Anna Karin D

Tiden rinner ut

(Ännu en självupptagen gråvädersblogg, sorry, skulle ju inte producera sånt mer. Men men. Det är november och den behövde väl bli skriven och nästa gång, i nästa blogg, då j-ar, blir det party! Lovar!)

Jag är besviken på mig själv. Det är inget nytt, det är sällan jag är nöjd med mig själv, det är sådan jag är skapt. Självkritiskt konstruerad. Ibland står jag ut med mig, inte ofta är jag direkt glad i mig. Men nu är jag faktiskt rent besviken.  

Det är (bland annat) för att jag inte förmått göra ett smack av det jag dyrt och heligt lovade mig själv i slutet av sommaren,  när jag skulle börja jobba igen efter min långa paus. Jag visste kanske det, egentligen, innerst inne, att jag skulle hitta på undanflykter. Göra kringmanövrar och fega. Eller trodde jag faktiskt mig plötsligt ha blivit en bättre variant av mig själv? Efter alla dessa år, ständigt på flykt? En handlingskraftig, oförvägen, målmedveten, verklighetsförankrad, fokuserad variant, med väl grundad självkänsla och dito förtroende? 

Kaxig? Rentav.

Och att jag plötsligt inte längre skulle vara rädd att konfrontera mig med nya människor och miljöer, utan till och med gilla det? Möta omgivningen med öppen blick och ett leende, väl medveten om min kompetens och mitt värde? Ta plats? Ta tag i? Utmaningar?

Haha! 

Då har jag slagit rekord i självbedrägeri. