En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Summing up 2017 och en framåtblick

Då har 2017 passerat och jag ska i vanlig ordning sammanställa entillbakablick samt göra en kort framtidsanalys. Vid årsskiftet 16/17 formulerade jag några ambitioner för 2017, så låt oss ta en titt på hur det gick. Ambitionerna var:

- att fortsätta engagera mig i tjejträningen och få tjejgruppen att växa

- att lära mig skejta lite bättre

- att delta i något lopp på skidor

- att genomföra Fjällräven Classic tillsammans med Erik

- att bli starkare mentalt i den bemärkelsen att jag ska sluta vara så nervös inför sammanhang där jag tror mig behöva prestera (har ingen aning om hur det ska gå till)

Jag återkommer till dessa punkter löpande i texten. 2017 inleddes med en del skidåkning och jag hade siktet inställt på Tjejvasan den här gången, vilket jag då tyckte kändes som ett rimligt mål i kombination med färdigställandet av avhandlingen. Jag åkte nog mina skidor hyfsat i början av året och jag körde också Kristinaloppet 30k med bra resultat (check på att delta i något lopp på skidor). Det gjorde mig motiverad att köra Tjejvasan, eftersom jag visste att jag inte gett järnet på Kristinaloppet utan hade mer kvar att ge. Hur bra kunde jag egentligen skida tre mil? Det fick varken jag eller någon annan veta, eftersom helgen då Tjejvasan avlöpte satt jag på kontoret och skrev på avhandlingen – sista helgen innan den skickades till tryck. Det går ju så klart inte att varken ångra eller göra något åt nu, så var läget bara.

Vi tyckte att tjejträningen gjorde succé under första halvan av 2017, då vi som mest var 35 tjejer på en träning på snö. Well… vi var 50 (!!) tjejer på första tjejträningen i december 2017, så tjejgruppen HAR definitivt växt. Däremot, om vi hoppar lite i tid, så är uppslutningen under vår, sommar och höst mycket sämre. Vi lyckas helt enkelt inte locka så många med rullskidträning. Den tröskeln verkar av någon anledning väldigt hög. Faktum är att vi oftast bara varit en handfull på barmarksträningen.

I april disputerade jag, halleluja! En av de mest betydelsefulla dagarna i mitt liv, näst efter barnens födelser. Faktum är att jag värderar disputationen högre än min bröllopsdag. Den där j*vla avhandlingen har skavt i så många år och äntligen fick jag lägga den till handlingarna. Jag mår så mycket bättre nu, psykiskt och fysiskt. Fy bubblan vad tungt 2016 var och vilken lättnad det är att ha gått vidare. Sen var jag ruskigt naiv och trodde att nu skulle jag minsann få massor av extra tid till familj och träning, men det ordinarie jobbet knackade på dörren och gjorde sig påmint.

Under våren och sommaren drog jag ner lite på träningsambitionerna, fast jag före disputationen trodde att jag skulle öka. Men orken fanns inte riktigt och det kändes ändå helt okej. Ibland är vila det bästa att göra. Jag har, som så ofta förr, saknat en bra träningskompis. Grannen H skadade ju sig 2016 och kunde inte åka mer rullskidor, så nu fick jag åka ensam i större utsträckning – även om jag åkt en del tillsammans med S. Istället övertalades jag av H att skaffa kort på Friskis, så att vi kunde träna tillsammans där. Det gjorde jag, trots att jag egentligen har gratis träning via jobbet. I början körde vi ganska mycket styrka ihop, men sen tacklade H av. Jag har väl hållit i någorlunda, men det hade ju varit roligare att ha sällskap. Min arbetskamrat som jag körde med på jobbets gym i början av -17 avslutade sin anställning och sen dess har vi inte tränat ihop. Jag hade verkligen önskat en vän med liknande ambitioner som jag själv, men de är svåra att finna (eller svåra att behålla). Nu har jag ju styrfart på träningen ändå.

En form av träning som jag tror har ”räddat” mig under perioder av stress och hög arbetsbelastning är instruerandet. Jag har instruerat spinning, core, kettlebell och russian (numera kallat funktionella intervaller), samt pyttelite tabata under 2017. Om jag står uppskriven som instruktör så kan jag aldrig rationalisera bort det passet till förmån för jobb, utan måste genomföra det. Efter att ha läst boken ”Hjärnstark” är jag övertygad om att den här typen av träning räddade mig från utmattningssyndrom under 2016 och början av 2017. Hade jag inte haft träningen så hade jag arbetat ännu mer och jag hade förlorat det skydd som effekten av träningen ger.

