Magnus Högfeldt

Race report Stockholm Marathon 2018

Lördag 2a juni 2018. Cyklar mot stadion på väg till Asics Stockholm Marathon. Känner att jag är på väg mot ett party. Samma känsla som för snart trettio år sedan då man i äldre tonåren cyklade iväg till någon fest. Pirr, energi, power, förväntan. Allt fanns där, nu som då. Och jag var bjuden. Jag var förberedd. Jag var elektrisk. Nu jävlar.

Några timmar senare. In på 3:11:18 och plats 334 i värmen. Makalöst. Så glad och så bra. Kan inte riktigt fatta hur det gick till. Så jag har analyserat lite. Eller ganska mycket (det blir långt, det här)… Here we go.

Min mara 2018. Ett party utan dess like. Och jag njöt. Foto: Désirée Falk Olsson

Efter målgången i Ironman 2016 var jag lite mätt på triathlon. Ja, inte sporten eller tri-tävlandet i sig. Tvärtom, det älskar jag fortfarande. Men livet tillät inte den hänsynslösa hängivenhet som träningen kräver för att kunna prestera. Så cyklingen och framför allt simningen hamnade på sparlåga.

Inte blev det bättre när jag för ett år sedan startade SportOffice, för när det tog fart hösten 17 så hamnade allt fokus där. Så i samband med att jag, skadad, bröt Lidingöloppet dog alla träning, även löpningen. Men in mot december var suget stort över att komma igång igen, så det blev en anmälan till maran, utsåg det till 2018 års A-race och någon form av träningsupplägg definierades. Ett upplägg som bland annat innehöll tisdagsträningar med TT (Terrible Tuesdays) på Bosön. Galet bra sätt att komma igång igen på.

Dock har skadekänningarna (benhinneinflammation) som jag ådrog mig vid Lidingöloppet funnits där hela tiden. Tre pass i veckan har gått att köra (ca fyra mil), men inte mer. Då har skadan suttit där. Som efter träningsresan till Portugal, som slutade i akupunktur och en veckas vila efteråt.

Bra sparring på intervallpasset i Monte Gordo, Portugal...

Men annars har hälsan varit med mig under vintern och våren. Och här ligger nog mycket av nyckeln till framgången. Kontinuitet. Och så lite struktur på det, för här har jag vecka ut och vecka in kört veckans TT-intervallpass (ofta ihop med de andra, annars i exil på hemmaplan i Bromma), ett långpass och ett backpass (som ibland ersatts av distanspass om jag varit sliten). Långpassen har nära nog alltid varit trail, nästan aldrig asfalt. Inte sällan på Fornstigen på Ekerö. Ett paradis för mig. 

Samma photospot under vinterns och vårens långpass trail utefter Fornstigen.

Eller grusvägarna på landet på Vindö. Här kördes några disciplinerade långpannor på dryga tre mil med tuffa fartinslag. Inte så njutbart, som kanske långpass ska vara, men nyttigt.

Under och efter ett långpass på 33k på landet. Det kommer inte gratis.

Och därtill roddmaskin och cykeltrainer i källaren. Ett upplägg som likväl totalt sätt varit en hyfsad minskning i träningsvolym gentemot förr. Men bra kvalitet.

En annan nyckel till framgången är vikten. Ska inte säga att jag direkt haft problem med den, men nog är jag tungviktare bland löpare. Och om vintrarna brukar siffrorna gå mot närmre 90, för att mot slutet av sommaren åter närma sig 80-strecket. Men det senare året har varit annorlunda, då jag inte varit över 85 och på slutet legat stabilt runt 82. Var ligger skillnaden? Mat? Nej. Godis? Nej. Glass? Definitivt inte! Och jag har ju som sagt tränat mindre än vanligt så där ligger inte svaret heller. Nej. Det är skrivbordscyklandet på min Deskbike som jag tror gjort skillnaden. En vanlig dag trampar jag ju 3-5 mil och därmed kanske 500 kcal per dag. Det gör skillnad… Även på vikten.

Mr Deskbike får ihop några mil en vanlig vardag.

Träningen har alltså gått bra och för två veckor sedan var det dags att gå in i tapering. Skönt. Genrep under tolvanloppet, som avslöjade att jag nog var i hyfsad form, eftersom jag persade där men nästan en minut. Och så något tokigt acklimatiseringspass för värmen, då jag drog på mig ylletröja och regnställ och cyklade en trekvart under lunchen i solskenet. Nördigt, men bra. Och resorbsippande i dagarna tre inför dopparedagen, för att ha bra saltnivåer i kroppen, med tanke på den väntande värmen.

