linda bengtsson

Transylvanien 100 km 19 maj 2018. 6500 höjdemeter 22 h och 7 min

Transylvanien 100 km 19 maj 2018. 6500höjdemeter 22 h och 7 min .

Prerace

Ja då var det dags igen knappt en månad har gått och 3 tuffa lopp har klarats av men detta var det tuffaste ,här kommer min racerapport.

Hade en tid tillbaka kikat på Transylvanien. Kullamannen hade ett reportage därifrån för något år sedan och Fredrik Norlin beskrev att han hade varit där för 5 år sedan. Bergen var helt häpnadsväckande och slottet såg ganska häftigt ut. Skulle jag åka dit själv eller. Träffade Sofia Smedman i samband med bosön och frågade lite vad hon tyckte hon hennes grabbar tänkte antagligen åka dit innan de skulle till Höga kusten.

Det gick lite segt innan jag bestämde mig och fick inte tag i samma hotell som dem och hade lite andra flygresedatum men det gjorde inget. Ut på tur aldrig sur heter det ju =)=).

Kom på lite sent att det hade varit bra och träna backe bara . Åkte ned på onsdagen till Bukarest med handbagagade och hoppades på och fått med alla obligatoriska grejer. Har fått tag i en riktigt bra ryggsäck från Gregory som är helt fantastiskt och resa i som handbagage. Så landade i Bukarest tog mig in till stan och gick omkring i stan med bagaget och fikade en del och det var ganska mysig stad med förvånansvärt mycket grönt och gåvänligt speciellt i gamla stan som visserligen var turistfälla nr 1 men ändå mysigt.

Hittade ett cafe som hette Leonidas var det nåt pik till nåt eller givetvis var jag tvungen till och fika där tänka på Spartaa ska jag eller inte.

Det började mörkna och mitt hostel låg en bit iväg och det låg intill en ganska trafikerad väg så även denna natt blev det lite sömn vilket tyvärr skulle vara ett stående inslag i ett tag framöver.

Gick upp tidigt i ett ganska grått Bukarest och hittade en av världens största parker i en huvustad jättemysigt precis innan det började ösa ner hittade jag Hard Rock Cafe och bröjade ladda lite smått. Sedan tillbaka till flygplatsen Sofia och grabbarna hittade mej och vi hittade slutligen vår bil och ut ur Bukarest. Vi var på väg och bergen började sakta närma sig och sköt upp i höjden.

Bilturen tog ca 3 h och åter igen var mitt hostel way of.. Börjar bli trött på de … Traskade in till Bran och det var ganska häftigt och äntligen vara på plats utanför ”Draculas slott. ” . Vi käkade pizza och pratade loppet. Vi kom på torsdagen vilket var ganska sköt då vi starta lördag kl06. Jag hade tydligen lite skev uppfattning igen då jag hade Innsbruck som racereferens trodde jag att det skulle kunna vara rimligt och nå en tid på sådär 14 h . Sofia säger då att damrekordet ligger på 21 h oj tänkte jag. Ännu en gång lite oförbered mentalt till den skulle det visa sig rikitgt tuffa uppgiften. Jag hade ett mål och det var och ta sig i mål och med tanke på vad min kompisar från Munick sa hade de haft skitväder hela tiden skulle målet inte vara helt lätt

I år sa folk att det låg lite mindre snö uppe på topparna men att det skulle vara risk för åska och snö och regn såklart. Jag var glad om det bara var några timmars uppehåll från regn.

På fredag bytte jag hostel och vilade på rummet så mycket som möjligt och hämtade racenr och hängde lite med grabbarna och Sofia och hade genomgång av dropbagen och klockan så att den inte skulle dra så mycket batteri i navigationsläget. Sedan inköp av diverse konstig choklad. Jag hade med mig en påse med jordnötter och persiskogodis inte så bra val. I den enda dropbagen vi fick ha la jag i en rumänska energidryck vilket var ganska bra val.

