Anna Karin D

En inte så jättelång blogg om jättelång löpning

(Deal! Jag startar upp bloggeriet lite försiktigt tänker jag. Lätt och harmlöst. Väntar med de tyngre grejerna, som prestationsångest, depressioners vara eller icke vara, jobb och....försäkringskassa. Fast F-kassan är nästan en källa till komik, om man orkar se det från den sidan. Nåja. Återkommer om det.)

Jag förstår mig inte riktigt på mig själv ibland. Jag är så....öh...bångstyrig. Tonårsjobbig.

Varför tappar jag lusten när något är klokt och genomtänkt? 

Alltså, jag menar såhär: Nu ska jag träna för att orka genomföra en halv ultravasa. Hur tränar man då? Jo, man tränar givetvis långpass. Många långa långpass. Man tränar löpning. Vänjer kroppen vid att löpa länge, i lugnt tempo. Det är inte svårt alls att inse. Eftersom loppet går på stigar och liknande är det naturligtvis genomtänkt och klokt att förlägga huvudparten av dessa långa träningsrundor någonstans där det inte till större delen är asfalterat. Och platt. 

Fint bra! Superkul! Tänker jag när jag anmält mig. Ultravasan (ok då, halva) är ett spännande projekt, en utmaning helt i min smak. Jag älskar ju långpass! Långt, länge och väldigt långsamt är min grej, mina muskler är helt utan explosivitet och styrka men energisnåla till fulländning. Min träning inför ultrahalvavasan kommer att bli en ren njutning. Tänkte jag.

Men då händer det märkliga att långpassen jag ju älskat att älska och längta till, att fördriva tid på, rensa hjärnan med, bli hög av - plötsligt känns.....tråkiga. Pretentiösa och kravfyllda. Innan i varje fall, de hänger liksom över mig med sin långdragenhet, känns lite som ett tvång. Ja, jag får tvinga mig ut på dem! Bestämma mig flera dagar i förväg, försöka ignorera alla undanflykter och mycket roligare planer B och C och till och med D som poppar upp i min skalle. 

Men GÖR det bara!!! 

Får jag skrika åt mig själv och ta på mig min barska min.  Efteråt känns det fint förstås, hög blir jag och så tillkommer tillfredsställelsen att ha gjort det som är klokt trots att jag inte ville det. Eller åtminstone kände ett motstånd mot.

Men varför i hela friden känner jag nu allt som oftast en väldig lust att bränna av några korta intensiva tvåhundringar på en superplatt löparbana? Till och med hundringar lockar stort. I spik. Och asfalt! Som jag avskytt som en pest, ser jag nu som ett rätt trevligt underlag att nöta skosulor mot. Till Staffanstorp till exempel, denna trista skånska sovande villablaffa, dit får jag lust att springa! På asfalt. Utan en höjdmeter. Utan en rot. Och så vill jag cykla. 

Måste jag alltid vara så rebellisk, jag blir så trött på mig själv. Kan jag inte bara göra det förnuftiga och kloka. Följa plan A, så uppenbar? Så utstakad, så lätt. (Fast jag vet ju, egentligen förvånar jag mig inte alls. Jag älskar att göra upp planer för min träning, men jag älskar än mer att bryta dem. Och köra plan B.C. Eller D...)

Min strategi nu är att tvinga mig själv att springa de långa rundorna. TVÅNG och piska. Däremellan gör jag det galna, det som inte tillför någonting till min ultraträning, nåja - halvultraträning. Springer superkort och fort. Hoppar i trappor. Cyklar och badar vid märkliga tidpunkter. Det blir min belöning. Min frihet.

Nu vet jag! Det handlar om frihet! 

Ja, det var det om det. Jag måste vara ensam om att vara såhär tröttsam? 

Förresten, jag funderar under mina allt längre och trots allt gnäll genomförda långpannor: HUR i hela friden är människor som klarar ultror beskaffade? Som springer 9 mil? 10 mil? Eller, än värre 16 mil i novemberrusk och mörker...eller, tja, 6 timmar, 12 timmar, 24 timmar...?

Hur är det möjligt, tänker jag när jag är jättetrött överallt efter 3.

Jag fascineras. Ja, jag fascineras något väldigt av detta, att flytta gränser utöver det tänkbara, normala. Att övertala en hjärna som vrålar SLUTA! Människorna som klarar det, hur de fungerar. Det kan förstås inte bara handla om en stark fysik. Rätt träning. Det är något annat också, något jag är nyfiken på. 

Något jag ganska säkert saknar. 

Tror jag?

2018-07-01 07:24.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, det handlar nog om Frihet. Men jag invändningar mot, citat: "Långt, länge och väldigt långsamt". För det stämmer ju inte alls för dina långa pass går aldrig väldigt långsamt. Du skulle testa att springa med en Ultris som trippar på i en bra bit över 6-fart :-)
2018-07-01



Men då tar de så lång tid....och jag vet inte om det är tempot som knäcker mig. Utan tiden.jag är igång...
Jag sprang med ett utragäng en gång, en upplevelselöpning. På dryga två timmar kom vi knappa 16 km. Jag var helt slut...
2018-07-01



Du har säkert redan läst den men jag ger dig tipset ändå:
http://mirandakvist.se/bloggen/


2018-07-01



Nej, inte läst! Skriver vi kanske om samma sak? Måste kolla..
2018-07-01



Hon springer jättelångt iaf...
2018-07-01



Halva ultravasan, ja, den består ju av en herrans massa tvåhundringar. Så det är nog inte så dumt att ändå träna lite tvåhundringar. :-)
2018-07-01



Kul läsning-;)! Variation och frihet är det bästa! Vakna på morgonen och känna efter vad man vill idag! Måste man ha en plan...? Denna veckan har jag kört yoga, Core och styrka med stång, för jag var pigg på det! Ett lite längre pass blev det idag, med träningsvärk överallt! Fortsätt gör det som känns bäst just för dagen!
2018-07-01



Majvi - du har en så skön och avslappnad inställning till träning! Klart man inte måste vare sig planera eller ha träningsprogram! Men med mig är det så att jag gillar planerandet...men sen gillar jag ännu mer att bryta mot mina planer!
2018-07-02



Lite busig med andra ord! Trots-;)
2018-07-03



Jag brukar säga att ultralöpning är till 80% en mental sport ;-)
2018-07-17