En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

The Karate Mom

You want Strength, you want karate, but right here is were you start paying ... with your mom!

Lillan har börjat träna. Lillan tyckte om att dansa, för det mesta, men nu har Lillan börjat med karate. Förra gången hon började så var det inte dags än. Nu älskar hon det. Nästan hela tiden, inte när det blir tråkigt eller när hon fick en smäll på ett bröst när de skulle lära sig kumitereglerna.

I helgen var hon på Gasshuku för en högt graderad Sensei och fick lära sig saker som låg rätt långt från nybörjargruppen för minderåriga, och efter varje pass så ville hon befästa kunskapen genom att öva på vem då? jo mamma. Det är livet som karatemamma, vara slagpåse och kastdocka åt sitt barn. Hon är strängeligen förbjuden att öva nya tekniker på Sonen, klasskamrater eller de andra i hennes träningsgrupp som inte var med.

Karatemamman är dock rätt sorgligt ur form på sina ställen. Jag försöker ställa mig i sanchin och hitta rätta spänningen i magen för att ta upp smällar, men det sitter lite hull där jag inte har kontroll på, och jag har en delad bukmuskel också, idag konstaterade jag att jag har ett stiligt blåmärke på magen. Däremot i stort sett inga blåmärken på underarmarna. Min underarmar brukade vara nästan konstant blå när jag tränade. Liksom skenbenen. 

Att titta på när folk tränar  och gör en massa intressanta övningar är jobbigt, en del av mig vill vara med där nere på golvet och ha den där känslan i kroppen när man gör tekniker. En del av mig säger det är fel stil och Lillan vill inte att jag börjar träna där, det är tydligen pinsamt - däremot är det inte pinsamt att sparra med mig, något som jag i viss mån inte vill, fast det är kul, just för att jag inte är "med". Det sorgliga är att märka hur stel jag blivit, hur mkt styrka och smidighet jag inte har längre.

Mellan varven så hittade jag en ledig hall där jag började gå igenom "mina" kator systematiskt, gräva fram dem ur minnet, tittade på videos  när jag kom hem och frågade Maken också ... 

Fukiokata Dai ich  en gång

Gekisai Dai ich två gånger

Gekisai Dai Nie tre gånger

Saifa fem gånger

Seyunchin fem gånger (Krävde en del jobb att komma ihåg)

Shisochin  ... Ja jag kan börja på den och sedan minns jag fragment, så det är bara att titta på den igen och igen och göra igen och igen.

Sanchin och Tenshu, som jag borde kunna .... vi gjorde dem så ofta mer eller mindre sönderbrutna  så jag kan dem inte. Jag vet hur man gör men jag kan inte sekvenserna.

Men en sak märkte jag, att ställa sig i Shiko dachi (sadelställning, huset) upprepade gånger var en aning ovan träning. Samtidigt är det en inpräglad position jag ofta ställer mig i när jag busar med Lillan, mycket för att komma ner i höjd iofs .... Än så länge är hon en decimeter kortare än jag eller så och hennes armar åtminstone fem centimeter kortare och hennes händer mindre, men om fem år hoppas jag att jag får stryk av henne ;)

Karate Mom, det fanns en hel del karatepappor konstaterade jag. Pappor med lägre grad än sina barn. Barnen har tränat en termin eller två längre än pappa som kommit på att det där ser kul ut och också börjat. Jag undrar om det inte är omvänt för karatemammor, att de har oftare tränat längre än sina barn ... eller inte alls. Ny installation i Karate Kid Franchisen, "Karate Mom" och skrattar för mig själv. en amerikansk "soccer mom", men där det handlar om kampsport ... 

Sedan så inser jag att "Cobra Kai" lika gärna kunnat heta "Karate Dads", fast det hade knappast varit lika säljande. Både Daniel och Johnny är fäder, och de blir också någon sorts fosterfäder, precis som Miyagi-San blev Daniels fadersfigur, och vän, och Johnny sökt sig till John Kreese, som väl inte var någons vän. Bägge två kämpar med  mitt i livet och att vara pappor, med varierande framgång.

2018-05-07 08:27.


Kommentarer till blogginlägget


Dumma jogg.
2018-05-07



Lyckades inte kommentera på ditt inlägg om mätning, så här kommer det i stället:
2018-05-07



Jag har också haft en Garmin FR 305, som slutligen gav upp vid årsskiftet, efter drygt 7,5 års trogen tjänst. En vän i vått och torrt. Egentligen fungerar den fortfarande men gummeringen på startknappen lossnade. Under några veckor fortsatte jag att använda den och satte på och stängde av den med träpinnar jag hittade i skogen, spik, skidspets, änden på skosnören etc, men det blev ohållbart i längden. Så jag köpte en Garmin 235 som jag är är jättenöjd med. Den hittar bl.a. satelliter på bara några sekunder. Men det kändes onekligen som om jag skulle ha bytt ut barnen mot yngre och hippare varianter. #Garmin305forever
2018-05-07



Så kan det gå, jag hade världens problem att spara inlägget, tills jag växlade till Explorer, men lustigt nog kunde jag sedan redigera det i Chrome ...
235? ska kolla upp den.
Annars har jag nästan samfällt fått rådet från alla säljare att skippa Garmin, för alla affärer har sagt upp bekantskapen med dem, pga att det varit mycket strul, så jag har gått omkring och tagit sats efter en suunto.
Men var kom barnen in? jag slog i huvudet två ggr i helgen så jag är nog lite dum ;)
2018-05-07