En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Sammanfattning löparåret 2017

Vilket löparår! Fantastisk utveckling, massa pers och massa glädje. Alla uppsatta mål nådda (under 1:40 på Varvet, pers på milen, under 1:38 på snabb halvmara, silvermedalj på Lidingöloppet) och det med råge. Nedan en sammanfattning av året. 

Träningsstatistik 2017 (föregående år inom parentes)  

Antal mil: 271,757 mil (89,922)

Antal mil/vecka: 5,189 mil (1,697)

Antal träningspass: 478 (114)

Antal pass med löpning: 255 (84)

Antal pass med orientering: 43 (7)

Antal pass med spinning/crosstrainer: 63 (21)

Antal pass med MAQ: 111 (0)

Antal dagar med träning: 278 (109)

Total tid: 23365 min (6591)  

Antal träningsläger:  5 (Teneriffa 8 dagar, 100 km, Sälen 4 dagar, 86,98 km, Isaberg 4 dagar, 54,06 km, Roadtrip 5 dagar, 71,04 km, Mallorca 7 dagar, 124,52 km)

Antal race-rapports i ÖFK-nytt: 2 (Tjoget, Lidingöloppet, se i slutet av denna sammanfattning)

Antal tävlingar löpning: 20 (14)  

Antal km/månad:

Januari: 176,6 (71,01)

Februari: 208,8 (59,72)

Mars: 176,5 (67,17)

April: 222,2 (80,4)

Maj: 223,9 (103,04)

Juni: 277,6 (88,1)

Juli: 144,4 (96,92)

Augusti: 297,5 (142,07)

September: 252,9 (37,47)

Oktober: 319,7 (92,78)

November: 174,5 (66,53)

December: 239,2 (87,38)  

Topp 3 lopp:

1: Lidingöloppet; sjukt bra dag, sjukt bra lopp, sjukt bra placering 33:a, allt stämde, lätt årets bästa lopp.

2: Trollhättan City Trail; sprang detta fantastiskt roliga lopp för andra gången, och vann! Riktigt härlig känsla, och riktigt tufft men skoj lopp. Väldisponerat, sprang om ledande dam med två kilometer kvar och höll och drygade ut ledning sakta men säkert.

3: Vårruset; vet inte varför, men det är bara ett så sjukt kul lopp. Jag var så glad efteråt, sprang mycket fortare än vad jag då trodde jag kunde, flera minuter snabbare än året innan, och slutade på en åttonde plats.  

Lopp med pallplats:

West Coast Night Run, Ängelholm, 7,4 km; första plats

FBGcrossRUN, Falkenberg, stafett crossbanan; första plats

Trollhättan City Trail, Trollhättan, 10,5 km; första plats

KK-joggen, Katrineholm, 5,1 km; första plats

HBGM-stafett, 9,1 km; första plats

Åshöjdenloppet, Åsljunga: 10 km; första plats

Halloween nightmare, Falkenberg, 10 km; andra plats

Falktouren etapp 3 Ljungby, 9,6 km; tredje plats  

Lopp med pers:

Seedningsloppet Helsingborg, 10 km; 42,49

Prag halvmaraton, 21,1 km; 1:34:11

Göteborgsvarvet, 21,1 km; 1:32:02

Stadsloppet Falkenberg 10 km; 40:58

Prinsens Minne, Halmstad 21,1 km; 1:29:56

Palma de Mallorca 10 km; 40:36

Sylvesterloppet Göteborg, 10 km; 40:10  

Bra med 2017: Många roliga lopp, många bra löparupplevelser. Frisk för det mesta, behöver inte pausa från löpning p g a sjukdom i nämnvärd utsträckning. 7 pers under året, en stadigt uppåtgående kurva där jag förbättrat mig under hela året. Har kunnat trappa upp träningen ordentligt jämfört med året innan. Många roliga träningsresor med massa löpning. Löpningen har känts rolig och lustfylld hela året, med bara en liten dipp efter Lidingö då det tog lite tid att ladda om mentalt och fysiskt. Har nått alla mina mål för året.  

Dåligt med 2017: Stukad fot på Tjoget, som fortfarande ger en del besvär i terrängen nu ett halvår senare, och som gjort att jag helt tappat den lilla orientering jag kommit in innan dess. Har tappat flytet i terränglöpningen som jag tidigare hade, långsammare utför p g a rädsla för att stuka om.  