Jag har inte tävlat mycket alls under 2017, utan bara Kristinaloppet, Vårruset, Blodomloppet och en rullskidtävling. Vårruset sprang jag dagarna efter att århundradets värsta nackspärr släppt. Herregud, jag var helt utslagen av den låsningen, har aldrig varit med om något liknande. I alla fall, jag bara joggade ju Vårruset då. Blodomloppet 10k sprang jag ihop med Å, så jag var hennes hare runt loppet. Sprang ifrån henne sista kilometern och tog mig i mål på ca 53 minuter. Eftersom det kändes så lätt, så undrar jag vilken tid jag hade kunnat fixa loppet på? Jag vågar ju sällan gå all-in på tävling, eftersom jag är rädd för att vägga, så den typen av funderingar tynger mig ofta.

Rullskidtävlingen har jag redan avhandlat i ett eget blogginlägg, men jag vill ändå tillägga att jag är sjukt nöjd att jag genomförde det. Utan någon enorm nervositet dessutom.

Erik och jag sprang inte Fjällräven Classic. Han bangade. Det var tråkigt och jag var lite besviken, men bara lite. Det var nog mer min önskedröm och han förstod inte att jag var så sugen. Han är ju mycket mer av en realist än vad jag är (men han är absolut inte pessimist). En annan sak som jag inte gjorde, var att spela tennis. Kvaliteten på träningen under våren 17 var totalt undermålig och jag tröttnade. Gjorde ett halvhjärtat försök att byta grupp, men fick inte kontakt med någon ansvarig så jag struntade helt enkelt i det. Tennis är ju fruktansvärt kul när det är kul, så att säga. Upptäckte dock att min fd (bra) tennistränares barn går i samma klass som sonen, vilket gjorde mig motiverad att kanske ta upp tennisen lite senare. Dörren är inte stängd! Så mycket kan jag säga.

Mot slutet av 2017 så var Erik och jag åter på träningsläger i Orsa med klubben. Det var precis lika härligt som året dessförinnan. Jag älskar Orsa! Jag deltog i ett skejtpass som Mats höll i och för första gången lossnade det, nu KAN jag skejta! Så coolt! Jag åkte faktiskt två till skejtpass utöver själva träningstillfället och kom upp på distanser runt milen, vilket aldrig hänt tidigare i fristil. Tyvärr känns det inte lika lockande att skejta runt konstsnöspåret i Ånnaboda. Check också på ambitionen ”lära mig skejta lite bättre”.

Nu då? Det händer så mycket på träningsfronten 2018 kan jag säga! Nu närmast har jag sikte på Öppet spår, som jag tänker att jag ska genomföra oavsett hur mycket eller lite träning jag får till. Jag tänker att jag numera har tillräcklig teknik och erfarenhet att genomföra, även om jag inte samlat precis så många mil som jag önskat. Dessutom ska jag köra Kristinaloppet igen och pusha tjejerna på tjejträningen att vara med.

Senare under våren ska jag och kusinen delta i ett cykelläger för tjejer i Nora, för att i juni köra Vätternrundan. Den utmaningen är jag nog mer nervös för. Jisses! Och bara tio dagar efter det så drar jag och två kompisar till Transylvanien ihop med Kullamannen och springer trail i bergen. Så jag kommer nog samla träningstimmar under året.

Under 2017 tränade jag 235,25 registrerade timmar. Då har jag inte reggat yoga, promenader eller annan vardagsmotion som t ex cyklingen till och från jobbet varje dag. Målet är att under 2018 träna fler timmar.

Vad har jag för ambitioner eller löften utöver att träna fler timmar då? Ja, det blir nog en del genomförandemål i kombination med några andra mål:

- Genomföra Öppet spår

- Genomföra Vätternrundan

- Öka mängden styrketräning (jmf med 2017)

- Fortsätta utveckla tjejträningen

Fler mål kan tillkomma.

Väl mött 2018!

2018-01-02 11:39.


Kommentarer till blogginlägget


Kul läsning! Det låter som ett bra år för dig på många olika plan. Keep it up!
2018-01-03



Bra skrivet, intressant läsning! Angående risken att vägga. Vad är det värsta som kan hända? Man blir trött och det gör ont en stund, sen är man stolt över att man försökte och en erfarenhet rikare. Lycka till 2018!
2018-01-03