Anna Karin D

Det där med att tävla

Jag tror jag har hittat en liten rudimentär krage att ta mig i, för nu skriver jag i allafall, andra dagen på rad! Spelar ingen roll om ingen läser egentligen, fast det är såklart kul om NÅGON gör det. 

Och minsann om jag inte igår drog in en påse halvfrusen jord från balkongen också, planterade om några krukväxter inklusive en av de citrusplantor jag startade upp för ett år sedan. Jag känner mig oerhört stolt över min aktivitet. Fast de kanske blir köldchockade? 

Men det var inte alls det jag tänkte skriva om. Utan något helt annat. 

Träning är härligt, träning är nyttigt för hälsan. För kropp och själ och demensen hålls på avstånd. Tävling är en krydda, ett sätt att tänja sina gränser, att spänna bågen, utmana och att umgås. 

Löpning är underbart - enkelt, evigt, naturligt, tidseffektivt och med en mental sprängkraft som slår det mesta i pillerväg. 

Men det finns baksidor. Jag vet, för mig har träning, och då i synnerhet löpning, alltid haft ett osunt stråk inkluderat. Ett sjukt anslag, ett falskt ackord. Till största delen positivt abslout, friskt och uppbyggligt och nödvändigt, men det svarta och sjuka har funnits där mer eller mycket mindre. 

Jag lyssnade på Vinterstudion igår (inga tv-serier! Inga höga klackar och mord! Jag tar mig!) och mellan två tävlingar togs problemet med psykisk ohälsa bland idrottare upp, med anledning av Kajsa Klings timeout pga depression. Fd utförsåkare Ylva Nowen satt i studion och pratade om sina erfarenheter. Jag kände igen mig i allt, även om jag ju inte precis presterat på den nivån, någonsin. 

När tävlandet bara blir ångest. När prestationen blir nödvändig, ett kvitto på att du duger. Inte bara som skidåkare/löpare/whatever, utan som människa. När du blir helt beroende av omgivningens hyllningar av din prestation, då känner du dig levande, värdig, älskad. ......men inte annars. När framgången uteblir är du.....ingenting. När prestationsångesten inför varje tävling är så stor att du känner dig sjuk, illamående, panikslagen eftersom du varje gång måste bevisa för omgivningen och dig själv att du har ett värde. Det kan bli så om din självkänsla är låg. Den behöver gödning. 

Så var det för mig när jag började tävla i början av åttiotalet. Det var inte sunt, och när det hela kryddades av en ätstörning/ortorexi (av samma anledning?) fanns egentligen inget vackert alls i det jag gjorde då. Det gick ju åt pipan förstås, ett sådant förhållningssätt håller inte, man kraschar. 

När jag efter långt avbrott tog upp tävlandet igen, nu som veteran närmare femtio, tänkte jag att NU! Nu j-r ska det göras om, göras rätt! Tävla och träna av lust. Inget annat. Men nej. Det blev likadant, fast utan ätstörningsinslag. Självkänslan har jag förstås inte plötsligt fått bara sådär. Jag är nog född utan? Jag blev, jag är, beroende av att få gillande. Jag behöver det, jag måste få det, för att känna att jag duger. Som människa! Så tokigt. Så fel. Jag ville bli omtyckt, sedd, respekterad, få en tumme upp av tränaren. Få veta att jag är bra! Jag behöver det. Det är min näring.Trots min höga ålder.

Då blir varje tävlingsstart ett litet helvete av ångest. Illamånde olust, skräck, panik. 

Ja, det är ju helt uppåt väggarna detta förstås, men jag vet att jag inte är ensam om det här. Sluta springa? Nej, det går inte. Jobbar med min inställning varje dag.

Och tänker fortsätta skriva. Det finns mer lera att gräva i här, vänta bara. 

2018-03-18 13:22.


Kommentarer till blogginlägget


Det kallas tydligen för prestationsbaserad självkänsla har jag fått lära mig. Kände också igen mig där. Man har en tendens att basera sitt värde på det man gör överlag.
Vad roligt att du vill skriva igen, alla tummar upp för det:)
2018-03-18



Lite mer positivt idag! Du duger precis som du är och mer därtill! Snart kommer värmen och solen var riktigt skön idag, i lä!
..
2018-03-18



Ja Maria, så är det och så har jag alltid betett mig. I allt, tyvärr även när det gäller skrivandet... Svårt att ändra sig, men nu har jag iaf insett varför jag gör som jag gör!
Majvi! Absolut lättare att vara positiv efter ett långpass i sol en ledig dag!

2018-03-19



Intressant att läsa vad du skriver! Ett långpass i sol hjälper alltid, men jag tror också det är befriande att sätta ord på hur uselt allt är, som du gjorde igår. Det kan bli en vändpunkt.

Höll du upp helt med tävlandet i flera år alltså? Men tränade löpning?

Jag låg i sängen i resterna av magsjuka i går med Vinterstudion på. Lyckades sova större delen av dagen och missa allt intressant, bl.a.de samtal du pratade om samt båda jaktstarten. Var vaken när de pratade om att det blåste i Åre.

Bra att du hittade en liten krage att ta dig i. Vad annat kan man göra än att försöka hitta den.

(Att bli frisk efter magsjuka är verkligen som att få livet åter.)
2018-03-19



Ingmari! Magsjuka är en näradödenupplevelse, en fasa. Skönt att du börjar piggna till. Jo, rätt. Det hjälper lite att sätta ord på eländet. Att liksom beskriva det för dig själv. En sorts självhjälp.
Jag kraschade 1982. Det var en ordentlig krasch, eventuellt vågar jag berätta här. Sprang ingenting alls egentligen förrän slutet åttiotal, då jag genomförde två gbg-varv. (89, 90). Sedan blev det barn, separation mm och jag tränade inte alls, förskte bara få logistiken att funka med tre ungar o jobb. Började träna igen så smått 2005-07, började tävla 2009.
2018-03-19



.....men jag har ändå haft mage att kalla mig löpare genom alla år.....
2018-03-19



Det klart du ska fortsätta skriva.
2018-03-24