Mål 2018: Kunna behålla min träningsmängd utan att dra på mig skador, samt att under andra halvan av året känna mig stark nog att kunna trappa upp till sex dagar med löpning i stället för fem i veckan, i alla fall varannan vecka. Komma under 40 på milen. Under 1:29 på halvmaran. Topp 30 på Lidingöloppet. Topp 6 på Vårruset. Många roliga trail-lopp. Kunna komma igång med lite orientering igen. Behålla glädjen och drivet till löpningen och tävlingen. Tycka det är lika jäkla kul som jag gjort under hela 2017 helt enkelt.      

Texter i ÖFK-nytt;

Tjoget

Jag hade tidigare fått berättat för mig att Tjoget är den roligaste av alla orienteringstävlingar. Alla vill vara med. Stämningen, lagandan, umgänget med klubbkompisarna, allt är fantastiskt. Blir man tillfrågad tackar man med glädje ja. Dock var det inte med glädje jag spontant reagerade när Niklas berättade att han hade satt mig på sträcka två på ovan nämnda Tjog. Det var med skräck. Och ett visst mått av skepsis. Nog skojar han allt med mig. Jag kan ju knappt orientera. Speciellt inte under press. Så jag hävdade bestämt att jag inte kan vara med, helt omöjligt. Tänk om jag springer vilse, stämplar fel, tappar 40 placeringar, förstör för hela laget. Typ sånt. Tydligen skulle jag inte bekymra mig om det. Det var nämligen en väl bearbetad idé med att sätta mig på sträcka två. Där räcker det att vara snabb. Följa efter alla andra. Man behöver inte ens titta på kartan. Efter några veckors bearbetning hade jag plötsligt tackat ja, och det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig i bilen för att åka de två timmarna upp i Småland till Ormeshaga. Sommarvärmen och solen lyste med sin frånvaro, men å andra sidan är det bättre löpväder när det inte är för varmt, så det vore ju dumt att klaga på det. Väl på plats är det härlig stämning både på arenan och campingen, det blir mycket folk då det är 75 lag som ska springa stafetten, som ju i enlighet med sitt namn har 20 personer i varje lag. När klockan närmar sig 15.00 drar de flesta sig mot skogskanten där de första löparna ska ge sig iväg på sträcka ett. Startskottet går och så är budkaveln igång. 75 orienterare som ger sig iväg i en stor klunga, man hinner bara se en snabb skymt av dem innan de försvinner in i skogen. Spänningen och nervositeten gör sig påmind för mig. Cirka 40 minuter, sen är det min tur. Jag värmer upp lätt i gräset runt arenan, studsar fram och försöker njuta av stunden och spänningen, och bortse från att jag är nervösare än vad jag någonsin varit inför ett lopp förut. I högtalarna får vi rapporter om hur de olika lagen ligger till utmed första sträckan. Det går väldigt bra för ÖFK:s Albin. Jag blir taggad, nu minsann ska här springas fort. Efter lysande löpning växlar Albin till mig på en sjätteplats. Alltså jättesnabba gänget som ger sig i väg framför mig. Jag gör ett tafatt försök att kolla på kartan medan jag springer ur startfållan mot startpunkten. Dock får jag här fatta ett snabbt beslut; hålla koll på vad jag gör, eller hänga snabba tätklungan. Jag väljer det senare. Har absolut ingen aning om vad jag