Anna Karin D

En sista suck

Hej! Det här är troligen det sista jag publicerar här på Funbeat, och det känns sorgligt. Men så är det ju, allting har ett slut.

(Utom då möjligen universum? Men evighet och oändlighet är ofattbart och konstigt och kan inte begripas av en mänsklig hjärna iallafall inte av min. Och det var inte alls det jag tänkte ägna mina sista rader åt utan om mer jordnära trivialiteter, typ mig själv.) 

Eftersom väl knappt någon kommer att läsa det här kan jag i princip skriva vad som helst. (Sanningen till exempel. Det jag skäms och inte är så stolt över? Och sådant).Jag behöver inte skärpa mig alls för att vara grammatiskt korrekt heller. Ingen kommer att läsa!

För ett år sedan blev jag sjukskriven pga utmattning. Aldrig att jag skulle åter till jobbet tänkte jag då, för jag skulle hitta ett annat sätt att få en inkomst. Nu, äntligen!! Sista chansen att förändra mitt liv.

Det gjorde jag förstås inte, så efter fem månader började jag jobba, 50% på gamla arbetsplatsen. Det kändes rätt bra. Det kändes bra att vara en i gänget, de som jag kände väl. Tryggt.

Framemot jul började jag känna mig låg, trög och trött igen. Orken sinade. Jag klarade mina fyra timmar, men inte mer. Lustlöst. Men ffa – så trött. Åtgärd: antidepressiv medicin.

Jag kände mig hög i tre dagar, sedan låg igen, lägre. Ökade dosen. Blev ännu lägre, nu vet jag hur det känns att inte vilja leva längre. Det var fasansfullt obehagligt. Efter 3 månader svärta orkade jag inte. Minskade dosen och nu är den snart ute och jag mår betydligt bättre i mitt humör. Jag känner mig som mig själv igen, det är gott så. Men jag är trött. Så orimligt trött!

Jag gick därför upp till att jobba 75% från 1 april. Det är väl rimligt, måste följa planen. Ju? Även om jag är orkessvag.

Det känns. Det är den där sista timmen, en och en halv, efter lunch. Jag kan inte förmå mig till någonting alls då, jag är förlamad av luddighet och oföretagsamhet.

Jag var på ett läkarbesök 20/4 och eftersom jag nu bestämt mig för att framöver vara ärlig berättade jag om denna klubbade matthet och hur jag liksom inte kunde förmå mig till någonting, inte tänka en redig tanke.

Jag fick en förklaring:

Det beror på 

1. att jag inte tar pauser tillräckligt ofta. Det ska utmattade personer göra och det har jag fuskat med.  (Men paus? Hur? Ska jag sitta ensam i lunchrummet och stirra i väggen tio minuter? Det gör mig inte piggare, tvärtom. Och är det något som gör mig extremtrött så är det fikapauser och lunchdito. Jag tar min förmiddagsfikapaus och min lunch. Kan inte se att fler skulle tillföra energi, jag är ju kvar på jobbet. Det sa, jag i ett lamt försvarstal. Det var inte bra. Att jag sa det.)

2. Att jag springer för ofta och ffa för långt. 20 minuter 3 ggr/veckan är lagom. (Är det lönt att ens klä om då? Det sa jag inte.) När jag råkade nämna mina långpass – som tillför mig så mycket glädje – höll hon på att trilla av stolen. Jag orkade inte ens förklara hur ett långpass kan GE energi och ffa problemlösningar, distans och livslust. De enda dagar jag funkar på jobbet är de då jag tränat före jobbstart. Att det är mitt liv, har varit mitt liv i så många år. Pep jag, lite tyst.

Klart jag får skylla mig själv! Borde förstått det. Fy mig.

3. Jag skulle inte minskat dosen antidepressiva. Jag skulle dubblat den istället…..min fegis. 

Detta är faktiskt en bra läkare som jag tycker om, men denna gång skar det sig. Jag kände mig hemsk. Olydig. Dålig compliance….från bråkig patient.

…..och så tänkte jag att jag inte ska säja sanningen mer. Jag ska spela med. Inte ett knyst om hur det egentligen känns. 

