Tomas Ängshammar

Vintercup och träningsläger hemma

Så har det blivit den tiden på året då frun tar de två yngsta till Gran Canaria och ger Gustav och mig (och hundarna) chansen till lite ungkarlsliv. Och då bjuder traditionen att jag har träningsläger hemma, med kilometerknarkande i industriell skala. Ibland utan att gå sönder, men det är lite olika hur jag gör på den punkten.

I år inleddes det hela med fräscha ben eftersom den planerade lugna veckan blev jättelugn. Jag var sjuk i hela två dagar och sumpade dessutom en träningsdag på grund av tidsbrist så till lördagens Vintercup hade jag bara underlaget att skylla på när det gick långsamt. Det är i och för sig en ganska gångbar bortförklaring när man ska försöka springa 4-kilometerstempo på snö och is iförd vanliga tävlingsskor utan spik. Bagarn, som besökte ön för att få visa upp sina glänsande fina IFK Lidingö-kläder, tyckte det var såpass omöjligt att han bröt efter halva sträckan. Fred och Henrik fuskade med spikskor och det var säkert bara därför som de var före i mål

Helt åt skogen gick det dock inte. Tillsammans med Rasmus höll jag Henriks rygg fram till 90-graderskurvan efter drygt 1 km (första gick på 3:28) men i kurvan sladdade jag långt ut och tappade bådas ryggar. Rasmus låg dikt an på Henrik och de drog ifrån så smått. En halv km senare släppte dock Rasmus och jag lyckades hålla motivationen uppe tillräckligt för att hämta in honom. Jag kom ikapp lagom till nästa 90-graderskurva, och strax efter (den öppna!) bommen klev jag om ganska distinkt. 

På andra halvan sjönk tempot lite, men knappast så drastiskt som min klocka visar. Att tredje km skulle ha tagit 3:47 tror jag helt enkelt inte på. Vid sista kurvan sneglade jag bakåt och luckan kändes betryggande. Jag tryckte på lite till men någon jättespurt var det knappast. När jag närmade mig mål vrålade Fred att det kom någon bakifrån. Först gasade jag, sedan tänkte jag att han skojade för att han ville provocera mig till att ta i hela vägen. För inte kunde Rasmus ha ryckt upp sig så på slutet?

Nej. Men det fanns ju fler löpare. Unge William till exempel. Två sekunder hade jag till godo när jag korsade linjen på beskedliga 14:13. Som jämförelse gjorde jag 13:35 för fyra år sedan, och jag har inte blivit allmänt långsammare sedan dess - snarare tvärtom. Barmark och lite jävlar anamma borde ha räckt till en halvminut snabbare åtminstone. Men om man redan på startlinjen har inställningen att det är ett roligt fartpass snarare än en tävling så blir det svårt att gräva i källaren efter krafter när det börjar bli jobbigt.

Dagen efter tävlingen inleddes sedan officiellt det hemmaförlagda träningslägret och det blev 120 km första veckan - plus 15 km längdskidor. Det envisa snöandet har hjälpt till att hålla nere tempot, och underlaget är mjukt så jag hoppas att kroppen ska hålla. Än så länge är det mest skidåkandet jag känner av, eftersom det stressade lite andra muskler än de jag använder dagligdags.

Det ska bli spännande att se vad som händer när jag går ner till en nivå runt 80-90 km och brassar på med lite ordentlig fartträning på barmark om ett par veckor. Just nu är det mycket lufsande runt 5-fart på snön.

2018-03-05 15:03.


Kommentarer till blogginlägget