Så när det väl blev raceday så var jag så väl förberedd som jag, med mina förutsättningar, kan vara. En härlig känsla.

Tog som sagt cykeln till stadion och satte på spellistan prerace-pepp med låtar som för mig ger fokus och power-känsla. In min zon. Blicken i skyn. Full fokus. Blev upphunnen av Jonas Rodriguez från TT, som snurrat tempohoj på Ekerö på morgonen. Vi växlade några ord och han undrar hur jag såg på värmen. Jag sa att jag inte var så orolig även om man fick lägga på lite tid.

-Ja, en minut, fick jag till svar. Vilken underbar one-liner. Det är sådana jag behöver ha i huvudet när det tar emot. För två år sedan var det Milonjic ”om du inte mår dåligt när du kommer i mål så har du gjort fel”. Nu blev det den här och jag fick den på vägen till racet. Perfekt. Stort tack Jonas.

Underbart. Allt var komplett. Träningen, laddningen, jag var i min zon, färska mentala mantran. Fy f-n vilket party det skulle bli. Samma känsla som inför partyn för trettio år sedan alltså. Same same, but different…

Nåväl. Allmänt plock med prylar på stadion och sen var det bara att vänta in ”tolvslaget”, fast mitt på dagen. Mötte klubbkompisarna Magnus J, Philip och Scott i startfållan. Alla bättre löpare än jag och med aggressivare ambitioner. Flygvapnet hälsade lycka till med 5-6 flygplan i formation, nationalsången sjöngs och det var dags.

En hyfsat brokig start. Det var många väsentligt långsammare löpare som blockerade här och där. Förstår inte var de kom ifrån. Finns det någon grupp i startgrupp B med veteraner?

Blev dock förvånad över att första kilometern likväl klockades in på 4:30. Kändes mycket långsammare då man bitvis nästan bara småjoggade.

Ryggarna av Magnus, Philip och Scott försvann längre bort och det var dags att göra sitt lopp. Och i samband med att banan svängde in på Odengatan så breddades den och därefter var trängseln ett minne blott.

Och fort gick det. Vilket man förvisso var lite beredd på, med nedförsbackar (från Valhallavägen till Sveavägen och sedan från Odenplan till S:t Eriksplan) och ett hyfsat adrenalinpåslag. Tempot låg mot låga 4a, men misstänkte snart att det var lite glädjemätare, då kilometerskyltarna kom allt mer i osynk med min klockas distanser. Lite surt att inte kunna lita på klockan, som ju fick en mjukvaruuppdatering i den gångna veckan. Måste varit den som inte riktigt slog rätt.

In på Kungsholmen och ner på Kungsholm strand. Stegen satt där. Inga skadekänningar och bra tryck. Härlig känsla. Kom snart ikapp Magnus J och vi kutade nog 2-3k ihop. Men vid Rålis tappade jag honom. Därefter följde ju hela Norrmälarstrand och här var det party. Musikzoner avlöste varandra och det var ett jäkla pepp och ös överallt. Så man fullkomligen flög fram till stadshuset. Årets fest! Njut! Ös! Enjoy!!!

Och så fortsatte det in genom city och bort längs Strandvägen. Här kom jag nu ifatt Scott, vars steg jag inte riktigt kände igen. Det såg lite tyngre ut än vanligt. Va fals?

Narvavägen tog vid och den hade jag lite respekt för innan loppet. Tänkte att den nog skulle suga en del. Men så här långt så var allt en enda eufori så jag banne mig bara flög upp för den också. Karlavägen bort för att vända och kuta tillbaka längs Vallahallvägen. Här blåste det lite mot och jag fick en underbar rygg hela resan bort mot Berwaldhallen.

Förväntningarna steg, för jag visste ju att TT hade sin första langningsstation där. Det är så klart oerhört välkommet med både dryck och gels, men minst lika mycket betyder det mentala stödet. Tokarna som hojtar, visslar och peppar för allt de är värda. Otroligt bra. Så tacksam över deras insats.

