Rolf Öhlén

Stinkbomb eller?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Tänkte cykla till skjutbanan. Hällregn. Gör ingenting. Huden är inte så vattenkänslig och regnställ har jag. När jag cyklar iväg är det uppehåll. Solen skiner. Det blir varmt. Sliter av mig jackan medan jag cyklar. Undrar om jag ska köra genom Önskanån för att skölja väck svetten. Kör istället genom en lerpöl och stänker ner mig själv och cykel. Medelpuls på 137 maxpuls 173, nästan 6 kilometer på 26 minuter. Löjligt? Inte för mig! Jag fick motion, jag kom fram i tid. Tyvärr tycks ingen vill sitta bredvid mig i markörskjulet vid skjutvallen. Istället stoppar de in mig som skjutledare instängd bakom en dörr och har endast kontakt med de som markerar via en snabbtelefon och skyttarna som står i friska luften via ett fönster som stängs när de skjuter och öppnas när resultatet avges. Tydligen hjälper det inte mycket, för det är många bommar och skakigt skytte överlag.

Åter kommer ett hällregn. Jag är glad att jag har regnstället, men när jag ska cykla hem är det uppehåll igen. På hemvägen går kor och betar mellan de gröna kullarna som ligger likt stelnade vågor i mjuka böljande fält ner mot centrala Lännäs. Strax efter jag svängt ut mot huvudvägen mot Skorped möter jag två damer som luftar lungorna och lemmarna i en aftonpromenad. Annars tycks det mest vara bilar som är ute och rastas innan de skall ställas in i sina garage för nattens vila. Själv får jag ett extra protein tillskott i form av en insekt som dras med i inandningen och ner i halsen och magen.

Uppförsbacken efter avtagsvägen till Degersjö klarar jag galant utan att kliva av cykeln. Det gjorde jag inte när jag flyttade hit. En gråspräcklig katt sitter på vägen men hoppar undan när jag kommer. Tydligen serveras ”Kocken rekommenderar; plankstek på våtblank asfalt”. Åtminstone ser det ut så när jag passerar något som ser ut som en väl utbankad biff. Jag stannar inte för att titta utan vill komma hem.

Två kråkor sitter på en lyktstolpe och tittar på mig där jag kommer cyklande. På grund av insekten i halsen hostar jag. Kråkorna lyfter och svävar tysta bort åt Kvarnhusberget till
mellan de sakta stigande dimslöjorna. När jag kommer in på uppfarten känner jag mig i form. Istället för raka spåret till carporten kör jag svängen framför huset. Det ger en bättre vinkel som gör det lättare att köra in direkt. Dock går dt lite för fort så farten pressar ut mig i svängen. Jag parkerar cykeln. En skön tur.
2008-08-19 22:06.


Kommentarer till blogginlägget