Anna Karin D

Nu när knappt någon finns kvar här...

.......kan jag ju dra min historia. Den jag skyller på när jag känner mig lite sliten och inte helt på hugget längre.

När jag var tretton år drabbades (drabbades? drog jag på mig? Valde jag att...? eller…vad säjer man?) en ätstörning. Det handlade om svält men med stora inslag av överdriven träning. Ortorexi var inte uppfunnet på den tiden. Först ville jag bli sund, fit, få bort lite magfläsk bara. Men det gick snart över styr. Jag blev tunnare och tunnare och kände mig stark, ångestfri och lugn. Till en början. Jag såg hur mager jag var, men vinsten av att känna sig tom och utmattad av träning var så stor att den övervägde. Jag blev inte anorektisk för att jag sprang, jag sprang för att jag var anorektisk. 

Därför har löpning alltid något väldigt dubbelt över sig för mig. Bra? Farligt? Rätt? Fel? Min pappa ser fortfarande min löpning som något fel och farligt. Han är inte stolt över sin vältränade dotter. Jag förstår honom. 

Jag tränade våldsamt mycket. Jag åt lite. Jag valde att utbilda mig till sjukgymnast – inte pga idrottsintresse utan för att jag trodde jag kunde träna/göra av med kalorier/dämpa min ångest på arbetstid. Det var ett helvete att orka tuff utbildning med all träning och matnojor och allt lägre vikt men det gick.

Vila skulle jag göra…..sedan.

Sjukgymnastyrket var oändligt fel. Vård är oändligt fel. 

I 14 år var jag sjuk. In och ut på kliniker. Tränade och tävlade bra i klubb mellan varven, men överdrev alltid  och aldrig med lust. Jag vägde som minst 28 kilo till mina 168 cm, ett svårslaget rekord. Då var jag nära att stryka med. Och jag som har sådan dödsångest. Vad gjorde jag? Hade jag förstört min kropp för alltid?

27 år gammal lyckades jag med hjälp vända på allt, dubblade min vikt på 8 månader och mådde fantastiskt. 27 år men tonåring erfarenhetsmässigt. Jag missade allt som ungdomar normalt gör, har gjort i alla år, gick det att ta igen? Knappast, men jag kände mig vanlig och lycklig och gick på massor av nitar beträffande killar såklart, jag var naiv.

När jag var 30(16) träffade jag mannen som skulle bli far till mina barn. Det var härligt. Tänk att någon kunde älska mig? Jag som……är så ful och konstig. 

Jag bestämde mig också för att lämna det yrke jag avskydde, evigt förknippat med min sjukdom. Sambon skulle läsa till läkare och vi flyttade till Lund. Jag började plugga biokemi. Det gick bra.

31 år gammal hände något magiskt. Jag blev gravid. Att det gick var ett under! Fantastiska kropp! Den jag misshandlat så. Jag la min utbildning åt sidan, det var viktigare att sambon fick plugga klart och jag tog med glädje hand om första sonen. Och andra. Och tredje. Och hunden. Fick börja jobba igen förstås, som sjukgymnast. Att börja plugga var inte att tänka på. Hämtningar, lämningar, aktiviteter, föräldrarmöten, förkylningar, hostor, matinköp, stortvättar, maginfluensor…..sambon måste få plugga i fred. Såklart! Barnen var min glädje, mina underverk,  beviset på att liv finns. Tänk att det var möjligt! Tre präktiga killar.

Jag tror inte jag sov en hel natt på sju år. Men. Vila kunde jag göra sedan.

Jag ser ut som ett hålögt vrak på en bild med yngsta sonen, rund och glad, i famnen. Sambon köpte en racercykel, träningsrundorna tog hela dagen. Nä, det var inte läge för pauser för mig då heller.

Hursomhelst! Det är inte synd om mig! Jag tog bara inte mina pauser! Och jag gnällde nog….eller? Blev trött, ful, ofrivilligt mager och med risigt hår. Efter tio år, det var på valborgsmässoafton 1999, fick sambon nog och tog en väska och flyttade in hos en roligare tant.  Sådant händer. Ingen skugga på honom. 

Jag har svårt för valborgmässoaftnar.

Det var slitigt (jag hade bara varannanhelg fri – och då kunde jag inte vila, snodde bara runt och gjorde allt det jag inte hann med annars), det var låst: det var tvätt, matlagning, föräldramöten, fotboll, matsäckar, gympapåsar, gitarrkurser….tja.

 Jag fick vänta med vilan för nu var jag själv, allena, med tre unga killar i åldern 1,5 – 5,5 och 7,5 år.