Racedagen

Lite sömn såklart och upp åt frukost på Sofias hotell de måste ha haft det bästa hotellet i hela stab det som hette Conuel Törnburg helylle personal och jag fick ätit lite frukost där grattis för att jag inte fick fick plats på deras hotell. Sedan till start så klart inga stavar med, som de flesta hade. Ställde mig nästan längs bak och var smått nervös vad vi hade och vänta.

Startskottet gick i lugn miljö ändå var det ganska stora sponsorer som var närvarande där. Tänker på musik och så. Ganska snabbt kom stigningen direkt klockan krånglade lite men trodde att det blev rätt. Inget regn och soluppgången gick i roa och dis sedan upp upp längs smala skogsstigar och folk kunde sina stavar och gick på rätt bra jag hände väl på så gott jag kunde. Stannade lite och tog kort ibland. Det var ganska brant upp och första toppen låg på 2600 m ca och sen ned längs en skitknepig nedåtpassage, kände redan av min höft och det var tungt och gå uppåt . Åter igen tror jag att det är höjden som gör det. Första depån var efterlängtad och det fanns det mesta och välja på de kan sina ultror . Det började regna så jackan kom på och många av dem som jag hade gått om i backen rusade ned från den där knepiga nedåtstigningen. Sedan gick de uppåt åter igen och ännu brantare och jag tyckte mig se Sofia vilket stämde vi sa några ord. Jag kände mig pigg och glad och gick vidare det blev aldrig tråkigt de första timmarna som de brukar bli nästan alltid på långa lopp kanske för det fanns lite fina berg och titta på.

Nu gick på på hal snö och det fanns tom rep man kunde ta tag i för och inte ramla ned så brant var det och det var jobbigt topp nr 2 började närma sig på 2500 m. Då träffade jag en kille från Rumänien med världens energi och han blev lite min lifeguard när vi var där uppe och navigerade lite på fjället. Han var grymt duktig nedför men uppför så var det jag. Vi höll ihop ett bra tag jag drack vatten och försökte få i mig lite bounty emmelanåt för det tog tid mellan depåerna. Som tur var regnande det lite av och till. Depå nr 2 var också efterlängtad och låg jättefint i en dal och åter igen var det upp som gällde. Folk nu började och ta det lugnt inget skrikande och skämtade det var allvar nu.

Snön kom i perioder på den ganska smala stigen vi höll oss till och min klocka gav ifrån sig ladda nu . Fasingen... irriterad och slängde ned den i väskan på laddning. Nu var det brant och länge nedför jag kom ifatt skulle det visa sig damettan och tvåan men det var så svårt och ta sig ned på den branta bergssidan på snön fick slå in skorna i snön och kanade och gud vad mina lår fick kämpa och ett litett ögonblick och jag låg på marken med ett skrapknä tur jag hade långtaights,

Jag ville inte bli lämnad själv så försökte ändå ta mig ned ganska snabbt men det gick ju knappt på grund av snön och småstenar och lerigt. De andra damerna bara trippade iväg med sina bergsgetter till karlar. Sen kom vi in i en jättefin skog och det kändes sm jag var rödluvan och att vargen eller björnen när som skulle komma fram så liten man kände sig. Äntligen kom vi till våra dropbags efter 45 km och jag tänkte skit är vi bara här. Bytte påsen med jordnötter mot lite andra nötter och godis och drack energidrycken . Jag blev sååå pigg efter det vi var nu i en skidbacke och min Rumäsnka kompis hade sagt nu var det 2-3 h uppåt. Jag bröjade gå och kände mig pigg men var osäker på markeingarna och följde efter en kille han gick fel så jag vände efter en stund ohh onödigt de e så stressigt och inte veta om man på rätt väg eller inte och min klocka var ju skit.

Massa slingriga stigar upp upp och ständigt osäker var jag rätt till slut hittade jag en kille från Slovakien som jag stött på tidigare och en kille från Rumäninen som sprungit innan han var vår levande GPS.

