Caroline Hammaräng

2017 -vart tog du vägen medan jag stod ut?

Jag inleder ungefär som i sammanfattningen av 2016:

Jag förstår om detta inlägg uppfattas som gnäll, anklagelser, självömkan. Min enda intention har varit att berätta min sanning precis sådan som den är. Om någon mot förmodan skulle känna sig utpekad så ber jag om ursäkt. Detta är personligt, självutlämnande, avskalat. Detta är mina upplevelser.

Marie Fredriksson har skrivit en dikt om Att vara stark. Tänk att kunna vara stark så som hon beskriver det. Kan jag det? Jag hoppas det.

Januari

Inledde året med en kilometer på Högevallsbadet. Benämner det i min dagbok som en ”perfekt start”. Vilket man ju får säga att det var eftersom både trötthet och ångest försvann. Gick sedan tillbaka hem till Chrille och åt rester från nyårsmiddagen. Tittade på längdskidor och backhoppning. Fikade. Jag somnade framför TV:n och fick ont i magen. Orkade se damernas 5 km klassiskt, sen åkte jag hem.

Skriver den 2:e januari i dagboken att jag ”ska ha en bra dag” och läser man vidare ser man att jag den dagen också lyckades ha det. Att bara bestämma sig för något och så blir det så. Dock vill jag tillägga att jag i det skedet mådde ganska bra.

Jag skriver ofta att jag sover oroligt/har jättesvårt att somna/sover skitdåligt/vaknar med ångest och att jag seriöst inte fattar hur det är möjligt att sova så dåligt.

Upplevde försämring av humörsvängningar och impulskontroll och såg det som ett bevis på att MediYogan är till hjälp för mig.

La en kommentar på MirandaKvists blogg. Borde påminna mig om hennes svar oftare.

Höger SI-led fortsatte bråka.

Jag hittade en praktikplats för arbetsträning.

Mamma fyllde 78. Jag skriver att jag inte vill att varken hon eller jag ska bli äldre.

Februari

Började arbetsträna, till en början tio timmar i veckan. Försökte att inte snooza tills jag hade pyttelite tid på mig på morgnarna. Men en förutsättning för det var att somna i tid på kvällarna. Försökte jobba på de rutinerna…..

Skriver fortfarande ofta att jag sover jättedåligt. Och att jag är trött. Och att jag vill gråta men inte kan.

Kroppen ville inte som jag. Hamstrings. Framsidan på vänster lår. Kändes precis som en lårkaka. Och den 16:e februari kom ett ryggskott från helvetet. Den 19:e februari trodde jag att höger Iliopsoas gick sönder. Eller att en artros gett sig till känna. Gick till chiropraktor för ryggen.

27:e februari: ”Undermålig träning+uppehåll med MediYogan=mer ångest. Mycket mer.”

Mars

Arbetsträningen fungerade i mångt och mycket bra. Men någonting började skava redan då. Fastän det egentligen är självklart var det väldigt smärtsamt för mig att inse att jag kunde fly från olika miljöer men inte från mig själv. Min ”hyperkänslighet”. Min benägenhet att vara så undergiven utan någon som helst anledning till att vara det. Mitt ihärdiga plågande av mig själv med att tänka på och älta allt som jag (ofta bara enligt mig själv) sagt och gjort fel.

9:e mars: ”Ojojojojoj så mycket jag har kvar att jobba med. Will it ever go away??? Troligen inte.”

Ett par avslutande besök hos chiropraktorn. Sedan började jag gå hos fysioterapeut. Hon rekommenderade att jag skulle börja motionera i liten skala.

Hade ont om inte hela tiden så varje dag. Axel och knä började som väntat göra sig påminda. Pumpade i mig värktabletter. Hade en känsla av att jag aldrig skulle kunna bli bra i min höft. (Och på ett vis var ju faktiskt den känslan riktig.)  Det var en liten tröst att min fysioterapeut påminde mig om att kroppen är smart.

Längtade efter söndagarna med 70 minuter PowerYoga kvart i tio och sedan 30 minuter crosstrainer. Hade mått så bra efter de förmiddagarna.

En hel del ångest. Lägger den 21/3 fram en egen teori: ”Det som ger mig så mycket ångest är nog faktiskt mina skador. Speciellt höften som inte verkar vilja bli bättre. Vet att jag måste ge det tid.”

Nämner att jag vill ha vänner IRL.

Hade födelsedag.

