Viktor Johansson

2017 - välkommen till småbarnslivet

Jag minns 2017 som ett “upp & ner-år”. Det blev en fysisk och psykisk bergochdalbana. Det som är extra komiskt, eller kanske till och med väldigt symboliskt för året, är att jag har haft halsont och feber de senaste tre dagarna. Men vi tar det från början.

Vintern: “Gasa utan att bromsa - det blev ett antiklimax”

Med en bra träningshöst från 2016 och ett mycket bra träningsläger från Orsa i december, så var jag i väldigt bra slag när året började. Och det blev inte sämre när vi kunde öppna Skidarenan redan den 7:e januari. Skidlektioner bokades in och jag fick verkligen nyttja spåren på allra bästa sätt. Januari månad avslutades med vår egen Glidarresa tillsammans med 20 andra Vasaloppsmotionärer som ville fila på teknik, uthållighet och en fantastisk gemenskap.

I februari fortsatte jag med skidlektioner, gruppass, PT-kunder, egenträning och en ännu mer tävlingsperiod sattes igång.

  1. Ulricehamsloppet: klarade jag mitt delmål för året, jag seedade in mig i led 2
  2. Västgötaloppet: Genomfördes på samma bana med en mycket bra känsla
  3. Åkulla Skimaraton: Blev årets bästa lopp med de mest onödiga lopp

"Nu har det gått över en vecka och jag har ännu inte återhämtat mig helt efter loppet. Jag tog ut mig helt enkelt. I fredags blev jag sämre och i helgen har det varit riktigt rassligt. Wiskeyröst, halsont och feberkänsla. Men idag (måndag) är det bättre så jag räknar med att detta är meningen. På fredag väcker jag kroppen på stafetten och på söndag är jag i min livs form"

Jo huvudet ville och jag laddade precis som vanligt inför Vasaloppet. Men det var egentligen bara mentalt. Kroppen mådde inte bra och jag skulle absolut inte ha startat på söndagen den 5 mars….. Vasaloppet 2017 - ett antiklimax

Jag lyckades hålla en god min utåt, men i själva verket och nu i efterhand förstår jag mycket väl att jag inte mådde bra.

Det tog mig mer än 5 veckor att bli normal igen och med normal menar jag hur jag var som pappa, kollega, sambo och tränare innan detta slog ut. Jag var skakig, svimfärdig, hade ett tryck över bröstet och jag minns att jag inte äns orkade gå runt kvarteret med barnvagnen utan att kroppen började kännas som spaghetti. Jag var väldigt långt borta från den Viktor jag var innan och som jag framför allt är nu.

 “Hemma är pappa bäst ändå” skrev jag på Vasaloppskvällen och detta blev en av de mest kommenterade bilderna i år. Stort tack till alla som stöttade och visade sitt stöd.

Våren: “Grattis till småbarnslivet”

I början av april började jag sakta komma igång igen. Då handlade mest om att bara lufta kroppen och samtidigt hitta tillbaka till vardagen med jobb, familj och träning. Motivationen fanns absolut och det blev ganska snart läge att bromsa mig själv för att inte gå på för hårt. Nu såg jag fram emot löparsäsongen med Laxaloppet, Göteborgsvarvet och Hallands Ultra som tre lopp i kalendern. Träningen flöt på okej och jag genomförde Laxaloppet här hemma i Halmstad. Men efter det var det dags igen, sjukstuga för hela familjen. Ella fick krupp och då åkte jag naturligtvis med på den. Vi frisknade till men bara två veckor senare var det dags igen, då magsjuka och Göteborgsvarvet fick ställas in.

 “Välkommen in i det riktiga småbarnslivet, så här är det bara de 15 första åren”

Under våren öppnade vi upp det nya gymmet på Halmstad Golfarena och det blev så klart också stort intresse för våra gruppass och våra nystartade vi löpargrupper. Vi startade också en Vasaloppsgrupp som kan träna tillsammans och intresset blev större än var jag hade önskat och den 1 juni drog vi igång.

Nu är vi också en tjejgrupp som kör tillsammans hela vägen fram till Vasaloppet, vilket är fantastiskt roligt.

 Sommaren: “just det, det var den dagen de varmt”

Oj, om bara några dagar ska jag springa 5 mil, hur ska detta gå? Ja lite så var funderingarna inför Hallands Ultra. Visst jag hade tränat okej och sprungit mina pass, men samtidigt hade jag inombords som frågade hur kroppen och formen är. Dagen kom och jag sprang med en fantastisk känsla hela sträckan. Jag kunde till och med göra en långspurt den sista milen där terrängen är som jobbigast. Hallands Ultra blev en grymt viktig revansch efter vintern och vårens bergochdalbana.

Blod, svett och mjölksyra - Uppe på toppen av den mytomspunna Spybacken, då är det klart att man får bjuda på ett leende.

Sommaren fortsatte men vädret däremot var under all kritik. Jag kommer knappt ihåg några direkta heta sommardagar. Jo det var en i maj, då var det över 30 grader.. Det kanske var sommaren…

Träningen fortsatte likaså i ganska lugn takt. Det blev Jönköping Maraton tillsammans med brorsan i mitten av augusti. Tanken var att jag skulle vara hans caddie med energi, plåster och eventuella nödnummer i fickan, men jag behövde inte ta med mig varken ryggsäck eller SOS-påse.

Jag är otroligt stolt och glad att få genomföra detta tillsammans med dig Emil. Precis som du säger, så har jag tvivlat bra länge. Men på löprundan tillsammans i slutet av man och efter dina träningsrapporter så har jag verkligen imponerats av dig. Sen att jag kunde springa 8:or runt om dig ljuger du faktiskt… Jag hade kunnat göra kullerbyttor i 8:or sista 10 ;)

Under hösten blev det 23 heldagar tillsammans med fantastiska lärare/tränare/naprapater och andra “kommande” personliga tränare i alla åldrar. Jag ljuger om jag säger att jag var jätte pigg på kvällarna, men jag är samtidigt jäkligt motiverad och glad att jag tog denna chans. ELEIKO:s PT-utbildning är verkligen i världsklass!

Med dessa fantastiska PT-kollegor är det svårt att hålla motivationen uppe. Tack för en fantastisk utbildningstid tillsammans!

Livet som småbarnsförälder är verkligen hur roligt som helst. Från den dagen vi hade inskolning på förskolan så överraskar Ella med nya uttryck, meningar och danssteg varje dag. Det är ett bra tecken, då trivs hon på förskolan och det gör mamma och pappa också. Vi är jätte nöjda med hösten. Det är klart förskolan och inneburit flera sjuk och VAB-dagar men det har jag lärt mig att acceptera. Som jag har sagt flera gånger om, året har varit en stor lärdom på många sätt.

I december fick jag känna på skidformen med bland annat dessa storfräsare. Det kändes att höstens fokusträning på staktekniken hade gett positiva resultat. Visst, formen är inte där den var förra året vid den här tiden, men det känns ändå lovande. Jag har har tagit stor lärdom över förra vinterns antiklimax och jag har blivit mycket bättre på att återhämta mig mellan träningspassen.

Nu hoppas hela familjen på kyla och kommande vecka ser faktiskt lovande ut. Om allt går enligt plan kan Emmelie få premiära sina nya Skin-skidor och Ella kan köra säsongspremiär i pulkan redan till nästa helg.

Vi håller tummarna och samtidigt önskar er alla ett gott nytt 2018!

2018-01-06 09:54.


Kommentarer till blogginlägget


Självreflektion är ovärdeligt för att utvecklas. Där har du kommit långt! Stort lycka till 2018 :)
2018-01-11