Arvid Linden

​Racerapport Mallorca 312

Loppet startar och slutar i Playa de Muro nära Alcudia. Därifrån cyklar man hela bergskedjan Tramuntana från nordvästra till sydvästra delen av ön med berget Puig Major som högsta punkt med 850 meter. Loppet bjuder på (som namnet antyder) 312 km cykling och 5050 höjdmeter.

På morgonen lämnade min bror av mig några km från start. Det kändes kyligt och jag hade både undertröja och en tunn gore tex-jacka på mig. Jag cyklade ner till starten förbi alla hotell och småbutiker från gamla stan i Alcudia med massor av andra förväntansfulla cyklister runt omkring mig. Väl framme vid starten insåg jag att jag kanske borde ha varit lite tidigare ute eftersom jag stod i princip sist i leden av 8000 startande. Det finns tre sträckor i samma lopp och man kan bestämma sig på vägen om man vill vika av till en kortare sträcka. Man kan köra 312, 225 eller 167 kilometer. Alla startar tillsammans.

Starten gick kl 07:00 i två breda led på höger och vänster sida av gatan och fylldes på med cyklister från mitten av vägen. Det tog en kvart för mig innan jag nådde startlinjen. Då hade jag redan dumpat undertröjan. Det såg ut att kunna bli varmt. Tur att jag inte glömt smörja mig! Jag började trampa och ganska snart fick jag upp farten tillsammans med några få andra cyklister. Det var ganska ryckig och farlig åkning i början med en del inbromsningar och väjningar och redan efter ett par kilometer såg jag en kvinna som låg på vägen och fick vård efter en vurpa. Det blev bättre ju närmare bergen vi kom efter att ha passerat Port de Pollença och Pollença. Jag tog av mig jackan en bra bit innan första backen för att undvika krångel.

Col de Femenia är en kategori 2-stigning med 7.6 km i 6% lutning. Man klättrar 405 meter i den första riktiga backen. Jag gillar backar och blir lätt lite för ivrig när det finns många att köra om. Jag kan nog lugnt påstå att jag gick ut lite hårt även om jag inte körde mig slut. Jag passade på att dricka och äta torkad frukt trots att jag flåsade hårt. Förbi en vingård och skruvade väderbitna olivträd. 515 m över havet når man toppen och får ett par sköna utförsminuter ner mot klostret i Lluc innan det vänder uppför igen. 

Nu passerar man efter ett tag avfarten till SaCalobra med sin kända akvedukt och styr söderut upp i bergen mot toppen av Puig Major. Halvvägs upp vid den första sjön Gorg Blau kommer första drickastoppet och jag fyllde båda flaskorna med vatten.

Benen börjar bli trötta och jag kör ikapp ett par norrmän från Mo i Rana och slår följe med dem till toppen och genom den långa tunneln som numer är belyst. Nu väntar 14 km nedförsåkning ner till Soller. Det går att åka rejält snabbt eftersom båda körfält är avstängda och man kan skarva rejält i kurvorna. Som snabbast går det nästan 70 km/h och på bra asfalt. I botten av backen värker kroppen efter att ha legat i bockarna så länge och det är skönt att sträcka på sig igen och börja cykla uppför mot Deia och Valldemosa.

Ryggen börjar redan göra sig påmind av alla backar och jag börjar tvivla på om jag tränat tillräckligt. Den sena våren gjorde att jag bara hade cyklat 1000 km utomhus i år innan loppet. Jag hade också ca 60 timmar inomhus i benen sedan nyår.Vid det första matstoppet efter Col de Sa Predissa (411m) åt jag lite mackor, en banan och drack cola. Jag fyllde också på fickan med lite jordnötter för att få i mig salt. Mackor är ju inte spanjorernas starka sida. Smaklöst pålägg på smaklöst wonderbread. En bukfylla, men inte mer än så. Det fanns också lite bars och gels, men jag undviker sånt eftersom magen brukar ge upp om jag äter dem. Vägen mellan Valldemosa och Andratx (uttalas "andratch") är fantastiskt vacker och gjorde den hårda motvinden i uppförsbackarna uthärdlig och det dröjde inte länge innan vi kunde svänga norrut igen för nya stigningar mot staden Es Capdella. 

Jag slog följe med Hawaiianen Eric och vi tog oss vidare uppför och slog ihjäl lite tid med snack om allt möjligt. Eric hade skrivit upp sig på 312 km men skulle bara köra 225. Jag började luta åt att göra detsamma.

Vid andra matstoppet i Es Capdella kändes det omöjligt att äta. Jag hällde i mig en cola och la mig några minuter med benen uppåt mot ett träd för att vila ryggen. Det kändes fantastiskt.Upp och hoppa! På cykeln igen för att tackla den sista stora stigningen för dagen - Grau de Superna på 465m. Vägen slingrar sig upp till ett pass och hela tiden tror man att man nått toppen, och när man kommer ur senaste kurvan är det bara mer backe. Backe backe backe. Det är varmt och doftar apelsinblom. På toppen är jag hyfsat slut. Nu är halva loppet kört.