Vi åkte på skidresor också. Jag och tre små grabbar i tåg med orimliga mängder packning. Det var faktiskt kul. Men svettigt.

Jag blev nog lite trött, fast det var liksom inte läge att ta paus, då heller.

Men jag vill inte vara utan detta. Tänk vad de har gett mig!

Och så jobbet, det ångestladdade, obehagliga. Fortsätta plugga? Fyrtio plus, singelmorsa? Njaää…

De växte upp, de blev tonåringar, de fick finnar och olyckliga kärlekar, skärmtidstjafs och fotbollsträning. En började gilla löpning och jag började springa igen. På riktigt, jag hade bara lyckats klämma in enstaka rundor när de var små  Sonen blev bra och jag sprang mer och mer. Och upptäckte än en gång kraften i ett löppass, lugnet, ångestdämpningen, ruset efteråt. Men också den lilla rädslan, den lilla känslan av.....fel, olusten. 

Vet ni, detta är ingen snyfthistoria även om det blev väldigt gnälligt känner jag! Men det är inte synd om mig, jag har inte haft det värre än någon annan,  jag är fortfarande en mycket lyckligt lottad människa på denna jord – men jag kanske kanske genom att skriva det här ger mig själv rätt att nu, vid närmare sextio och med tre vuxna söner fortfarande boende hos morsan (nej! Det är INTE jag som håller dem kvar!) och med samma påfrestande urlakande  felvalda jobb kanske kanske…

….har anledning att vara lite trött? Bara lite?

Eller?

2018-05-04 06:47.


Kommentarer till blogginlägget


Jag är kvar. Kram.
2018-05-04



Kram!
2018-05-04



Wow!
2018-05-04



Vilken livshistoria! Vill bara ge dig en varm kram, och hoppas att du får vila nu!
2018-05-04



Många år på få ord :)
2018-05-04



En snabbspolning av sammandraget av mitt liv! :-)
2018-05-04



Har inte varit på Funbet på ett tag för att jag har prioriterat att träna så skrivandet har haltat. Hälsan först, för att hinna med! Tung historia du lämnade ut till oss, förstår att du kämpat och att du vet allt och precis hur det skall vara och göras! Löpning och annan träning också är ett bra läkemedel! Fortsätt med den!
2018-05-04



Hej Majvi. Kul att höra av dig! Låter kanske tungt det jag skriver, fast egentligen känner jag inte så! Utan tvärtom. Allt har ju ordnat sig och jag har fått allt jag önskar!
2018-05-04



Jag har inte försvunnit.
Vilket liv! Och vad stark du är. Känner igen bitar...
Och lite sorgligt är det att man först som 50++ börjat förstå vem man är och vad man vill.
Kram på dig. Vi ses på det andra forumet!
2018-05-04



Jag gillar meningen "jag är fortfarande en mycket lyckligt lottad människa på denna jord". Den meningen andas lika mycket självinsikt som framtid. Ryggsäckar har vi alla, oavsett hur vi framställer oss själva.

Livets mening är, enligt mig, att göra det man kan med det man har. Du har gjort det så bra!

Jag är kvar här till dagen D, men finns också på Jogg.se, som du vet.

Kram, du starka kvinna! Jag ser min egen mamma, min förebild, i dig! 💕
2018-05-04



A-K, om du har Facebook så kan du alltid lägga till mig som vän, så finns jag i periferin och är allmänt trevlig o positiv :)
2018-05-04



Det var en utlämnande text om livet som ändå andas mycket ljus upplever jag. Starkt. Tycker att Sylvias ord "göra det man kan med det man har" var väldigt bra med och passar även in på din text, tycker jag.
2018-05-04



Tack alla! Och visst har jag Facebook...!
2018-05-05



Nytt hopp för FunBeat!

Allt tyder på att vi skriver avtal tidigt i nästan vecka.
Läs mer: http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1464524
2018-05-05



Gläder mig oerhört! Min sista funbeatblogg är alltså inte skriven!
2018-05-05



Fint skrivet. Ett liv. Så mycket innehåll med både glädje och sorg. Det låter som du har anledning att vara trött och därför också anledning att vila. Hoppas du får vila i sommar!
2018-05-07



Heja dig! Tack.
2018-05-13



Starkt av dig ! att skriva , lyfter hatten ! ha det så bra ! :-)
2018-05-26



Tack alla!
Funbeat lever kvar och jag fortsätter stolt att blogga. Förr är passerat och nu är nu och vi har alla vår historia att bära och lära av..det är som det är. Jag mår fint!
2018-05-26