Rolf Öhlén

Stavgång med rundgång

Fiske eller promenad? En vacker kväll. Det är sent, så det får bli promenad. Varför tränar jag? För att bli bättre, snabbare, starkare? För varje val jag gör väljer jag bort något annat. Är det värt priset? Vad missar jag istället?

”Jaha, då ska vi se om vi hittar några kantareller” sade min bror. ”Hur ser de ut” undrade jag. Min bror stirrade intensivt på mig och sade; ”Du står på dem”. Jag tittade ner och där stod mycket riktigt svamparna. Platsen var en ö i en sjö i Hälsingland. Tidpunkten var i mitten av det glada 80-talet. Fast så glatt var det inte just då. Inte för mig. Hade precis kört i en tenta som innebar att min utbildning skulle förlängas med minst ett halvår och jag skulle bli tvingad att ta studiemedel, något som jag dittills sluppit. Jag hade allvarliga funderingar på att vända hela den inskränkta akademiska världen ryggen.

När jag började läsa i Uppsala gick jag en guidad tur i universitetshuset. Ovanför ingången ill aulan stod universitetets stolta devis; ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Något raljerande sade guiden att det var den teologiska fakulteten som kommit på detta valspråk som knappast passade för ett fritt universitet men som formulerades i en tid då kritiken mot kyrkans lärosatser började gro.

Som åren gick och jag träffade allt fler studenter från olika slags fakulteter så insåg jag hur passande devisen i själva verket var. Inte säga eller skriva något kritiskt om din docent eller professor, inget kritiskt om deras favorittes/ämne utan tycka och tro som de tyckte och trodde om du ville klara dig bra. Skulle någon/något kritisreas var det deras antagonisters favorittes/huvudämne. Då blev det guldstjärna.

När jag lämnar prästgården är det en molnfri himmel utom i väster. Där glöder molnkanterna i rött, likt en stor brasa som sakta falnar. Jag hör nästan hur det knäpper i det svalnande kolen – men nej, det är en mopedist med passagerare som far förbi. En hund börjar skälla ut mig. Långt bort. Ska jag gå ut åt Mosjö till? Nej, det får bli körvägen strax öster om kyrkan.

Jag passerar hunden som skäller och kommer till det ställe där vägen delar sig. Korta skogspromenaden eller runt Harpsjön – som i och för sig är kortare? Jag slänger en blick åt sidan och ser Harpsjön mellan trädens stammar. Åtminstone i viken är vattenytan spegelblank. Det får bli en tur längs Harpsjöns södra strand.

Åter delar sig stigen. Ner i dalen eller upp på åsen? Stigen upp till åsen är smalare, slyet håller på att ta över. Men jag vill gärna hålla ett öga på sjön så att den inte försvinner eller så, så det blir till att tränga sig igenom buskridåerna. Jag passerar Ebeneserstenen. Den är rest som minne efter en stor kristen ungdomssamling som hölls på denna plats 1914. De var så många att en del fick sova i lövhyddor på skolgården.

1994 hade Svenska kyrkan och EFS en gudstjänst här till minne av den händelsen. Någon berättade att 1914 var där ett kalhygge. Nu reser där sig tallar 15-20 meter upp i himlen. Två världskrig. Kalla kriget. Berlinmurens fall. Ett tredje världskrig på gång?

Rysslands aggression mot Georgien påminner om Tysklands politik under trettiotalet då de styckade Tjeckoslovakien, anslöt Österrika och delade Polen med Sovjetunionen. Är det Rysslands mål att få en nybliven, självständig stat att raseras, utplånas? Är det oljan de vill åt? Skulle de vara lika angelägna om Georgien saknade råvaror? Men är det värt priset? Hur skulle vår regering och riksdag reagera om Skåne, Blekinge och Halland proklamerade sin anslutning till Danmark, Jämtland och Härjedalen till Norge och Norrbotten/Vätserbotten/Lappland till Finland?

Jag fortsätter ner från åsen och kommer upp på nästa. Här delar sig stigen igen – fast inte så långt. Den vänstra gör bara en krök upp till en grillplats med en fin utsikt över den spegelblanka sjön så jag går upp där och ställer mig för att titta ett slag. Namnet Harpsjön lär den ha fått för att en försmådd lappflicka dränkte sig där och under vissa stilla kvällar kan man höra henne spela harpa och ropa efter sin älskade.

Jag kommer ut på lägerplatsen. Här brukar Skorpeds Baptistkyrka ha sitt årliga Harpsjöläger för barn och ungdomar. En grön gräsmatta som delas i två delar med ett skogsparti emellan på en sluttning ner mot sjöns östra strand. En flaggstång där Svenska flaggan brukar vaja. Svensk. Vad är det? Har det att göra med var man är född? Vilket medborgarskap ens föräldrar har? Vilket medborgarskap man själv har?

Ara Abrahamian. Rätt eller fel? Är matcherna uppgjorda på förhand? Segraren utsedd redan innan matchen börjar? Är hela den Olympiska rörelsen endast en fasad? Ett spel för galleriet? Ett färgglatt spektakel där inte bara invigningen och avslutningen utan även tävlingarna är välregisserade? Hur många funktionärer tar den Olympiska eden på allvar? Hur många idrottare?

Kan man verkligen idag prestera toppresultat, kapa tidigare rekord utan att vara dopad? Kanske. Kanske om man redan som 11-åring tas ut och tränas för denna enda sak; att ta medalj i OS. I så fall, för vems skull? Är det för idrottarens bästa? Eller för tränarens? Eller nationens? Vad händer sedan, när målet är nått? När medaljerna är vunna – om man nu vinner? När kroppen säger ifrån? När livet utanför tävlingsarenorna blir en verklighet? Var det verkligen värt det?

Måhända var det värt att betala priset. Om det var mitt eget val – men om det var någon annan som valde åt mig och jag inte visste bättre? Eller blir priset för högt i alla fall? Vad har jag gått miste om under vägen? Lade jag märke till de möjligheter jag försatte? De guldkorn jag missade – för jag var för förblindad av målet så jag glömde att njuta av vägen?

Jag kommer ut på vägen upp till gamla Baptistkapellet. Mellan träden ser jag hur månens guldgula skiva sakta rullar upp som en diskus i slow-motion över den blåsvarta bergkammen. Attans, jag visste det! Jag skulle ha farit ut och fiskat istället!
2008-08-16 23:07.


Kommentarer till blogginlägget