Marie-Louise Karlander

Vart tog hon vägen....

Vart tog hon vägen hon som var så välplanerade, strukturerad, självdisciplinerad och målinriktad?

Kvinnan som hann med träna två pass per dag, sköta jobb, hinna med familjeliv. Det fanns i stort sett inget som fick henne att missa ett träningspass eller slå av väckaren på morgonen och somna om för att sängen var så varm och go. Hon syntes outtröttelig, blev aldrig förkyld, eller less och tappade motivation. Dessutom så hann hon med laga god och näringsriktig mat levde inte på halvfabrikat, bullar och mackor och ännu mer mackor. Jag tror till och med att hon sov bättre. Inget väder tycktes hindra henne från att knyta på träningsskorna för att missa ett löppass. Cykeln på trainern kunde försett bostaden med ström (nu överdrev jag) i stället för att stå och samla damm. Det tog inte emot att åka till simhallen för att simma ett pass och direkt efter jaga iväg till friidrottshallen för mer träning, workout och löpning på bana. Inget träningspass var tråkigt eller för jobbigt. Resultaten talade sitt tydliga språk, radade upp personbästa och distansrekord i alla tre discipliner.

Visst hon hade tränare det bästa tränings/tävlingsåret, triathlontränare, simtränare, cykeltränare och löptränare. Hon fick bekräftelse i överflöd av såväl tränare som positiva tränings- och tävlingsresultat.

Hon var bra den där kvinnan, skulle vilja ha tillbaka henne. Hon som finns nu är rätt trött, tränar på men inte med samma fokus, skippar väldigt lätt ett pass om ”livet kommer emellan” som hon skyller på. Det kom emellan förr också då omplanerade hon så att träningen blev av. Hon som finns nu pluggar ju och driver företag...Det är inte kroppen som är trött, det är huvudet. Det skulle må så bra av att komma ut men det är som att viljan är svagare att förmå kroppen byta om och ta sig ut. Hon har tack och lov än aldrig ångrat ett träningspass, så det finns väl hopp att hon kommer tillbaka den där första. Den där duktiga hon som steg upp i tid på helgmorgnarna så hon hann med göra de långa passen tillräckligt långa. Hon som är nu, hon kikar ut genom fönstret, är vädret mindre bra somnar hon om, försöker intala sig själv att hon behöver sova.

Det är mänskligt tänker ni. Ingen är en maskin och det är sant. Men det är också sant att har man god kondis och är i form så orkar våra kroppar och knoppar enormt mycket. Det är också viktigt att ha roligt eller åtminstone njuta när man tränar. Det är inte alltid kittlande kul att springa eller cykla ett distanspass men då får man njuta av det runt omkring i stället eller av friska luften. Jag kan inte säga att jag hunnit mer annat för att jag tränat mindre. Jag har inte hunnit med mer studier, hunnit träffa familjen mer, eller städat och fått bättre ordning. Snarare tvärtom, det enda som händer är att man drar sig mer i sängen, eller hänger framför TV eller med huvudet i någon annan skärm. Man känner efter så mycket, ont i huvudet, så trött, hälsporre, stackars mig, behöver nog vila.

Har googlat om man skulle anlita någon ny tränare, men egentligen har vi duktiga tränare här bara inte någon som har triathlontänk. Det har gått så långt att jag inte tror på mig själv tillräckligt att springa med AIK, är för långsam. Ändå längtar jag efter att få träna med andra. Förra vintern tränade jag så mycket själv eftersom jag bodde i Vännäs så många veckor. Blir svårt att få kontinuitet att träna i grupper då man är borta flera veckor på annan ort.  Jag hoppas att jag ska hitta bättre rutiner nu när jag ska på långpraktik och inte behöver bo två veckor här och två veckor där. I morse lyckades jag med rulla ur sängen och ta mig till Eddahallen för ett morgonsim. Ångrade jag det? Nej inte alls är inte ens tröttare än vanligt. Hoppet lever...

2017-11-29 16:43.


Kommentarer till blogginlägget


Skyhög igenkänning på det du beskriver. Inte för att jag körde tri men tränade strukturerat och målmedvetet mot min första mara. Resten är samma som din beskrivning.. tom hälsporren! Haha.. ja det är för tokigt. Jag tänker nu bota på den där jäkla foten och köra rehab som aldrig förr. Nu är det dags att komma upp ur soffan. Boom, vad bra gjort av dig! Jag simmar imorgon och hoppar i skrivande stund upp på balansplattan. Skitfoten ska få ångra att den krånglade. :) Heja!! Hoppet lever definitivt! Vh U.
2017-11-29



Tack funbeatvänner. Nu har jag vågat AIK träningen på bana, roligt men tufft och jag efter mig själv men det är inte mkt göra än att träna på.
2017-11-30



Tror knoppen behöver återhämtning ibland som kroppen. Det är nog inte fel att ta lite time-out från träning/tävling under ett tag, kanske till och med en hel säsong, för att återfinna motivationen.
2017-12-04



Så kan det nog vara. Fast jag längtar tillbaka till struktur och att livspusslet passar ihop.
2017-12-04