Robert Thor

Åskådare eller deltagare? Sthlm marathon 2018

Ny bana och riktigt varm, det var förutsättningarna för Stockholm Marathon. Uppladdningen har varit bra fram till för 3 veckor innan då Ischias i högerbenet började krångla. 

Besökte Jerker Ståhl som knäckte och masserade och känslan var en helt annan när jag gick därifrån, kunde sova en hel natt utan att behöva gå upp mitt i natten för att bli av med den brinnande känslan i benet. Blev stadigt bättre och efter andra behandlingen torsdagen innan loppet så var besvären nästan borta, stelhet och haltande på morgonen men när kroppen kommit igång så klingar stelheten av.

Tog sedvanliga Örebro AIK bussen upp till Stockholm och samtalsämnet upp var hur mycket värmen skulle påverka en och hur pass mycket lugnare man skulle starta loppet. Kändes lite skönt att förutsättningarna var tuffa vilket gjorde att den egna pressen att slå PB helt försvann. Tanken var att Jonas o jag skulle upprepa förra årets lopp och springa kontrollerat tillsammans och ta loppet som ett trevligt långpass. Starta på 6 minuterstempo och se hur det går.

Skönt häng vid klubbens vanliga plats dvs bredvid TV4 mobila studio. Sedvanligt gruppfoto och sen släntra bort till starten. 28 grader i skuggan, stekande sol och jag har laddat med resorb och vitargo i 2 dagar och känner mig redo. Lite orolig för hur kroppen ska svara och om den är helt återhämtad efter urladdningen på Utö 2 veckor innan. Obligatoriska gruppfotot.

Obligatoriska gruppfotot

Starten går och vi rullar iväg, trångt, riktigt trångt. Farten hålls nere till det tänka 6-minuterstempot. Känner inte av problemet med benet över huvud taget utan det rullar på bra. Vid första vätskestation splittrar vi upp oss, jag går efter sportdrycken och Jonas siktar på vatten. Det är total kaos! Inga muggar med dryck, helt tomt. Får tag i en tom mugg men det visar sig att baljan med sportdryck också är tom. Springer till nästa bord och där finns lite dryck kvar. Så här var det på dom första 3st stationerna, helt klart så kunde arrangören inte hantera det ökade trycket som det varma vädret bidrog med.

Kilometrarna rullar på och Jonas berättar hela tiden vilka gator vi ska passera, hur banan svänger osv. Då jag har noll koll på sthlm så tillför det inte så mycket för mig utan jag kollar mera på väderstreck. Men Jonas är glad och fullt upptagen med att uppdatera mig så det gör nytta ändå. Den nya bansträckningen gick liksom som en treklöver och man sprang på strandvägen 3ggr, otydlig och om inte kilometerskyltarna funnits hade man ingen aning om hur långt det var kvar. Gamla banan med sina två varv var mycket tydligare. Tycker den nya banan var klart sämre än den gamla.

Fortfarande löpandes

Känner att det tar emot och att allt inte står rätt till. Klämmer ur mig att det kommer bli en jobbig mara till den oberörda Jonas som tycker vi hänger ihop ändå. Segare och segare, håller skenet uppe men det går tungt. Vid 10km så säger jag åt Jonas att det inte funkar och att jag bara blir stressad av att försöka hänga på och vi kommer överens om att splittra på oss. Jonas försvinner iväg med sin rullande stil.

Häller vatten över mig och blöter ner kepsen för att kyla av mig, 2 muggar sportdryck och vatten vid varje station. Jobbar med att hålla mig springande till nästa energistation för att sen tillåta mig att gå igenom stationen. Det håller till Djurgården, där i en uppförsbacke så börjar jag gå. Och då är man rökt! Börjar man gå så kommer man aldrig tillbaka. Detta redan efter 18km. Har sprungit 20-25km var och varannan helg hela vintern så något är helt fel. Börjar man gå redan vid 18km så är det väldigt lång tid kvar, gör en överslagsräkning och kommer fram till att jag inte kommer bli avplockad i alla fall. T-shirt och medalj ska med hem.

Inte arg, inte ens besviken utan konstaterar bara torrt att idag är inte min dag. Så här dålig är jag inte! Det är värmen, Ischias problemet, urladdningen 14-dagar innan på Utö eller något annat som lägger krokben. Så jag går med huvudet högt, inte besviket hängande. Kollar på dom andra löparna och tänker ”vad duktiga dom är som springer ett helt marathon”. Känner mig mer som en åskådare än en deltagare.

Kommer ikapp två stycken som har T-Shirt med AC/DC och fint tillhörande pipskägg. Springer fram och sjunger ”dirty deed” var av dom unisont svarar ”done dirt cheap!!”. Roligt  Börjar frysa trots 28 grader och sol, allt står inte rätt till. På Hornsgatan så löper banan parallellt med dom som ligger 5-6km före och jag spanar efter Jonas och mycket riktigt så dyker han upp och vi hejar lite på varandra. Jonas var stark som alltid och hade 40sek negativ splitt på sina 4h10. Han har ett tempo och det verkar han kunna hålla hur länge som helst.

Knallar på och häller i mig sportdryck och vatten. Rätt långtråkigt men det är bara att knata på. Efter någon timma så känner jag mig bättre och joggar lite, låren är stela efter att ha sprungit två mil och gått ytterligare en. Ser ingen anledning till att pressa mig själv på sista milen och gå i mål en halvtimme snabbare. 5h15 eller 5h45 är skit samma. Bättre att vara fräschare veckan efter och inte så sliten.

Målgång vid Stockholm stadium

Fram till Stockholm stadium och går i mål. Inga känsloyttringar alls utan mera ”jaha”

Hoppas Stockholm Marathon 2018 var en parantes och outliner d.v.s. engångsföreteelse Det återstår att se…

2018-06-13 19:57.


Kommentarer till blogginlägget