Uppföljning av MediYogan. Kom överens med fysioterapeuten om att jag med ett läkarintyg skulle få fortsätta terminen ut. Det där läkarintyget skulle komma att bli en riktig följetong.

Gjorde upp ett nytt motionsupplägg men hade svårt för att följa det. Sköt ständigt upp motion och städning. När jag inte arbetstränade låg jag mest och sov eller tittade på TV och spelade telefonspel. Extremt svårt att stiga upp på morgonen. ”Minns i somras och tidigt i höstas när jag kunde stiga upp tidigt utan några som helst problem. Vill tillbaka dit. Kanske när jag kan börja träna igen.”

Allt skulle lösa sig när jag kunde börja träna igen….

April

Överraskningsfest för min pappa som fyllt 70. (Han var bortrest på sin födelsedag.) Min mamma var orolig över att hon inte skulle lyckas hålla honom hemma men han skulle ut i trädgården och klippa häckar så det var inga problem. Då dök in min ena syster och hennes man upp. Vi ska ut och äta för att fira dig, sa de. Pappa fick snällt byta om och följa med till Restaurang Båtsmannen där jag och Chrille mötte upp. Inne på restaurangen väntade min systerdotter. Vi skålade i champagne och Perrier innan vi åt. Supergod mat. Åk dit om ni är i Växjö nån gång. Sedan vankades det kaffe och kakor och tårta hemma hos mina föräldrar.

Från vänster: Aldrig sett mänskan förr, min svåger, min ena syster, min mamma, min pappa, min systerdotter och min särbo. Saknas på bilden gör min andra syster som tog bilden, min äldste systerson som råkat dubbelboka (en skidresa som inte gick att avbeställa...) och min yngste systerson som sprang SM i orientering.

Fick mer struktur på kost, motion och vardagssysslor.

Kom underfund med att det gick lättare att somna om jag tog en Sobril på kvällen men jag vaknade ofta tidigt (03-06) och med ångest.

Började känna mig torr, svullen och ”slemmig” i svalget. Fick ångest över vad det skulle kunna bero på. Svårt att svälja=tumör i svalget osv. Var hos doktorn som konstaterade att slemmet kommer från näsgångarna (tydligen kan man se det när man tittar i svalget.) Och tydligen kan man få sådana besvär om man redan har en befintlig allergi (i mitt fall dun, kvalster, katt och tyvärr häst). Om mina prover såg bra ut skulle jag prova allergitabletter. Alla mina prover låg fint. Sedan dess har svalget faktiskt känts rätt okej och blir besvären värre hjälper en Clarityn. Och jag oroar mig inte över det….

7/4: ”Attentat i Stockholm. Men varför skulle Sverige vara förskonat. Världen är galen.”

Ryggen var det till lite till och från med. Höften fortsatte bråka.

Konstaterar att jag måste ”komma tillrätta med göra fel-fobin”.

Uppföljning med Arbetsförmedlingen var bokat till den 26/4 men handläggaren dök inte upp. När jag pratade med Chrille om det på kvällen tyckte han att det var mitt ansvar att ringa ”gubben” nästa dag. Jag blev förbannad och svarade inte i telefonen när Chrille ringde igen. Orkade inte analysera varför jag reagerade på det sättet, kände mig bara allmänt sliten och trött. Efter två dagar kröp jag ändå till korset och ringde handläggaren. Det visade sig vid det samtalet att det helt gått mig förbi att en arbetsträning är tidsbegränsad (att jag ens kunnat tro något annat). Skriver i dagboken: ”Jag ska kastas ut på arbetsmarknaden på heltid om tre månader”.

Fortsatte jakten på läkarintyget för MediYogan.

Firade en HockeyPåsk.

Maj

Bokade ny tid hos fysion då höften fortfarande inte kändes bra.

Pratade återigen med en sköterska på PÖT om läkarintyget.

Den femte maj blev jag vid uppföljningen med Arbetsförmedlingen beviljad tre månaders arbetsträning utöver de sex månader man i normalfallet har.

Skriver i dagboken om mina mixed complex emotions och om att jag ville sluta vara rädd för att göra fel och för att andra skulle bli arga på mig. Hade ofta jättejobbiga känslor både före och efter arbetsträningen, men jag skriver också att det ”ibland lönar sig att tvinga sig dit. Oftast.”

Magen krånglade ganska mycket.

Sov ”sååååå dåligt”.

För första gången på många, många, många år sket jag i att se ESC.

