Anna Karin D

Det vände

Jag slutar jobba (dvs vara på jobbet och längta bort, oklart till vad) halvtolv. Jag börjar jobba halvåtta. På ett ungefär. När jag slutar cyklar jag med få undantag direkt hem (ok, utom de gånger jag tvingar min trötta olustiga kropp in på Gerdahallen. Det är ett åtagande som måste genomföras för annars blir det väldigt dåligt ) och sätter mig i soffan. 

Där har jag suttit ner en grop. Jag tillbringar mer och mer tid i den där gropen och förmår bara sätta på min surfplatta och så glor jag på tv-serier på Play. Den ena efter den andra. Jag har sett allatror jag, på svt och tv4. Nu senast här jag i princip sträcksett 10 avsnitt av "Riviera" till exempel. Jag har lite svårt att hänga med i handlingen på mer avancerade saker. Ärligt talat hänger jag inte riktigt med på Rivieras intriger heller men jag är förbluffad över hur många dyra outfits kvinnorna har. Lena Olin bland annat, sygg trots sina sextioplus, och att de ser till att byta om, sminka sig och sätta på sig tiocentimeters stilettklackar till och med efter det mest oväntade och blodiga mord. Jag är imponerad över att de inte trampar snett och vinglar mer. Med de högklackade, menar jag, som de faktiskt bär även till pyamas. 

Men annars är jag uttråkad. Och jag kan inte, orkar inte, förmår inte uppbringa någon som helst lust att göra något åt det. Vad vill jag? Ingenting. Men jag vill heller inte göra ingenting. Jag har slutat baka, slutat skriva, slutat läsa, slutat lyssna på musik,  slutat träffa vänner,  slutat bry mig om mina växter och än mer om mitt hem. Det är för jobbigt. För meningslöst. För krävande.

P envisas med att vilja träffa mig bland och får ut mig på promenader och på ett och annat spinningpass. Det är bra att han gör det. Jag behöver komma bort från gropen, får tänka på soffan lite. Den måste vila sig från mig. Återhämta sig. 

Jag genomför mina glädjelösa helglångpass, mina glädjelösa helgstyrkepass och jag sliter alltmer, allt längre, allt hårdare för jag vill ha min belöning. Mitt pris! Min mentala medalj. Jag får den rätt sällan.

Jag är slö i sinnet och trött och trist. Meningen med allting känns faktiskt väldigt svårfångad. Men värre är - jag hittar inte ens något som för en stund kan få mig att glömma bort alltings meningslöshet. 

Nä, det kunde väl gärna fått vara annorlunda. Jag borde ta mig i kragen. Jag har bara ingen krage att ta mig i. 

Det kunde gärna ha fått bli vår dessutom.  

2018-03-17 07:23.


Kommentarer till blogginlägget


Och apropå tv-program: visst är jag en otroligt tjatig repris på reprisen på mig själv? Jag var ju inte spännande ens första gången.

2018-03-17



Jag tror att den här vintern håller på att förstöra oss alla i år (i vår).
2018-03-17



Säkert hade lite värme och grönska lyft energinivå och lust!
2018-03-17



Jag hanterar den där tragikomiska farsen till väder genom att fly in på Gerda... Jag *har* kläder för att springa ute, men inte en chans att jag utsätter mig för det just nu (iaf inte på egen hand. Möjligen i gott sällskap). Att få klä sig i linne och korta tights och bara gå in och köra sitt pass utan att behöva bry sig om underlaget eller vädret - så värt det!
2018-03-17



Helena! Det ligger absolut en viss komik i detta "väder"! En fars! Men nu saknar jag visst humor. Visst kan man gå in och träna istället, men livet i övrigt är fruset och påpälsat och besvärligt.
Och långpass på löpband....nä, där går gränsen för vad jag kan utsätta mig för! Mitt pannben är för tunnt!
2018-03-18



Det är tungt att känna så som du känner..
Ibland behöver man någon som hjälper genom att finnas där oavsett och drar med en ut:)
2018-03-18



Ingen rolig läsning, man skall inte behöva känna som du gör en längre tid! Det finns hjälp att få, ta den, kräv det! Jag önskar att ja kunnat hjälpa dig men det är ett hårt arbete som bara du kan göra med hjälp, om du känner så här! Du är alldeles för intressant person för att slösa din tid på serier! Att skriva är en styrka du har, gör mer av det och fortsätt jobba med din kropp! Spring, cykla, hopp och lek! Kram!


2018-03-18



Tack Maria, tack Majvi! Det som förstärker hopplöshetskönslan är att jag inte ser vare sig en orsak eller en väg ut. Jag har bränt mina chanser. Det verkar som om inget hjälper. (Har provat allt)
2018-03-19



Kram! <3

Eftersom du är så öppen med hur du känner så vågar jag fråga - har du fått, och får, någon medicinsk behandling under tiden? Serotoninbrist har ju visat sig vara en stor del i människors psykiska välbefinnande. D-vitaminbrist är en annan sådan grej som man kan ta i beaktande.

Hur som, du har inte bränt dina chanser. Du har bara inte hittat rätt väg ut. Än.
2018-03-24



Tack för kram, Sylvia! Jo, jag undrade om någon skulle våga ställa den frågan... Visst ter sig detta som en solklar depression, det inser jag själv. Som skulle kunna behandlas med ett SSRI- preparat exempelvis.
Och ja - jag har provat. Och ja - tillräckligt länge för att effekt skulle kunna märkas. Och ja, jag har ändrat dos. Men nej. Det funkar inte. Blir snarare tvärtom....och då är det kanske inte så meningsfullt att fortsätta. Det är mer som en stor trötthet i kropp och själ som jag bara bygger på. Saknar förmåga att återhämta. Hur går det till liksom?
D-vitamin-ja absolut. Varje dag.
Jag har, trot eller ej, kvar en portion självdistans och humor och det gör att jag såklart tänker att det blir fint en dag.

2018-03-24