Kristin Segerström

Summering 2017

När man sitter med en stressfraktur i foten och inte har sprungit på 8 veckor och ska försöka sammanfatta 2017... jag tar fram alla underbara bilder från året och minns hur fantastiskt det var.

Planen var att det skulle bli mitt år, mitt fantastiska år då jag skulle fylla 40 år och genomföra en svensk klassiker i hop med bästa vännen, springa mitt första Marathon utomlands (egentligen så var målet att spring NYC, men ekonomiskt så funkade inte det riktigt..så det får bli när jag fyller 50) och springa Ultravasan igen.

Jag köpte längdskidor och försökte lära mig att åka skidor. Jag köpte en cykel och försökte lära mig att cykla. Jag hyrde en våtdräkt och jag simmade. Springa, det kunde jag ju redan :)

Det gick osannolikt bra, skulle jag säga. Visst hade det kunnat sparas in några minuter här och där, och en superklassiker hade varit möjligt absolut. Men i bland blir inte livet som man har tänkt sig och då får man anpassa sig där efter.

Det viktigaste ! Vi gjorde det och vi gjorde det tillsammans ända in i mål !

På min födelsedag den 2 april så sprang jag ett Marathon i Grekland, 42,2 km rakt fram på en avstängd motorväg. Lite dåliga förberedelser i och med att vi blev av med plånbok och telefon dagen innan loppet. Jag satte mig på en buss i gryningen i en stad i Grekland , utan mobil och 20 Euro i fickan.. och hoppades på det bästa. Vid starten fanns EN toalett ...

Loppet gick bra, många trevliga greker längs vägen och ett nytt fint pers på födelsedagen !!

Det blev också Stockholm Marathon i Juni. Gick ganska dåligt då magen krånglade och det blev ett antal toalettbesök längs vägen, men i mål kom jag !

Ultravasan är ju något alldeles speciellt, lite magiskt på något sätt.. Inte lika magiskt att springa i hällande regn i 7 mil av 9 kanske...

Bara känslan när man kommer upp till Berga By kvällen innan , man äter sin halvtaskiga pizza på den närliggande pizzerian. Och man får verkligen kämpa för att få i sig den...men den måste bara ner !

Man sover på en madrass i sin bil, med en man och en stor hund. Kläder är förberedda i framsätet och frukosten uppställd på instrumentbrädan.

Väckarklockan ställd på 04.00 (regnet smattrar på taket)

Starten går 05.00

Sedan är det bara regn regn och regn...väldigt lääääänge. Det är blött och lerigt, folk halkar omkring, några ramlar.. Det kommer att bli en lång dag och det går fruktansvärt sakta i skogen de första milen. Det märkliga, jag känner mig ganska stark och fryser inte. Och jag har inga som helst problem med fötterna. Kör i samma skor hela loppet utan att byta strumpor el kläder för den delen.

 När det är 2 mil kvar så kommer solen äntligen fram, underställströjan åker i soporna. Jag hittar samtidigt en kille som kan tänka sig att agera hare ner till Mora. Vi inser efter ett tag att jag kan klara att komma under min tid från 2015, så vi springer verkligen "snabbt" sista 2 milen. Alltså känslan är att det går snabbt :) men det är ganska slitna kroppar som tar sig fram, minst sagt.

Vi klarar tiden med 6 minuter, och en sådan dag, alla vet som var där, så är det helt sjukt bra gjort !!

Hoppas få komma tillbaka 2018 !!

Jag hann med Sörmlands Ultra också innan foten gav upp. Hade gärna avslutat året på ett helt annat sätt än detta såklart.

Just nu går det inte att planera så mycket framåt och jag försöker lära mig att inte pressa mig själv så hårt.. jag borde ju veta bättre nu när jag är så gammal :)

Det blir liksom lite bitterljuvt på något sätt. Jag är ju jätteglad och stolt  att jag genomförde allt som jag hade tänkt, men ändå så vill jag kunna springa, så mycket jag vill och så länge jag vill, det finns ju inget bättre.

2018-01-02 13:08.


Kommentarer till blogginlägget


Fantastiska prestationer! Hoppas foten läker snabbt och att du kan springa som du vill snart igen! Håller med, det finns ju inget bättre :-)
2018-01-03