Baren är oppen. Foto: Mikael Nelker

Och en bra kick innan man kutade ut på Djurgården. Här är det ju lite lugnare så bra att ha TT i minnet. Jag jobbade lite med den biten mentalt då och då under resan, dvs att jag kört mina pass och gjort jobbet innan. Och nu, på Djurgården, drog jag mig till minnes vårens nyckelpass med TT här vid Djurgården. Jag gjorde dem, jag fuskade inte utan satte dem bra. Så nu var det ju bara att exekvera…

Nyckelpass inför maran med TT vid Djurgårdsbrunnskanalen. Bra att ha i ryggen, eller snarare benen, en dag som denna. Notera främre raden från vänster Magnus J, Scott och Philip - killarna jag kumperade med denna dag.

Stegen var fortfarande bra och orken kändes helt OK. Och så långt hade inte värmen påverkat mig så mycket. Visst, det var varmt. Men jag var noggrann med dricka och att skölja av sig med flera muggar vatten så fort tillfälle bjöds. Enda nackdelen var att skorna blev blöta och jag gillar egentligen inte att klafsa runt med sura, tunga, pjuck. Sämre racekänsla…

Halvmaran passerades på knappt 1:32. Skitbra. Långt före schemat som var inställt på 3:13 (vilket skulle innebära personligt rekord). Men nu började det kännas lite. Ingen större fara, men undran och tvivel dök upp kring hur länge det här skulle hålla. Jag visste att jag öppnat hårt. Förmodligen alltför hårt, men tänkte att det bara var att ösa på så länge det höll. Intog dock en något mer defensiv strategi som gick ut på att ”nöja mig” med kilometertider runt 4:30-4:35. Det var ju ändå det tempot som jag skulle springa hela maran på enligt plan.

Vid Galärparken så var det nästa bekanta TT-rygg som jag kom ikapp. Denna gång Philips. Va tusan? Han springer ju åttor runt mig alla dagar i veckan. Och nu lubbade jag förbi honom och han hakade inte på. Vad var det med folk? Märkte att jag var stark i fältet. Vevade armar till publiken, körde lite flygplan och sprang om folk. Värmen måste tagit hårt på plågade löpare men jag klarade det bättre.

Det gick ganska fort att ta sig genom stan och in mot söder och med det, den fruktade stigningen vid Södermalmstorg. Kände när jag svängde in på Hornsgatan att nu började det att ta ordentligt. Fick upp pulsen rejält i stigningen och det var tyngre att jobba sig tillbaka när det flackade ut. Och luften på Götgatan stod stilla. Och solen gassade. För första gången började det att bli jobbigt på riktigt.

Svängde ner tillbaka mot Södermälarstrand och nu en lång raka bort mot Stadsgårdskajen. Här blåste det lite mot och jag lyckades åter få en perfekt rygg. En hyfsat reslig kille som tryckte på i ett perfekt tempo. Och så visste jag ju att jag snart skulle möte TT igen i den andra kontrollen. Det gav råg i ryggen så här kom jag tillbaka lite.

Och visst stod där ett tappert gäng och tjoade och langade dryck och gel. Men jag var inte vidare värst sugen på gel längre. Började att få lite spykänslor, samt att jag tryckt en vid slussen strax innan. Ostrategiskt.

TT langningsstation No2. Sån support!!! Foto: Staffan Holmgren och Désirée Falk Olsson

På tal om energi och dryck. Hade ju med mig mina powershots och tuggade dem planenligt varannan kilometer under första halvmaran. Sen blev lite tyngre och efter 27-28 var det stopp med koncentrerat socker. Fick i mig lite banan vid två tillfällen under loppet. Annars sportdryck och tonvis med vatten. Det höll bra.

Och så då sportdryck som TT langade i sina fina specialflarror. Fantastiskt.

Specialdesignade löparflarror TT style. Foto: Mikael Nelker

Desirée sprang runt och mötte mig även vid inledningen på Folkungagatan. Hon fick ur sig att jag såg stark ut. Minns att jag svarade ”jag är stark”. För… jag var stark.

Efter 29k, fortfarande stark, fortfarande party. Foto: Désirée Falk Olsson

Jag var stark ett par hundra meter till. För väl uppe för backen så var jag riktigt trött. Och åter igen stod luften stilla. Hörde någon i publiken som sa att asfalten hade en temperatur på 62 grader. Det var jobbigt. Och söder är ju lite kuperat. Värst var nog backen upp för Lundagatan. Där gick det riktigt långsamt för första gången och kände att folk nu började att kuta om mig. Jag var inte starkast i fältet runt om mig längre. Lite mentalt jobbigt, men dags att börja arbeta med sina mentala mantra. Det ska vara jobbigt. Omfamna smärtan. Det ska göra ont. Det är det här jag tränar för. Det är det här jag är bra på. Jag har ett bra pannben. Etc etc. Och för dagen färska Rodriguez – ”du får lägga på en minut pga av värmen”.

