Tomas Ängshammar

2-1

Efter en övertygande seger för Rasmus i korta terrängen och en lika övertygande seger för mig i halvmaran var det i går dags att se om gränsen där distansen ger mig övertag i vår interna kamp ligger norr eller söder om 12 km terräng.

Lagom varmt och soligt men trots underbart vårväder var det rätt tunt i startledet. 12-kmklassen bestod av 3 löpare - Rasmus och jag, och så Fred som beslutat sig för att vara springande publik och bara säkra DM-guldet med en lätt fartökning på slutet.

Och hur slår jag då Rasmus? Ja, inte genom att avvakta och spurta i alla fall. Det var bara att tända grillen och hårdköra i förhoppningen att han skulle få soppatorsk. 

Fred höll sig mest på tredjeplatsen och gjorde några mindre inhopp som kommentator, samt en insats som rekognoscerande förtrupp när vi var lite osäkra på vägen. Första halvmilsvarvet tuffade gubblokomotivet Ängshammar pålitligt i täten med fart runt 3:40. Det höll en bit ut på andra varvet men i det låååååånga seglutet på sjunde kilometern sjönk tydligen farten dramatiskt (vilket jag inte märkte där jag kämpade tappert) och precis före 7 km svepte Rasmus distinkt om och gled ifrån mig i skogen. Några sekunder efter omkörningen pep klockan och upplyste mig om att km 7 gått på 4 blankt. Det fanns med andra ord inte ett skit att svara med och där hade vi svaret på första styckets fråga. Norr. Ängis, slut som artist.

Inför de sista två varven på enkilometersslingan passerade jag milen på 37:08, vilket alltså är drygt 10 sekunder långsammare än första milen på halvmaran för 10 dagar sedan. Det säger lite om att banan inte är fullt så lättsprungen som man kan inbilla sig. Eller om att formen inte är densamma. Vilket som.

Jag försökte hålla ångan uppe trots att jag var totalt avsågad och fick väl till en hygglig slutkilometer på 3:34, men sammantaget gick det inte att rädda loppet. Inte mycket att hänga läpp för - friskt kopplat, hälften brunnet.

2018-05-10 22:19.


Kommentarer till blogginlägget