Anna Karin D

Semestersabotören

Sista dagen idag på min miniledighet, fredag - tisdag. Jag har verkligen längtat och sett fram emot de här dagarna. Det har gått allt trögare för mig, både på jobbet och hemma, men det brukar det göra så här års. Mörkret är inte min vän och vi blir alltmer osams ju mer åren går. 

Så...fem dagar till vila, kravlöshet, mys, glädje, avslappning och trevligheter. Inte dumt. Varm choklad? Filt i soffa?

Jodå. Eller ..

Jag tänker att jag nog måste tänka fel på något sätt, göra felval, misslyckade val i känslodjungeln - för visst väljer man själv sina känslor, och alltså hur mysig, kul, glädjefull, avslappnande och spännande tillvaron ter sig? Inget tvingas på mig liksom, jag väljer själv, väl? Lyckan är valbar, precis som olyckan?

Idag har jag i allafall inte hoppat pigg och glad ur sängen efter 8 timmar sussande på lilla örat. Jag har inte ätit en lång och god frukost i gosebadrock och vita tofflor. Ingen capuccino och inga varma scones. Tänt ljus. Har jag inte. 

Eller lyssnat på musik. Läst en bok. Inte ens det har jag.

Jag har inte heller tagit mig ut till skogen för ljuset, luften och mjuka leran, som jag borde ha njutit av i lugn och livgivande takt. 

Jag har inte tagit mig till klädbutiken i vilken jag fått ett generöst presentkort att shoppa för.  Jo faktiskt! Jag tog mig dit! Men gick ut igen drabbad av olust inför att se mig själv i spegel blek och hålögd och bristande ork att klä av mig alla tjocka vinterkläder för att prova något som säkert hade gjort mig än mer deprimerad, usch vilket felval av känslor!  Jag märker själv hur neggo jag är. Såklart. Men jag gick ändå ut ur affären och in i nästa där jag köpte en almanacka. Sedan åkte jag hem. 

Jag tankade bilen. Bra där. Fast jag skulle ju ha tvättat den också.

Vad har jag gjort då, förutom att ha gått in och ut ur en klädbutik?

Tja. Jag har ätit en smaklös liten frukost i snorottan för jag kan inte sova. Ever. Hjälper inte med kravlös semester och ett becksvart mörker. Tagit mig till gymet har jag gjort och där drog jag ett fullkomligt asjobbigt pass på löpband och crosstrainer, ett nära-dödenpass, hjärtsnörp och geleben, till absolut outgrundlig nytta. 

Raglat hem. Jag har ätit något jag inte minns men det smakade väl papp eller möjligen masonit och jag har satt igång att laga två middagar och två lunchlådor samtidigt, heja mig. Det funkade naturligtvis inte så bra, torra kycklingspett. Jag slog ut marinad över hela köksgolvet. Halvkul. Olja och kryddor. Överallt. Försökt kolla på Monster på Play samtidigt, av en ännu mer obegriplig orsak. Plattan hakade upp sig och jag närapå gjorde sönder något dyrt. I havet av marinad.

Känt hur hjärnan arbetar trögare och trögare och trögare..

Bråkat. Har jag också gjort med söner, vårdinrättningar, hemtjänster, färdtjänster, män och ....mig själv. 

Kan väl inte säja att jag är så helt tillfreds med mina val av vare sig aktiviter eller hur jag förhåller mig till dem. Kunde varit bättre. 

2017-12-05 17:33.


Kommentarer till blogginlägget


Jag förstår precis, tyvärr...
Mer än så tycks jag inte kunna skriva. Det är är tredje gången nu jag försöker skriva mina tankar om just detta till dig men jag får nöja mig så här.

9 dagar sedan



Men du har läst och tänkt tyst iallafall, Maria! Det räcker fint så.
9 dagar sedan