Blev kallad till en kompletterande mammografi. Kompletterande bilder + ultraljud. Var vansinnigt orolig men tårarna kom först vid ultraljudsundersökningen. Fick på plats besked om att det handlade om en kalkansamling. En del kvinnor har tydligen kalk i brösten.

Grillkväll hos en i personalen på Friskis. Jag drack egentligen inte speciellt många glas vin. MEN. Jag drack inget vatten emellan. Glömde….Det + tre olika sorters mediciner i magen = mer eller mindre asberusad när jag gick och la mig. Minns inte när jag var så bakfull senast. Kunde knappt ens kolla på hockey.

Tre Kronor tog VM-guld.

Juni

Det som i början av året känts för bra för att vara sant kändes nu som något helt annat. Mitt förflutna och min diagnos kom ikapp mig. Jag anklagar varken mig själv eller någon annan för att det blev som det blev. Möjligen då mina egna demoner. Själva arbetsplatsen är egentligen perfekt för mig ur alla aspekter men mina tankar, föreställningar, reaktioner och beteenden som är en följd av mitt förflutna och min diagnos förstörde så mycket. Därför gick jag ofta till arbetsträningen med en obehaglig nervositet och en klump i magen utan att det egentligen fanns någon anledning till det. Men även om det jag gick och i viss mån fortfarande går igenom var fruktansvärt jobbigt är jag idag glad och tacksam över att jag hittade till Friskis.

Konstaterar i dagboken: ”Vilken arbetsplats jag än kommer att hamna på så kommer där alltid finnas något som jag kopplar ihop med mitt förflutna vilket kommer att göra att jag får ångest och drar mig undan. Det är det jag måste jobba med”. Och ”Min självkritik ställer till det så förbannat för mig.” Och ”Jag mådde skitdåligt för ett år sen också men då hade jag desto större anledning till det.” Anledning eller inte, precis som året dessförinnan började jag på kvällarna få ångest för hur jag skulle må när jag vaknade dagen därpå.

4/6 är min plan: ”Struktur. Scheman. Listor". Dagen därpå skriver jag: ”Knappast. Spenderade hela gårdagen i soffan. Åt ingen riktig mat. Sjukade mig idag. […..] Det blev inte alls bra. Bara sämre. […..] Det borde räcka med det här, inte åka rakt ner i skiten också som jag är på väg att göra nu.”

Den 13/6 börjar jag på en lista över Allt vad man ska och inte ska göra. Men det blir ingen lista utan det hela flyter ut i något annat konstigt:

”Förskjuta dygnet ska man inte göra.

Ligga på soffan ska man inte göra.

Man kan också titta på Fallet på SVT Play.

Ont i ryggen för att jag inte tränat.

Hade velat vara helt ledig. Många dagar.

Kollat på Play, sovit, kollat på TV.”

Förutom ryggen och axeln hade jag nu även ont i axeln. Jag visste att anledningen var avsaknad av motion men ville hellre sova och kolla på TV.

Arbetstränade, sov och kollade på TV….

Gick till Elisabeth när jag hade råd. Vi pratade (bland annat) om min längtan. Efter det fria, det friska, efter att få öppna dörren och slå upp fönstren på vid gavel.

Drömde mycket. Fyra drömmar är återkommande. De återkommer då och då, inte bara under juni 2017, men extra ofta under just den månaden. Den ena drömmen är att jag ska tillbaka till Paris och jobba som au pair på obestämd tid hos den andra familjen jag var hos. Den andra drömmen handlar om att jag packar. Jag packar och packar men det tar aldrig slut, när jag tror att jag börjar bli klar hittar jag fler saker som ska packas ner och fler väskor som ska fyllas och tas med. I den tredje drömmen befinner jag mig på gymet, eller på någon annan allmän plats. Och jag är naken. Eller så sitter jag på toa. I fjärde drömmen är andra personer som jag känner eller är släkt med elaka mot mig. Jag skriker och gråter, ibland slår jag. Men den/de andra är helt oberörda av det och bemöter mig med iskyla. Ofta handlar den drömmen om separationer och/eller svek.

Nytt ryggskott i slutet av månaden. Det fick mig att göra ett motionsupplägg för sommaren.

Uppföljning med Arbetsförmedlingen den 27/6. Min upplevelse var att mötet varken var särskilt roligt eller särskilt bra. Jag förstod det som att jag skulle få klara mig själv efter arbetsträningsperioden. Och det är väl i och för sig det som är tanken med arbetsträning; att man efter fullgjord arbetsträning ska vara ”klar” och redo att själv  ta sig ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Magen fortsatte krångla. Förstoppningar, magont och ett envist illamående.