Inte ett knyst om vare sig löpning eller trötthet. Nu spelar jag med.

Jag följer planen. Alla blir glada och nöjda, till och med försäkringskassan! Och jag slipper känna mig dålig. De kommer att tycker om mig. Tycka att jag är duktig. 

Jag vill nog skriva ner min historia också. För jag tänker att min stora stora trötthet inte bara beror på att jag är lat, slö, överkänslig, psykiskt labil eller deprimerad. Och olydig! Utan kanske är lite naturlig. Jag vill i alla fall tro så.

Det kanske blir en blogg till, min historia. Någonstans. 

(Jag sparar texten, den försvinner inte ut i det stora ingenting tillsammans med Funbeats fall. )

2018-05-01 06:59.


Kommentarer till blogginlägget


Jag läser.

3 x 20 min i veckan är ... lagom? Ja, för vissa är det säkert det och för vissa absolut inte. Vilket märkligt resonemang.
2018-05-01



Det gläder mig! :-)
Visst är resonemanget skevt? Ett långpass i lugnt tempo är för mig ungefär som en vandring i en timma för en otränad. Och det sistnämnda är helt ok!
(min läkare är inte löpare. Jag orkade inte argumentera mer)
2018-05-01



På Terräng DM Kort i lördags pratade jag med en 69-årig veteran. Han berättade att han fick arytmi för några år sedan och läkaren förfasades över att han i sin höga ålder tränade ca 50km i veckan. Så läkare, och andra personer, som inte tränar förstår inte riktigt hur vi tänker och fungerar. Och då är det otänkbart att en långpanna skulle kunna vara avkopplande istället för utmattande.
2018-05-01



Ja, jag tror inte ens det är lönt att försöka förklara. Icke-löpande läkare hakar ofta upp sig på hur långt (ojoj, en hel MIL!) man springer. Och hur ofta (bra. 3 ggr i veckan, det är perfekt). Men inte vilket tempo jag håller....Eller om jag tränar annat (spinning, styrka, etc etc)
2018-05-01



Du gav dig inte in på författarbanan. Hade hoppats så smått på det. En av de mest äkta, djupa, intressanta och verbala bekantskaper jag gjort. Utan funbeat hade inte vi lärt känna varandra. Hade gått miste om en spännande bekantskap.
2018-05-01



Tack snälla Rolf, så fint du skriver! (Rodnar). 😳
Jag hade gärna suttit hemma och skrivit, ofta och mycket. Men, jag måste ju tjäna pengar också, det är en besvärande detalj...
Vart tar du vägen nu? Vill inte tappa bort någon, och absolut inte dig!
2018-05-01



Just ja. Det var den detaljen med pengar också. Tack, nu är det jag som rodnar. Lutar åt jogg. Du då?
2018-05-01



Jogg. De flesta verkar dra dit. Jag finns där redan, dubbelreggar.
2018-05-01



Känns som att jag inte platsar där då jag varken joggar eller springer men men. Alternativet är ett kalkylblad i excel. Ska kolla vad det blir av omnibeat också.
2018-05-01



Klart du platsar! Jag känner fler som absolut aldrig springer (men tränar ändå) och som passar utmärkt på jogg.
2018-05-01



Hej!
Intressant läsning, har själv varit där och det är oerhört fascinerande att andra kan tala om vad det är som tröttar samt vad och hur mycket man ska göra.... Känner igen känslan av att man resignerar och åter igen blir den duktiga flickan som man inte skulle vara, bara för att man ska passa in hos läkare, psykologer och inte minst försäkringskassan. Man orkar helt enkelt inte förklara hur tröttheten fullkomlig bedövar en, för de vet redan bäst. Kör på med det som känns rätt för dig :) Ta väl hand om dig!
2018-05-09



Ni vet väl om att vi får ha kvar Funbeat nu?
2018-05-19



Oja. Mycket har hänt där på sista tiden! Så det blir nog fler bloggsuckar från mej här framöver!
2018-05-19



Gilla

2018-05-20