håller på med. Förutom att springa jättefort. Det är snårigt. Det är stenigt. Härligt bråkig löpning. Ett visst mått av panikkänslor. Får inte tappa, får inte, ögonen stadigt på ryggen framför. Springer snabbare än vad jag någonsin tidigare gjort i obanad terräng. Förmodligen lite snabbare än vad min förmåga egentligen sträcker sig till. Snavar en gång. Och en gång till. Det är i alla fall skönt att ramla i blåbärsris. Det är fin skog. Det hinner jag notera. I backen upp mot sista kontrollen orkar jag knappt springa, men det orkar inte heller han vars rygg jag följer efter. Kuperingen är rolig, men nu är vi trötta. Stämplar sista kontrollen, och har det bästa framför mig; målspurten och folkmassans jubel. Jag vet att jag sprungit bra, vet att jag hållit vår fina placering, bara att njuta av detta sista. Då händer det som inte får hända. Plötsligt viker sig foten under mig och jag dråsar i backen. Smärtan är omedelbar och påtaglig. Linkar haltande halvvägs ner för backen som leder ut ur skogen innan jag kan bita ihop, få upp hastigheten igen och spurta vad jag har kvar in i mål. Växlar vidare till Emil, Milton och Otto som ger sig iväg på sträcka tre, och andas ut. En blandning av glädje, lättnad och skön trötthet blandas med oron över att min ankel ser ut att ha fått sällskap av en golfboll under strumpan. Efter kvittot på att jag blivit godkänd samt lite beröm och glädje från klubbkompisarna blir det till att kvickt masa sig bort till sjukvårdstältet, en helt ny upplevelse att behöva ta reda på var det ligger på arenan. Det visar sig vara en rejäl stukning jag ådragit mig, och det är tur att sjukvårdskillarna i tältet är väldigt trevliga och väl omhändertagande, då det blir deras säng som jag så snällt blir parkerad på under resten av eftermiddagen och kvällen. Då tältet är väl placerat med utsikt över start- och målfållan så kan jag ändå få en skymt av vad som händer under tävlingen under de kommande timmarna. När sträcka sju är sprungen framåt kvällen är det en paus i tävlingen fram till lite efter midnatt när den återupptas för att vara hela natten och fram på förmiddagen. Vissa lämnar arenan för att dra sig mot sina tält och husvagnar på campingen för lite vila innan de ska upp mitt i natten eller framåt morgonkvisten för att springa sin sträcka eller följa sina lagkamrater. Andra gör som jag, drar sig mot parkeringen för att åka hem efter en spännande och händelserik dag. Min upplevelse av Tjoget blev alltså något annorlunda än för många andra den dagen. Jag kan lätt se på det hela lite dystert och bara minnas att jag missade det mesta och fick nöja mig med att se det hela på avstånd under största delen av dagen. Men jag väljer istället att fokusera på hur väl jag genomförde min sträcka, hur fin skog jag fick springa i och hur fantastiskt vi alla kämpade tillsammans i laget. Och inte att förglömma, hur den underbara personalen i sjukvårdstältet bara är ett exempel på hur många eldsjälar vi har i orienteringsvärlden, vilka gör att vi kommer tillbaka till dessa arrangemang om och om igen. För min del nästa gång med vältejpad fot.    