Missade Sommarminglet.

Det stod klart att jag inte skulle få något läkarintyg till MediYogan.

Var hos fysion och fick övningar för min höft.

Sverige slog Frankrike i fotbolls-VM-kvalet.

Juli

Rygg och höft kändes mestadels okej i början av månaden, blev sämre i slutet av densamma.

Fick reda på att en före detta granne gått bort i cancer.

Provade Zolpidem som insomningstablett och därefter Lergigan. Lergiganet funkade. Äntligen. Men fortfarande väldigt mycket REM-sömn.

Ordet ångest förekommer oftare än vanligt i dagboken. Vissa tecken på panikångest; hjärtklappning, tryck över bröstet och svårt att andas.

Men magen mådde faktiskt en smula bättre.

2/7: ”Vill bara försvinna. Vill bara gå och lägga mig igen. Ta två Sobril och domna bort.”

15/7: ”Jag önskar att jag kunde gråta. NU. Och inte vid något fullständigt opassande tillfälle.”

Köpte ny cykel. Mitt i allt annat hade jag mycket glädje av den.

Mamma kom på besök ett par dagar i slutet av månaden. Pappa kom ner och hämtade henne och passade på att vara här en dag. Den sedvanliga separationsångesten när de hade åkt härifrån.

26/7: "Kunde inte hålla ihop det på arbetsträningen igår. Återigenåterigenåterigen. Tankefällor. [….-] Vara rak, tydlig, rättfram. Sådant som jag fått lära mig att inte vara. Och som det är så svårt att ändra på nu. Måste våga testa. Måste………."

Danmark gick långt i damernas fotbolls-EM.

Och tåget fortsatte rusa förbi mig.

Augusti

Nederländernas damlag blev EM-mästare i fotboll.

Alltid rädd för allting….denna gången valde jag malignt melanom. Men kunde efter kloka råd från en vän faktiskt släppa det.

7/8: ”Först kändes det bra och som att ångesten var onödig. Vilket den i och för sig alltid ska vara. Sedan uppdagades det att jag hade gjort fel med [….] och jag skämdes och skyllde på stackars […..]. Efter det var jag ledsen och tillbakadragen resten av dagen.”

Läkarbesök på PÖT.

Mina problem med att diskutera blev vad beträffar mitt mående droppen som fick bägaren att rinna över. Det kändes som om allt bara rasade. Hade ont i magen nästan varje dag.

13/8: ”Det är endast av omsorg om andra som jag inte tar livet av mig just nu. Och den omsorgen kommer sannolikt alltid att finnas så därför får jag stå ut med skiten.”

Jagade remisser....

Fick av rehabkoordinatorn på PÖT kännedom om IPS och ansökte om det.

22/8: ”Jättejobbigt. Blir fel hur jag än gör. Känns det som. Orkar inte ens känna tillfredsställelse över att jag klarade att åka och träna istället för att åka hem. Vill bara gråta.”

Och ÄNDÅ skriver jag, om än vid ett fåtal tillfällen, att det vissa dagar känns ganska bra efter arbetsträningen. TILLS jag kommer att tänka något som jag eventuellt gjort fel och ”vips” så känns allt hemskt igen.

30/8: ”Det är sannolikt inte särskilt hälsosamt att gå omkring och vilja dö.” No shit Sherlock.

Och mitt i allt detta….lägger jag upp en tre dagars split

September

Jagade remisser.

Ångestochångestochångestochångest.

Drömmer en massa jobbigt, pratar i sömnen och vaknar med vrålångest.

5/9: ”Om jag bara kan hålla ut tills jag kommer till Grimsholmen så kan jag sluta mina dagar på det ställe som jag älskar mest i hela världen.”

Så nära var det alltså. Så in i helvete jävla nära. Kommer ihåg att jag hällde ut Lergiganen på soffbordet. Förmodligen hade de inte räckt för att ta kål på mig, men det saknar betydelse  i sammanhanget. Och jag vet inte, men det känns som om jag har skrivit detta förut. Jag misstänker starkt att jag känner igen det från ett inlägg som jag skrev för ungefär ett år sedan. Suck. Det tror fan att jag är i behov av långtidsterapi.  

Jag grät i ett par timmar och sen la jag tillbaka Lergiganen i burken och ställde tillbaka den igen.

7/9: ”Och nu vet jag inte längre. Jag som trodde att jag var helt säker denna gång.” Blev arg på mig själv för att jag velade.

