Anna Karin D

Olydnad

Att gå ur sängen är en smärtsam historia. Ryggen värker, knäna, axlar och fötter värker också. I och för sig gör det ju alltid ont någonstans, kanske ett pris man/jag måste betala för träningen jag utsätter mig för? Är det så för alla? Att det gör ont att gå upp och starta dagen? Kanske inte om man är tjugonånting, men nu är jag femtionånting och det gör ont att starta dagar. 

Ändå tänker jag ut det ena tuffa träningspasset efter det andra åt mig och jag känner ingen smärta eller trötthet eller betong eller gele när jag spelar upp de här träningsvisionerna som inre filmer. Spänst och styrka!

Det blir ju sällan så, som i drömmen, men ibland kan jag väl ändå åstadkomma något liknande, fast då med tillägg av diverse smärtor och trötthet och i ett betydligt långsammare tempo.

I morse (liksom typ hela veckan) skrek kroppen nej på ett väldigt tråkigt och gnälligt sätt, tråkigare och ettrigare än vanligt. Men nu hade jag ju min vision klar, den om lätta trailskorna, om mjuka leran, löven och att skutta runt där såhär i decemberhalvdagern. Så jag ignorerade gnället. Sa till kroppen att knipa still, och så körde jag till bokskogen i Torna Hällestad. 

"Aj!" Gnällde ryggen när jag krånglade mig ur bilen. Jag tänkte mig först lätt och spänstig distanslöpning på nån halvmil på de mjuka vägarna. 

"Nej!" Protesterade benen omedelbart. "Vad gör du? Vi är inte i löpskick!"

"Tyst! Håll klaffen!" Väste jag och tvingade dem till en form av löpsteg: stappliga, okoordinerade, värkande, ovilliga.  Otjänstvilliga. Men bar mig framåt.

Idiotben. Idiotkropp. Lyd! Basta! Jag sprang vidare i min dåliga löpstil och fortsätter man bara springa så står man ut med smärtan, den avtar och bekymrar mindre och mindre. Även om löpningen inte är en njutning utan bara en tröttsam plikt så är den möjlig, men att stanna går inte för då går det inte att starta igen. Alltså fortsatte jag. Ytterligare fem kilometer och åter vid bilen var tolv kilometer avverkade, tolv ganska olustfyllda men genomförda kilometer i ett tempo jag skäms över, i en stil jag inte är glad över, med en känsla jag inte borde acceptera. 

Och då. Fortsatte jag! 

"ÄR DU INTE KLOK!?" Vrålade kroppen. "Stanna ditt pucko, vi håller på att gå sönder!"

"NEJ!" Skrek jag. "Det är JAG som bestämmer och nu ska jag/du/vi/whatever minsann få en straffrunda. Femton kilometer! Det är ju peanuts och det ska vi väl för farao klara, tänk på alla ultralopp du/vi/jag/whatever drömmer om! LYD!!"

Och jag piskade min fruktansvärt trötta kropp till ytterligare tre kilometer. Höll på att gå omkull två gånger. Men gjorde det inte. 

Sedan snörde jag på mig mina lätta fina trailskor för den där underbara rusningen bland boklöven som jag sett framför mig på min inre filmsnutt, den icke verklighetsbaserade. 

Men då! Var det kört. Baklås och totalstrejk på muskelfronten....och faktiskt.....jag orkade inte strida mer. Jag gav upp. 

Körde hem. Vad har jag lärt mig av detta? Förmodligen ingenting. 

2017-12-09 12:34.


Kommentarer till blogginlägget


Jo. Jag säger också att det alltid är viktigt att straffa sig själv när kroppen inte gör det den borde. Då blir det säkert bättre i framtiden.
2017-12-09



Ja, visst måste det väl vara så, Eva? :-)
2017-12-09



Vi måste väl i alla fall tro på det? :-)
2017-12-09



Undrar vad du drömmer ihop ikväll, för imorgon är det special skidgympass. Då ska musklerna åter vara härligt fräscha och kroppen beredd på allt.
Väldigt vackra löv förresten.
2017-12-09



Ja visst är de vackra, trots sin brungråhet! Det finns en skönhet i nästan allt. Nästan.....allt.
Idag är en annan dag, ny vision.....
2017-12-10



Jag har upplevt många sköna promenade de senaste snart 3 veckorna. Skönt att vara utomhus! Hade jag bara kunnat springa hade jag gjort det! Njut av varje steg!
2017-12-10



Är du skadad, Majvi?
2017-12-11



Spricka i två revben!
2017-12-12