Rolf Öhlén

Gnotis i afton

...eller var det Gnothi seavton, ”Känns dig själv”? Den inskriptionen stod ovanför ingången till oraklet i Delfi. Underförstått att de svar du fick var upp till dig att tolka utifrån hur bra du kände dina egna styrkor och svagheter.

Den här dagen kunde ha börjat bättre. Upp sent som vanligt på grund av sedvanlig sent sänggående kvällen innan. Frukost först klockan 10 men då av det mer nyttiga slaget; ett glas vatten, mannagrynsgröt och ett löskokt ägg. Så var det dags att börja städa hallen. Måhända riskerar jag avstängning för denna bikt men träningsskorna hamnade i hyllan för sällan använda skor trots att det var träningsdag idag. Dels för att de mer och mer börjar påminna om foppatofflor, dels för att det regnade ute. Men motionsdag var det. Motionscykling framför tv under matchen Brasilien – Tyskland i damfotboll? Nej, jag har ett ärende till banken i byn. Stavgång får det bli så sparar vi på miljön också. Frun kommer med handelslapp. Hur ska jag kunna få med mig det? Det får bli jaktryggsäcken.

På med pulsbandet. 0 i puls. Har jag så bra kondition eller är jag död? Jag justerar bandet och får några utslag. På med regnstället, stövlar, ryggsäck, stavar och iväg. Det är 2 kilometer till byn. Det tar 2,5 timme fram och tillbaka – ärendena inte inräknade. Dålig kondition? Nja. Snarare beroende på vägval. Ryggsäcken hänger löst. Skulle behöva justera banden men ids inte. Pulsmätaren visar noll. Upp med jacka och skjorta, slita och dra, några utslag – noll igen. Jag kommer en bit när jag upptäcker att jag har glömt plånboken. Det är bara att vända om. Tur var det. Jag behöver uppsöka en toalett, hämtar plånbok, justerar bärremmarna och konstaterar att det inte är pumpen som gett sig utan batteriet i pulsmätaren. På med allt igen och iväg – men jag går inte till byn utan från den.

Vid gamla Baptistkapellet svänger jag ner och kommer till Harpsjön. Ormvråken kretsar kring mig och utstöter klagande ljud. Jag passerar lägerplatsen och kommer in på stigen. Jag ser färsk spillning som ligger på stigen i stora blaffor. Den låg inte här i lördags – förrgår – när jag gick här. Jag granskar stigen närmare. Björnspår. Inte nygjorda men inte så gamla heller. Jag kommer ner i svackan mot sjön och tar den smala stigen upp mot Ebeneserstenen. Här ska väl björnen ändå inte ha gått. Jo då, spåren syns också här. Lite högre upp förstår jag varför björnen gått på denna smala och branta stig; en sönderriven myrstack. Lite högre upp ligger ännu en sönderriven myrstack. Ormvråken gör mig sällskap en bit.

Jag kommer till gläntan på åsen ner mot Degersjövägen varifrån jag kan se prästgården. Framför mig ligger färsk älgskit. Jag går ner för grustaget och passerar Degersjövägen. Vid pumpstationen slår jag in på tjusarstigen. Framme vid Stationssamhället trycker jag av tidtagningen. 1,5 timme. Inne på banken får jag ett trevligt samtal med damerna som jobbar där. Alshammars blixtlås, Thörnblads rivning. Aras uppträdande, ändrad handbollsranking med mera. Jag håller inte på att ta mig därifrån, men affären stänger om en halvtimme så jag måste gå medan samtalet fortsätter.

Inne i affären håller en av expediterna på att sätta vykort i kortstället. Jag hittar det jag ska ha; 3 liter mjölk, spisbröd, bordmargarin, potatis och rostebröd. Jag köper också sådant jag inte ska ha, i varje fall inte enligt listan; frukt och tre små chokladkakor. En del av potatisen tränger jag ner i sidofickorna. Mjölken lägger jag underst i ryggsäcken, sedan margarinet och potatisen. Spisbrödpaketet består av två paket omslutet av ett papper. Jag delar på dem och lägger paketen bredvid varandra, där ovanpå frukten. Rostebrödet får inte plats. Jag klämmer fast det under locket. Få se hur länge det ligger där. Utanför affären klämmer jag i mig en banan och chokladkakorna. Nu är det bara att gå hem. Men inte raka vägen.