Åkte till Grimsholmen. När jag är där blir jag alltid lugnare. Jag kallade det för att jag ”fegade ur”. Kanske mer styrka än feghet men det kändes inte så just då.

Även om jag i efterhand några gånger till en viss grad (”Ångrar mig lite…”) ångrade beslutet att ”fega ur” kändes det på något vis inte längre som en trygghet att ha döden som en utväg.

Åkte hem.

13/9: ”Vet varför jag blir så trött. [Ångest och spänningar. Trötthet göder ångesten och vice versa.] Tror inte att jag har något annat val än att försöka kötta på. Skulle verkligen behöva prata med någon. Vem vet jag inte.”

Ryggen kändes ganska bra men jag hade rejält ont i höften emellanåt.

Sökte ett jobb som jag inte ville ha. Mest för att ha något att skriva i aktivitetsrapporten.

22/9: ”Inga större katastrofer inträffade [på arbetsträningen] men jag mådde ändå sämre än vad jag trott att jag skulle göra och det gör jag nu också. Vill säga till någon att ”Det är inte kul att gå omkring och vilja dö”, men till vem vet jag inte.”

Tjugo minuter senare: ”Om jag tar mina Lergigan, väntar en stund och sedan ringer ambulans, vad vinner jag med det?” Ingenting kom jag fram till. Så jag fortsatte ”kötta på”.

Men jag sänkte kraven på mig själv och tänkte att jag faktiskt inte nödvändigtvis behövde komma upp i 75 % arbetstid (men det gjorde jag). Att det viktiga var att jag tog mig igenom tiden som var kvar. Så hemskt att jag kände det så när det i grund och botten var jag som behandlade mig själv illa!

27/9: ”Lite bättre. Faktiskt lite bättre.”

Oktober

Fotbolls-VM-kval för herrar Sverige-Luxemburg slutade 8-0. (Vad var det för en dum fråga att det kunde bli 8-0….)

Chrille var på tjänsteresa i Tel Aviv.

Jag blev beviljad IPS.

Nytt  läkarbesök på PÖT.

Började på MediYoga igen.

Skriver lite olika saker om arbetsträningen. ”Vet inte hur jag ska säga att det gick. Sådär.” ”Det är inte lätt. Vara glad och trevlig på utsidan och låta resten [rädsla för och ältande av att jag eventuellt gjort något fel] bara rinna av mig.” ” Relativt bra om än skitjobbigt”.

Det visade sig att min handläggare på Arbetsförmedlingen gått på tjänstledighet.

28/10: ”Jag vill dö men annars är det bra.” Inte tänka så. Får inte. Mota Olle i grind. Tänka något annat istället.

Avslutade arbetsträningen. Sista dagen kändes rakt igenom bra. Och det är väl klart att den gjorde det. Eller är det det? Jag kände mig stolt över att jag slutfört arbetsträningen men det kändes också bra att bli ”avtackad”, att ge dem en present och att de ville ha mig kvar som ideell receptionist. Till en början stod jag varannan lördagseftermiddag men ska från och med denna terminen stå varje lördag. MEN. Hur roligt det än är –problemen finns kvar. Jag går väldigt ofta därifrån med ångest för att jag kanske missat något eller gjort något fel. Och jag freakar ut totalt när det inte stämmer i kassan. Detta leder till att jag dagen därpå är helt färdig. Utmattad. Så kan jag inte ha det.

November

Besökte Arbetsförmedlingen men skickades hem.

Började träna efter en ny  tre dagars split.

Drev mig själv till vansinne med mina existentiella funderingar.

Var och fick min höft röntgad. Det är fortfarande lite fram och tillbaka med den men att oftare vara smärtfri än att inte vara det är inte så dumt.

Nytt ryggskott. Men denna gången var jag ganska trygg i att det skulle gå över och att jag skulle kunna fixa det själv.

Fick en ny handläggare på Arbetsförmedlingen.

12/11: ”Hoppas det blir bra imorgon.”

Och dagen därpå: ”Ganska bra blev det.”

Så än går det. Även om det bara är hoppas och ganska.

Ordet ångest skriver jag bara nio gånger denna månad….

Sverige tog sig till fotbolls-VM.

22/11: ”Sett En resa för livet. Jag har det så himla, himla bra.” Det är bra att bli påmind om det. Mindre bra om det inte resulterar i något annat än självförebråelser som får mig att må ännu sämre. Att jag är en fruktansvärd människa som mår som jag gör och vill dö när de finns de som har det miljoner gånger värre och som ändå vill leva och kämpa.