Vilken lättnad men nu började det går tungt igen och jag tycket det var riktigt jobbigt och få ned luften i lungorna och pulsen var hög och min tankar gick till om jag hade fått någon ansträgningsastma. Periodvis var det riktigt jobbigt vilket jag kände lite i UTMB med men nu var det jobbigare och i backarna nästan hyperventilerade jag . Som tur var började det plana ut stigarna var fortsatt ganska torra och vi kom upp på kallfjället och underlaget var grästuvor de lux. Då började det åska på riktigt. Vi säg hur långt som helst framför oss och samtidigt hur många blixtar som slog ned. Periodvis började det hagla här med. VI stängde av våra telefoner och fortsatte som tre musketörer vi var lite smårädda. Det börajde regna och det var riktigt kallt trots att jag hade på nästan alla mina kläder och vantar och det gick uppför klarde jag inte och hålla värmen vilket också var ett orosmoment. I depåerna fanns det mycket godis och chips och god ost mums men riktig mat och varm mat var sällsynt. Jag var nog energilåg med. Tankarna bröjade faran att det här skulle jag inte kunna klara och det var lite jobbigt och mina fingrar var kalla så irriterande har ju bättre vantar men de kom inte med. Som tur var slutade det och regna och äntligen kom vi ned i skogen igen och nu går det ihop lite minnena.

Vi höll ihop Slovakien och Sverige vi snackade, och av och till kom GPS killen. Vi kom upp på vackra höjder med en solnedgång som en tavla med bergsmassiv i bakgrunden och lilla sluttningar efter fjällblommor tog de lugnt hät och fotade. Nu blev de mörkt och vi skulle nedåt och vi sa att det var jäkligt bar att vi var nede från de stora bergen på natten. Återigen var det tufft med andningen och det var lite jag som höll nede vårt tempo. Vi satt lite vid depåerna blev skitkall men fortsatte ändå. De var så himla bar och ha ett par ögon till i natten när man inte helt vet var man ska. Vissa ställen hade de tom tänt cykelbelysning för att visa vägen . I stort sett var det ganska bra markerat.

Vi kom ifatt några killar och några sprang om oss. Depåerna kom och gick o dessa fantastiska funktionärer som av och till stod ganska oskyddat för att serva oss med mat.

Tankarna nu var sparsamma och jag kunde bara fokusera på och andas ibland coh det var verkligen skitjobbigt och tugga dessa nötter när pulsen och andningen är hög. OBS lärdom till nästa gång.

Slutligen så såg vi vi var på sista depån bara lite uppår ännu gång och sen var det bara nedför . Vi gick iväg stärka av Cola och tom lite kaffe.... Sen gick det ned men det var ju rikigt lerigt även om det inte regnade så var leran superhal och smal stig det fanns ingenstans fast. Då hade det varit bra med ett par stavar om man inte bara satsar vilket mina muskler inte kunde. Jag fick faktiskt långa Lobus hette han ena stav och det gick lite lättare och såklart blev vi omsprungna men det gjorde inget vi var på god väg och klara av vårt äventyr och slutligen ja platt mark en asfalt/grusväg och vi kunde springa vilken fröjd en liten stund och vi närmarde oss, vi såg glimtar ev slottet upplyst i skogen. Vi kände igen oss på asfalten och vi nästan spurtade eller jag sprang i mål in till slotten och hand i hand över mållinjen i natten . JAAA det gick ännu en gång. Vi hade hoppats på under 24 h och det blev 22 h och 07 min och i min åldersklass blev jag 2 och damtrea totalt.

Fattar verkligen inte hur det gick till jag var så himla tacksam för sällskap det blev så mycket roligare. Vi tog en öl sen på en pub för att sedan traska tillbak de 800 m till hotellet frö nån timmes vila.

Transylvanien 100 km riktigt bra och proffsigt arrangemang och ett rikitgt tufft lopp men otroligt vackert. Nu har det gått 8 dagar sedan jag kom i mål och det har varit mycket jobb och återhämtningen har inte gått så bra. Onda lår speciellt och magen vilket är något nytt har inte kunnat ta upp energi. Nu är jag trött på lopp för en bra tid framöver. Måste snart ta beslut om Spartathlon bara... Kom totalt 23. Kan bara ge eleoge för dem kämpar som var ute i närmare 32 h och utöver det galet imponerande. Det var en del som inte kom sig i mål skulle det visa sig..

2018-05-29 22:02.


Kommentarer till blogginlägget