Jag går ut åt Kåkstan, över järnvägen och börjar återtåget. Rostebrödet faller ner. Jag ids inte ta av ryggsäcken för att sätt fast det igen. Ta det i handen? Då kan jag inte använda staven. Det dinglar och skapar obalans. Klämma in det under armen? Det går – men inte att stava. Jag klämmer in mellan regnjacka och skjorta. Nu går det. Jag passerar den gamla järnvägsstationen på andra sidan järnvägen. Benen börjar kännas tunga. Det gör ont i axlarna. Har jag tagit mig an för mycket? Nej, det här ska jag klara. Jag stirrar ner på vägens stenar, lyfter blicken och ser var den grova beläggning jag nu vandrar på övergår till finare grus. Fast det inte är långt tycks det vara en omöjlig sträcka. Varje steg smärtar i ben, fötter och axlar.

Jag stirrar ner i gruset, tar ett steg i taget och börjar tänka på annat. Vilken tur jag har som har gått så mycket tidigare. När jag fiskade. Under senhöst och vinter när det inte gick att fiska men jag gick runt på de ställen jag brukade fiska på. Kyrkön i Ljusnan. Åkte skidor runt Kramstatjärn. Det var på den tiden vi bodde i Järvsö. Under universitetstiden i Uppsala. Jag gick från Flogsta och in till stan – då jag inte cyklade. Till och med när jag skulle åka hem med buss eller tåg; jag gick med packningen – ibland tre eller fyra – in till stationen/hållplatsen. Jag är van att gå. Van att vara trött. Van att tänka; bara till den busken, det trädet, den stolpen. Nu till nästa. Steg för steg. Smärtsamt – men ändå skönt. Skönt att röra på sig, skönt att testa kroppen, att känna jag klarar det.

I höjd med elljusspåret Jag kommer upp på höjden. Prästgården ligger nedanför mig. Ska jag gena? Jag har stövlar, regnställ. Jag kan gå vart jag vill – men genvägar är senvägar. Det finns ingen järnvägsövergång, marken är oländig, höga banvallar. Det skulle bli närmare – men förmodligen ta längre tid – och bli besvärligare att lägga in i mina rundor.

Ovanför järnvägskosrningen tittar jag på klockan. 18.06. Banken har precis stängt. Affären stängde för en halvtimme sedan. SVT:s barnprogram har börjat. 2,20 har jag gått. Hinner jag ner på 10 minuter? 2,5 timme, en bra, jämn siffra. Jag går över järnvägen och passerar grannens hus. Det går neråt och vägen svänger. När den böjar räta ut sig ser jag kyrkan sträcka ut sig framför mig, vit som en brud väntande på sin brudgum inbäddad i trädens lummiga grönska. Jag kommer ut på vägen och kommer fram till prästgården. 2,33. Det sprack, men jag klarade av det. Jag tog den långa rundan, jag orkade hela vägen. Så länge och sammanhängande har jag inte rört på mig sedan Kortvasan; i tonåren var det vardagsmat, då var det var och varannan helg och då oftast längre och mer. Så skönt det var. Jag hade dessutom klarat en bit till. Men rostebrödet har närapå blivit kokt av kroppsvärmen, så det går att göra varma mackor direkt.

I kväll blir det ingen dusch. Efter OS-sändningarna väntar ett långt, skönt, varmt skumbad.
Gnotis i afton, som sagt. Känn dig själv. Ge din kropp vad den behöver. Ibland behöver den en lång, ansträngande tur med det där lilla extra…
2008-08-18 22:02.


Kommentarer till blogginlägget