Med armarna i luften – mitt Lidingölopp  

Normalt sätt skriver jag mina race-reports direkt dagen efter ett lopp. När endorfinerna fortfarande sprudlar i kroppen. När jag minns känslan in i minsta detalj. När det jag presterat är det som upptar största delen av min tankeverksamhet. Dock har tiden inte funnits till det denna gången. Så då sitter jag i stället här två veckor efter loppet. Men det betyder inte att jag har glömt. Inte det minsta lilla. För detta var min hittills största tävlingsupplevelse. Den med mest känslor, både innan loppet, under det, men framför allt efter det. Detta är det lopp jag har föreberett mig som mest inför av alla de jag sprungit. Både kroppsligt och mentalt. Visualiserat målgången, hundratals gånger, känslan att få den där silvermedaljen runt halsen. Sprungit mina Lidingöpass. Kuperade grusvägar. Backintervaller. Långpass. Hela tiden med en bild framför mig av mina sträckta armar i skyn när jag korsar mållinjen efter tre mils tuff löpning. För det är vad jag fått höra. Det är tufft. Jättetufft. Historier om hur folk kryper upp för Abborrbacken, oförmögna att ens gå. Hur jäkla jobbig kan en backe vara egentligen?   Jag vill tro att jag är förberedd. Tagit det väldigt lugnt veckan innan. Vilat, för att kroppen ska bli riktigt sugen på att springa. Och på tävlingsdagen är jag sugen. Så in i bänken. Vädret är perfekt. Försöker att inte noja mig över om jag åt för mycket frukost eller inte, om skorna sitter lagom hårt, om jag är tillräckligt uppvärmd. Nu står jag där i startfållan, och allt får var där det är. Bara att njuta. Inget kan gå fel. Visualisera. Armarna i luften. Silvermedaljen. Bara tre mil bort. Pang. Iväg. Inte rusa för fort nu. Alla runt omkring mig gör det, rusar för fort. Jag håller igen. Vill hitta ett behagligt tempo, ingen mjölksyra nu, den får vänta. Känner att detta är en bra dag. Det behagliga tempot är snabbare än vad jag hade planerat. Jag låter det vara så. Tidigt börjar jag plocka placeringar. De som sprang för snabbt i början, de får redan betala. Den fantastiska naturen, de pigga benen och känslan av att känna sig starkare än alla runt omkring gör att kilometrarna flyger förbi. Plötsligt är halva loppet avverkat. Det känns nästan lite snopet. Försöker att verkligen passa på att njuta av upplevelsen. Backe upp och backe ner. Det är kul. Jag kan det här, springa i backar, även om jag är noga med att hålla igen i dem så jag inte slösar onödigt med kraft.   Jag undrar när det ska börja bli tungt. Efter 20 km börjar syran i benen markant göra sig påmind varje gång det går uppför, den är också betydligt svårare att skaka av sig efter backens slut. Men det flyter ändå på och jag kan behålla fart. Så ser jag då skylten. Abborrbacken. Den beryktade. Kommer den vara så jobbig som det är sagt? Spänningen är olidlig. Likaså visar sig backen vara. Eller nja, inte olidlig kanske. Men plötsligt blir benen trötta. Jag trippar sakta men säkert uppför, men nu är det dags att verkligen plocka fram pannbenet. Väl uppe så har mina ben dött en smula. Men inte min vision. Den är starkt inpräntad på näthinnan. Det känns som att jag tappar fart, som att tempot är svårare att upprätthålla. Men likväl plockar jag placeringar. Det börjar bli kämpigt för mig. Men ännu mer för många andra. Det ger mig ny kraft. Det SKA vara kämpigt här. Det är bara några kilometer kvar. Jag inser när jag tittar på klockan att mitt satta mål kommer att slås med råge. Helt ofattbart bra har det gått. Helt ofattbar stark har jag varit, och när upploppet närmar sig lyckas jag hitta nya krafter, det tunga i benen släpper och nu vet jag att det snart är dags. Publiken jublar, ja inte specifikt just åt mig mer än nån annan, men det bryr jag mig inte det minsta om, för det känns som om det är jag som har vunnit. Och efter att i månader försökt sätta mig in i känslan av hur det känns att springa över mållinjen får jag nu äntligen göra det, med armarna i luften, precis lika lycklig som i alla drömmar jag haft. 2:18:56. Så lång tid tog det. Eller så kort tid. Silvermedaljen om halsen. Bulle och blåbärssoppa i magen. Fullt med härliga löpare, med olika upplevelser av loppet, men alla ändå glada. Jag är glad för mig själv, jag är glad för alla andra, men framför allt är jag glad för att jag får springa, för att jag kan springa, för få saker ger så mycket glädje. Så klart även utan tävlingsmomentet. Men så klart också med. För det är svårt att beskriva hur det känns när man sprungit ett av Sveriges största lopp, och man bara har 32 damer före sig, men omkring 4000 efter sig. Känslan när allt jobb man lagt ner har betalt sig. När visionen blev sann, och ännu bättre. När man hittat ett nytt lopp att älska. Man måste uppleva det själv för att förstå. Man måste utmana sig själv för att få uppleva. Man måste vara beredd att bli både mentalt och kroppsligt urladdad, och sedan hitta kraften att ladda om. Mot nya visioner. Mot nya målgångar. Med armarna sträckta mot skyn.

2018-01-08 21:52.


Kommentarer till blogginlägget


Bra jobbat!
2018-01-09



Tack :-)
2018-01-09



Gött, bra jobbat, Jenny! Om du ligger kvar på ungefär samma träningsnivå utan att gå sönder fixar du lätt sub 40 och 89 på halvmaran. Jag tycker det låter som ganska försiktiga mål, men det kan ju vara klokt att lämna utrymme för överprestationer snarare än att sätta ouppnåeliga mål. Jag tippar på 38:42 respektive 1:27:10. :-)
Nu blev jag inspirerad att skriva min årssummering - även jag hade ett lysande 2017.
Lycka till i år! Var hel och spring snabbt... :-)
2018-01-09



Tack Tomas! Jag ska göra mitt bästa att krossa mina mål med råge :-) Lycka till själv!

2018-01-10