December

Införde nya morgonrutiner.

En morgon när jag gjorde YinYogan kom tanken att ”Just nu trummar regnet mot rutorna och jag är här inne och har det varmt och skönt och gör min YinYoga och det är väl ändå inte så dumt”. Att helt spontant kunna tänka så är ganska stort för mig.

Oroade mig för min ekonomi.

Frossade i handboll och vintersport på TV.

Mamma kom på besök och vi hade ett par mysiga dagar.

Skadade axeln.

En ny vänskap, om än inte IRL.

Det blev julafton 2017 också.

En inte helt oväntad dip i slutet av året:

30/12: ”Vill inte må så här.”

Och 31/12 strax före halv ett på dagen: ”Alarmet på klockan sex och stängde av det. Och det får jag som vanligt äta upp nu. Tvättat. Hann med allt utom en 30-graderströja. Det enda jag ätit hittills idag är en smoothie. Axeln skriker efter rehab. Har inte gjort i ordning ansiktet på över ett dygn. Inte vad jag hade tänkt mig att jag skulle skriva på årets sista dag.”

Men jag fick ju ta det som det var. Kunde inte skita i att fira nyår också.

Så långt, långt, långt om länge…………….

Gjorde i ordning ansiktet. Bytte inte om, duschade inte. Packade ihop. Tog bussen till Chrille.

Vi började med eftermiddagsfika. Ja, för mig var det väl egentligen lunch. Saffransbutterkakan med vaniljglass. Vi öppnade vinet. Jag frös galet mycket, från att jag kom in i lägenheten tills att vi lagat mat en stund.

Julklappsutdelning….Jag fick en parfym; Dolce Gabanna Floral drops. Chrille hade köpt en sådan till mig i Tel Aviv och fått den krossad av en tant (eller kärring som han sa…) som tryckt in sitt handbagage på hans kassar. Och en bok med 101 smoothierecept. Och choklad och kolor. Som han fått av sina föräldrar. Till och med han tyckte att det blev för mycket för honom i kombination med att hans bror gett honom två kartonger chokladbollar och en kartong havrekakor.

Jag gav honom en almanacka från personligalmanacka.se och hjärtformade Noblesse.

Dags att laga middag….

- Potatisgratäng. Chrille har för små formar. Det blev skalade potatisar över. Jag stretade emot ett tag mot att slänga dem. Tyckte de kunde stekas upp för att ha till lunch följande dag. Jag kunde kokat eller stekt de jävla potatisarna själv. Men jag vek ner mig. ”Släng dem då, när jag inte ser det….”

- Fläskytterfilé. Ner med filén på träskärbrädan där allt annat också skärs. Jag orkade inte säga något. Han stekte den i alla fall perfekt.

- Rödvinssås. BlåBands....

- Chrille fick köpa de grönsaker han ville ha och då blev det gurka och tomat.

Trots alla dessa tillkortakommanden blev det en supergod måltid. Vi öppnade bubblet under tiden.

Såg halva Ogifta par och en tredjedel av Johan Falk. För att det inte fanns något annat att titta på. Kaffe och Delicatochokladbollar. Vi gick ut på balkongen och tittade på fyrverkerierna klockan tolv. Jag såg flera rislyktor och följde varenda en av dem med blicken tills de inte syntes längre.

2018. Tiden fortsätter gå. Tåget fortsätter rusa förbi. Jag fortsätter stå ut. De stunder när jag inte har den känslan är få.

Att tiden går kan jag hur gärna jag än vill inte göra något åt. Det andra kanske jag en gång ska kunna förändra. Jag hoppas det.

2018-01-11 16:38.


Kommentarer till blogginlägget


Tack för ditt inlägg och jag tycker att du lyckades förmedla det precis så som du ville, som din intention var.
Kram till dig!!
2018-01-12



Tack!!
2018-01-12



Fina foton. Jag har inte läst igenom allt ännu men blev speciellt förtjust i de vackra blomsterbilderna.
2018-01-14



Roligt att du tyckte om dem.
2018-01-14



Jag tycker det är bra att du skriver ner det du känner och sen att du kan knyta ihop årets säck och se över hur du har känt dig. Det är för mig en känsla för att aldrig ge upp, vilket du faktiskt inte gör. Det är en eloge till dig. Ta för dig. Kram
2018-01-18



Tack. Som sagt, döden får inte vara ett alternativ. Så är det ju bara.
2018-01-18