Nu tänker man att det kanske skulle gå att få ihop lite klungkörning när vägarna blir mindre bergiga. Där hade jag fel. Hela 312 är en lång rad små uppförsbackar och skarpa svängar, så att hitta en spontan klunga var bara att glömma. Cirka 35 km efter stoppet delar vägen på sig och de som ska köra 225 tar av norrut mot Alcudia igen. Man ställs inför det hemska valet att ha fyra eller tretton mil kvar när man redan är relativt slut. Jag kan ärligt erkänna att jag lätt hoppat av och kört den enklare vägen hem om jag inte snackat så mycket hemma innan loppet. Jag hade också i bakhuvudet hur det känns att inte köra i mål efter att ha tvingats hoppa av en Ironmantävling för några år sedan. Alla undrar hur det gick och man får vänta ett helt år på revansch. Jag åkte vidare rakt fram och helt plötsligt var beslutet taget. Allt eller inget!

Ungefär hit räckte också min relativt nya och fulladdade Garmin 920xt trots att jag stängt av alla tilläggsfunktioner. Det utlovades en batteritid på 40 timmar när jag köpte den och nu höll den drygt nio. Toppen! Inget Stravaskryt här inte. Garmin mer än kompenserade mig med en helt ny klocka som var bättre än den förra. Tack Garmin för att ni tar ansvar!!

Nu flyter kilometrarna på och man kan stundvis trampa på med bra fart mellan gårdarna på landsbygden. Röda vallmoblommor kantar vägarna. Jag orkar dra så länge det inte går uppför. Då är benen för trötta och jag får jobba mig upp långsamt. Jag passerar Lloseta och sedan Ariany efter nästan 24 mil cykling och i båda stationerna fyller jag på flaskorna med Coca Cola. En bra energikälla när man inte kan äta.

Vad går på två hjul och låter "fuckers fuckers fuckers!!"? Det visade sig vara irländare. Efter Ariany hittar jag några trötta killar från Irland att slå följe med. Vi växlade mellan att svära oss upp för backarna och snacka träning, politik och allt annat som fick tiden att rinna iväg. Vi såg cyklister som gick uppför backarna när benen tagit slut och folk med punkteringar och kedjebrott.Efter 284 km är man framme i staden Artá. Man hör först ett avlägset " nntz nntz nntz" som växer sig starkare tills vi cyklar in i en riktig folkfest på ett litet torg. Det spanjorerna saknar i konsten att göra smörgåsar tar de igen i sin härliga uppsluppna partyanda. Hela byn verkar vara där för att heja på oss cyklister och här bjuds vi på en riktig motivationshöjare - ÖL! Warsteiner är en av sponsorerna och det kändes märkligt men helt rätt för en svensk att stå och skåla med ett gäng irländare på ett litet torg i Spanien.

Mer cola i flaskorna och upp på cykeln igen. Med 28 km kvar och en öl i magen började jag trampa och såg en klunga formas framför mig precis utanför staden. Jag började trycka på för att hinna ifatt men hur jag än kämpade ville farten inte infinna sig. Jag började sakta ner, men hörde plötsligt en röst bakom mig. Någonting i stil med "Need a lift, Swedish?". En av irländarna kom upp och drog mig upp mot klungan. Vi hann ikapp svansen och jag tackade för hjälpen. Det hade aldrig gått på egen hand. Nu kunde vi ligga och snylta på de som fortfarande orkade dra. Jag tog en kort förning men var för slut. Ölens magi var redan borta.

De sista milen sveper upp och ner på fin svart asfalt och enda fokus är att orka med att inte tappa klungan i uppförsbackarna. En rondell och låga hus indikerar början på stranden och det är inte långt kvar. Vi glider nästan ljudlöst fram i lätt nedförsbacke. Klungan bryts upp och vissa spurtar iväg. Åskådarna hejar på oss den sista biten och vi åker genom målfållan och över mållinjen drygt tolv och en halv timme efter att vi startade. Seger!!

Mallorca 312 var en riktig höjdare både bildligt och bokstavligt talat. Som Stockholm till Jönköping över Mont Blanc. En upplevelse att aldrig glömma.

2018-05-12 17:14.


Kommentarer till blogginlägget


Mäktigt!
2018-05-12



Grymt! Har du några andra mål för året? Börjar bli dags att köra en träning ihop snart :)
2018-05-15



Nej, inte än. Kanske cykelvasan. Har aldrig kört den. Vore kul att köra en fikarunda med sub 8-gänget. Vet inte vilka som är igång fortfarande. Otto är nog den enda jag stött på.
2018-05-15



Har du själv några planer?
2018-05-15



Garmin mer än kompenserade mig med en helt ny klocka som var bättre än den förra. Tack Garmin för att ni tar ansvar!!
2018-05-26



Wow, älskar cykla på Mallis. Vilket lopp! Det var som en cykelveckas toppar på en och samma dag. Grymt cyklat, gör ont i låren bara jag tänker på det. Men nog borde det väl gå äta bars och gel för dej med. Konsten är i tid och att inte blanda för många olika saker. Tack för RR längtat efter att läsa sådant i bloggen.
8 dagar sedan