Så kom Västerbron. Den är ju lite märkligt att den ska vara så jobbig, för så jäkla farlig är den teoretiskt inte. I synnerhet inte med den nya bansträckningen då man slipper den första, brantare stigningen upp från Södermälarstrand. Halva är ju redan gjord nu, när man startar den.

Höll mig konservativ och tänkte att bara jag når Rålis på hyfsade ben så kommer jag kunna kuta på skapligt tre-fyra K till och därefter skulle det ”bara” vara 3 till, vilket skulle gå på vittring om målet.

Så var planen. Och så blev det. Nästan. Västerbron sög rejält och här var det riktigt varmt. Började få kramp och steget försvann. Hållning som en hösäck och riktigt mosig redan vid Rålis. Men först mötte jag Alex, som agerade läkare, som peppade bra. Och sen. Sen stod fantastiska familjen, Lena och barnen, och tjoade. Så glad att se dem, men inte värst tacksam över deras pepp. Där och då i alla fall. Var för trött. Blev bara någon vink och något gutturalt läte. Dåligt samvete… jag kunde väl bjudit på någon trött high-five i alla fall.

Alltför off för att ens kunna bjucka på en vettig high-five. Stackars supporters. Foto: Lena Högfeldt 

Kort senare stod Bea och hade sin lilla "kontroll". Jag nobbade en gel, men tog hennes vattenflaska. Drack bara någon sipp och kastade den en bit bort. Fick åter dåligt samvete med tanke på hennes höft och svårigheter att gå.

Norrmälarstrand var fortfarande ett party, men nu kunde jag inte ta in det. Festen var lite över för mig. Yrslig, sönderkokad, illamående och mosig. Ungefär som för trettio år sedan alltså, när festerna varit lite för intensiva… Ville bara att det skulle ta slut. Och hade väl fem-sex K kvar.

Har här lite svårt att sortera ut vad som hände och hur jag sprang. Det gick väl inte tokfort men framåt gick det. Hade ett mantra i huvudet. Stanna INTE. Jag visste att jag var yr så jag förstod vad ett stopp skulle kunna innebära. Så länge benen går så är pulsen uppe och blodtrycket okej. Stanna inte. Stanna INTE. STANNA INTE!!!

3k kvar, tom tank men med vitting på målet. Foto: Sarah Aly

Och jag stannade inte. Ytterligare en TT-polare passerades. Denna gång Gustav L. Ännu en normalt väsentligt starkare löpare än jag, som friterats i värmen.

Narvavägen upp en sista gång och vem står på toppen om inte Nelker och Olerup för att dela ut sista pepp och örfil. Fick mentalt bådadera som gav ett uns kraft att fortsätta sista 2K. Upp mot stadion och på Vallhallavägen möter familjen åter upp. Nära nog fallfärdig, men nu lyckades jag i alla fall säga något till dem. Minns dock inte vad.

Folk kutar om mig samtidigt som jag tar mig in på stadion. Och partyt var tillbaka. Sista rycket. Fantastisk stämning. Ösig musik, jubel och applåder. Det gav energi till att lyfta armarna en sista gång för att veva på lite, men någon spurt blev det inte. Det behövdes inte. Jag klarade mina målsättningar med råge. Och att jag kunde mosa mig in på plats 334 (365e i mål då trettio tjejer också kommit före) var långt bättre än vad jag kunde föreställa mig. Jag satte den. Jag typ vann.

Upplopp. Sista energin gick till att veva armarna... Foto: Lena Högfeldt

Men. En sådan kraftuttömning tar bekant ut sin rätt. Jag vet ju vad som händer i kroppen (och huvudet) efter målgång och när jag stannar. Så även denna gång. Snurrade runt i yrsel. Tappade balansen och blev uppfångad av en funkis. Jag ska inte säga att det blev svart efter det. Snarare vitt och ljust. Vet inte riktigt vad som händer, men jag hamnar i rullstol och in i sjuktältet igen. Lagd på brits och omhändertagen. Känner ganska snart att det nog inte är sååå farligt denna gång. Ber att få cola (medicin i detta sammanhang) och får i mig lite. Men det stannar inte kvar utan jag spyr upp det efter någon minut (finns även här vissa likheter med festerna för trettio år sedan, som även de kunde sluta med visst illamående…). Någon sjuksyster tar blodtryck och det beslutas om att jag ska få dropp. Varför blir det så här? Har skrivit några rader om det i ett ”appendix” nedanför.

