Jakob Bökman

High Coast Ultra 2018

Reasons to hate the High Coast, and not to

Det finns många skäl att känna stark aversion till Höga Kusten. Surströmming är, trots dess doft, inte ett av dessa. Tvärtom är det ekonomiskt klokt och ekologiskt sunt att lagra mat genom fermentering. Inte heller är det något fel på Mjälloms tunnbröd, Dockstas tofflor eller Stridsbåt 90 från bröderna Sundins varv.

Däremot är leden från Ö-vik till Höga Kusten-bron ett skit. I varje fall om man försöker springa den. Och jag vet det eftersom jag redan sprungit den tre gånger tidigare. Så tidigt som första året tänkte jag aldrig igen. Jag borde lyssnat på det. Andra året sa jag inte en gång till och arrangörerna tycktes minnas mig från året innan och att jag redan sagt just det. Tredje året skämtade man med mig och tyckte att jag var förutsägbar. Aldrig mer, eller hur. I år hinner jag inte mer än gå i mål och falla ihop på en filt innan pappan till arrangören Örjan med ett stort skratt står över mig och säger att sonen berättat om den där typen som alltid säger aldrig igen och sen står han där näst år till trots. Sedan pratar vi om förlossningar, smärtförträngning och minnesförluster så som bara män som förstår sånt kan rätt göra. (Vi grabbar pratar aldrig om ”sånt” som Akademiledamoten sa, men vi pratar gärna om annat sånt.)

Men så är det ju Örjan, Jörgen, Erik, lättölen i mål och småsnacket löparna emellan som gör att jag står här igen. Och så självklart utmaningen, naturen, och den Gatsby-liknande besvärjelsen om en grön lykta, ett bättre förflutet och evig ungdom. Jag är inte en båt mot strömmen på väg mot en illusorisk dåtid men väl ett par joggingskor och en ryggsäck i en kamp mot intigheten på väg mot Ångermanälvens fyrljus. Sen är det ju faktiskt en trevlig utflykt med min fru också. Alltså en lyckad kombination av mycket mellan vardag och verklighetsflykt.

Warm and Dry

Maj var varm. Mer så än på många tio, hundra eller tusentals år. Det gör att det var torrt längs hela leden, trots ett kort regn mitt på dagen. Det gjorde gott för föret. Däremot var även den 16 juni varm och det var inte optimalt för vätskebalansen eller kroppens temperaturreglering. Men på det hela skulle jag säga att förhållandena var så bra man kan önska sig.

Jag är oerhört disciplinerad och tittar inte på klockan en enda gång förrann vid Fjärdbotten. Däremot råkar jag av misstag se klockan på min telefon i Nordingrå och Anders klocka när han strax framför mig stannar vid andra dam (innan hon bröt) en mil innan Fjärdbotten. Jag missbedömde båda gångerna att jag nog låg efter mina tider från förra året. Det stämde inte. Jag låg ganska exakt på schema. Jag bommar hur som helst målet med en kvart från min tänkta idealtid. Jag är ganska säker på att det var ett par av kilometrarna vid Grönviksfjärden som fällde mig. Jag har nämnt detta snitt av leden förr och hade det inte varit för skaderisken och att klockan inte kan stoppas hade det varit ett skämt. Nu är det inte fullt lika roligt. Det är inte ens kuperat, men trots det måste jag vid ett par tillfällen i det närmaste krypa och klättra över stenblock när jag hamnat bredvid leden. Som perspektiv kan man konstatera att flera av löparna efter mig tar mellan fyra och fem timmar på sig för de sista 20 kilometrarna.  Och av dessa är sju kilometer lättlöpta, sju normalsvåra och resten….fugazi.

It has already been said before

I stort sett har det redan sagts tidigare. Loppet är vad det är, miljön är vad den är, en ultra är vad en ultra är. Mina nya erfarenheter är att detta var första gången jag inte hade någon egentlig dipp under hela Höga kusten-loppet. Jag räknade inte kilometrar, tittade inte på klockan, lät mig inte stressas av tider eller av andra löpares förehavanden. Det kan ha haft något med saken att göra.

Jag låg sämre till placeringsmässigt än vad jag brukar göra. Jag hade ett tiotal löpare som jag hade kontakt med till och från under flera timmar. De såg alla ut att vara starkare än jag. Jag släppte dem gång på gång men kom så i varje fall ikapp dem gång efter annan. Jag tänkte att de kanske inte sprungit sista milen innan Fjärdbotten tidigare och att det var något som skulle överraska dem. Jag till och med varnade någon av dem för den. Jag tror att de flesta av dem kom i mål efter mig, även trean i damklassen som såg så oerhört stark ut efter tre mil och som jag sedan inte såg mer än när jag svängde av leden in mot Nordingrå och hon svängde ut på leden efter Nordingrå, och så igen när jag kom ikapp henne fem kilometer innan mål.

What should be said once more

Tack behöver man säga till organisatörerna ytterligare en gång. Jag misstänker att det är roligt att arrangera HCU. Men också att det är en hel del jobb. Nu har loppet dessutom börjat växa så det är säkerligen förenat med en viss känsla av ansvar. Tack!

Tack också till Anders som gav mig ett par Blocks när jag min vana trogen mådde kymigt och inte kunde äta, samt till alla andra löpare och funktionärer jag hade kontakt med under det knappa dygnet.

Jakob B

2018-06-20

2018-06-20 14:40.


Kommentarer till blogginlägget


Bra jobbat! Tror jag såg ett foto på dig i HCUflödet från Nordingrå, traditionsenligt ätandes korv med bröd!
2018-06-20



Tack. Det stämmer. Det verkar ha blivit tradition med korvbilden i Nordingrå. Det är egentligen enda stoppet på hela sträckan så den ser man fram emot.
2018-06-26