Anna Karin D

Läkarbesök igen...

Ute blåser en isande kall vind och jag jobbar fortfarande bara halvtid.

Ute är det inte trevligt, den här sibiriska vinden sveper obarmhärtig över skånska tundran och gör det obehagligt att vara ute. Det dånar i fönstren och klapprar i kala grenar och byggplast blåser sönder i tragiska stycken, det sliter och spränger. De optimistiska vårblommorna som sköt upp ur mjuk jord för några veckor sedan har frusit till is.

Det känns hotfullt. På Österlen är det snökaos, men här i västra skåne är det än så länge bara hotfullt. 

Och jag jobbar alltså fortfarande halvtid, vilket innebär 50% sjukskrivning. 

Jag var på återbesök hos min företagshälsovårdsläkare för en dryg vecka sedan. De här besöken är jag inte så förtjust i, bara att sitta där och redogöra för läkaren  för mitt tillstånd försätter mig i ett underläge jag har svårt för. När sedan min chef också är med blir det än värre. 

Jag hade stålsatt mig, jag vet ju att jag inte kan fortsätta med min halvtidssjukskrivning i evighet, fast det hade jag velat. 4 timmar om dagen känns helt lagom. Vilket jobb den än rör sig om. Åtta timmars arbete om dagen är hemskt och omänskligt och jag har egentligen aldrig fixat det.  Ok, men nu är ju verkligheten som den är, inget att tjafsa om. Vi kom överens (nåja) om att jag går upp till 75% första april. Det känns lite hemskt, men jag hade stålsatt mig. Jag var beredd. Jag hanterade planen. Jag kan se framför mig hur en 6 timmarsdag ska läggas upp och jag kan ta det. Jag behöll min värdighet. 

Jag fick ett recept på en sömnmedicin jag inte testat förut. Deen skulle funka bra på äldre människor, like me. 

Men sedan kom chefen in. Hon fick del av "vår" planering, men verkade inte tillfreds. Hon frågade mig om vilka mål jag har? Ska jag nånsin jobba fullt? Eller ska jag bli sjuk igen? Och vilka tidsplaner jag har, när planerar jag vara frisk?

Jag kunde inte ge exakta besked, eftersom jag varit slarvig nog att inte formulera mål och delmål samt göra en plan beträffande hur jag mår. Shame on me. 

Jag fick dessutom en liten klump i bröst och hals. Väldigt fånigt. Ovuxet.

Därefter kom salvan: "jo för nu ska vi lägga om schemat. Det ska ske i maj och jag måste veta hur du planerar. Deltider måste också jobba kvällar och det blir helgtjänstgöring också, söndagar. Kan du ta två kvällar i veckan? Då får du börja klockan halvelva. Jag har press på mig uppifrån. Men du, ingen vet något än, det är bara du. Lova att inte säja något till nån av de andra!"

Och då bröt jag ihop. 

Jag förlorade ansikte och värdighet, och jag kände mig så förfärligt dum och läkaren sa lite försiktigt att "vi kanske ska ta en förändring i taget"?

Jag är inte arg på någon, inte på min chef, men jag är så besviken på mig själv. Frisk? Nja, det vete fåglarna. 

Helgen som följde blev en trist historia för mig och omgivningen och sömnmedicinen funkade inte alls trots min ofantligt höga ålder. 

2018-02-27 17:58.


Kommentarer till blogginlägget


Jobbigt möte och hur ska man kunna svara på frågor som man omöjligt kan svara på, suck!
Det är inte roligt att blotta sig, tappa masken men jag tror att det visar det som inte är tydligt för andra, att man är inte ok än..
Jag gråter i tid och otid hela tiden..vilket inte alltid är så himla roligt så jag fattar.
Kram

2018-02-27



Tja, du kanske inte blir arg, men jag misstänker att vi är några stycken andra som blir det...
(Din reaktion på dumheterna tycker jag däremot var ganska sund!)

Hoppas att nästa helg blir bättre och att du snart kan sova - med eller utan medicinsk hjälp!

2018-02-27



Tack för kommentaren, Maria och Jenny! Nu har jag liksom begravt de där känslorna igen och tuffar på i vanligt mönster, skjuter eländet framför mig.
Det där med att gråta - det är som om jag inte kan det (inför publik). Kanske hade det varit bättre, kanske hade jag väcktmer medkänska då? Det som händer när jag tappar masken är att mitt skådespeleri falerar. Jag slutar att vara artig, trevlig, samlad, normal och positiv. Ytan krackelerar (jag blir nog mig själv..) och jag blir negativ, sur, otrevlig, irrationell.....och rädd. Rädd så det märks. Stark flykttendens....Minsta lilla, så tappar jag fotfästet.

Läkaren sa....."jag tolkar det som en rätt normal reaktion".....
MinJag

2018-02-28



..bort med "minjag"... 😀
2018-02-28



Oavsett reaktion hoppas man väl på att de ska se och förstå..
När man blir rädd är det väl i princip omöjligt att vara trevlig, artig och glad samtidigt, kan inte se att någon skulle kunna vara det:)
2018-02-28



Kram! <3

Jag måste bara säga att jag tycker att din chef agerar helt utan empati och medmänsklighet när hon ställer krav på att du ska jobba kvällar och helger när du fortfarande varken är OK, kan sova eller fortfarande är deltidssjukskriven. Usch!


2018-02-28



Det jag kan säja till hennes försvar är att hon var pressad. Men kanske var det inte helt väl valt tillfälle att dra hela den där omorganisationsbiten just då...
2018-02-28



Enda starka där var du :) Låt det ta den tid det tar.
2018-03-13



Hej Anna Karin!
Det finns saker man kan göra vid sömnsvårigheter, så kallad sömn KBT. Det just nu intressanta i det är att det förutom att skippa kaffe och alkohol och sånt även innefattar att ha bra kvällsrutiner, d.v.s. att kunna varva ner ordentligt. Ska man varva ner så måste man komma hem tillräckligt tidigt. Där kan en läkare kanske inte företagsläkaren lägga sig i så att man slipper kvällarna, i alla fall långa kvällar.

Lycka till Anna Karin och kram från mig.
2018-04-01



Att det kan gå till så här i Sverige!?! Jag får stresspanik bara jag hör dig berätta. Hur ska du kunna bli frisk och kunna få bukt med sömnsvårigheter om pressen på dig ökar?
2018-04-03



Jag tror ju förstås att det är den mänskliga faktorn, vi kan säja mindre genomtänkta saker ibland. Och chefen pressas från alla håll. Läkaren också.
Men märkligt nog har fortfarande ingen annan fått höra om den här schemaomläggningen. Och det är ju snart maj? Om det nu inte blir något av, varför får jag ingen info....?
2018-04-03