Just idag är jag stark... eller just idag var jag stark...

Med droppet börjar jag sakteliga piggna till och känner mig lite orolig över vad familjen gör/tänker. Såg de mig falla ihop? Vet de att jag är i sjuktältet? De har ju numera viss vana över hur det brukar bli och att jag klarar det, men ändå. Ber en sjuksyster om hjälp att kontakta dem och några minuter senare så kommer de in. Betyder jättemycket. En märklig stund. Ia blir lite rädd över dels att se mig ”utslagen”, dels nålen och droppet. Hur är det med pappa? Ska han dö?

Något för familjealbumet...

Nej. Pappa ska inte dö. Livsandarna återvänder och vi får till ett märkligt familjefotografi. Kort därefter blir jag utskriven och Stockholm Marathon 2018 tar slut.

Sicket party. Sicket jäkla party. Jag är så galet nöjd. Och tacksam över all stöttning från alla man känner som hojtat och hejat. Alla från TT (ingen nämnd, ingen glömd) som både i kontrollerna och utefter banan skrikigt på en. Erika Hammar, Marie Erson, Julia Nilsson och många andra som man hör heja, men inte riktigt hinner uppfatta vem det är. Ledsen för det. Inte meningen att vara oartig, men det är bara så det är. Och störst tack till Lena och barnen som ju inte bara under loppet hjälpte mig, utan även tiden innan dragits med en lite lätt fokuserad och introvert Magnus.

Ett fokus som i och med att jag sätter punkt i denna race report, också får sitt slut. Back to life!

Appendix – varför kraschar jag alltid?

Det här var femte sjuktältet. Varför kan man undra? Det är lätt att tro att jag kör fullständigt slut på mig. Och visst. Det gör jag också. Men det är inte hela sanningen bakom mina besök i sjuktälten. Jag har istället fått det förklarat för mig av medicinskt kunnig omgivning, vad som sker i mig. Blodtrycket byggs tydligen dels upp av hjärtats pulsslag, dels av motstånd från blodkärlen, som kan dra ihop sig eller vidgas. Vid ansträngning, som under ett lopp, är blodkärlen öppna på max för att göra det lätt för blodet att fara runt i kroppen och leverera syre. Och så kommer jag i mål och efter en sådan här kraftansträngning så är pumpen rätt utmattad och har inget vidare tryck, så pulsen sjunker ganska snabbt. Snabbare än vad blodkärlen hinner dra ihop sig, varvid blodtrycket går i botten. Något som jag tydligen är svagare på än gemene man och har istället lågt blodtryck. Därmed inget syre till hjärnan och yrsel. Pang i backen, eller också kommer jag inte upp om jag lagt mig ner! Sjuktält. Där de alltid konstaterar att jag har just alltför lågt blodtryck.

Men när jag sedan inte får i mig vätska, eftersom den som jag matas med kommer upp igen. Ja, då sätter de dropp. Och sanningen o säga. Det är en turbo att komma tillbaka snabbt. Vätska och salter rakt ut i kroppen. Utan att passera ”gå” (magen).

Tricket är att bli stående efter målgång. Inte sitta eller ligga, för då kommer jag inte upp. Den här gången var jag så yr att det inte gick. Förmodligen pga av värmen och vätskebrist.

Livsandarna återvänder. Foto: Lena Högfeldt

2018-06-04 00:12.


Kommentarer till blogginlägget


Like! Tack för fin RR. Det kändes som jag var med när jag läste den.... Du är på min idollista! Bravo👊🏻👊🏻👊🏻👊🏻
2018-06-04



Härlig långläsning!! och Stort grattis till riktigt gedigen insats!!
Jag siktade högt och föll därför desto hårdare och längre... tappade framförallt mental ork när jag inte kunde nå mitt mål
2018-06-04



Helt galet vilka duktiga och tävlingsfokuserade motionärer det finns! Spännande att läsa även om mina egna mål ligger i en helt annan division. Lycka till med nästa utmaning - för snart känns det väl lite tomt och suget för nästa lopp börjar infinna sig! Var rädd om dig!
2018-06-13