
Att träna är en flykt, bland annat från de där tankarna.
2018-07-04



Tack båda.
Jag är riktigt rädd för åldrandet. Har nog alltid varit, men det är svårare att hålla skräcken borta när det nu närmar sig. Jag är rädd för sjukdom, jag är rädd för kroppens förfall, för sinnenas förfall. Jag är livrädd för döden.
Ja, det är sant. Helt idiotiskt och meningslöst, men jag har svårt att snacka bort det.
Och det blir ju inte precis bättre med de där tankarna när man redan i 55/60 årsåldern ska behöva tänka på anpassad bostad utifall att. Näe!
Att träna är en flykt, bland annat från de där tankarna.
2018-07-04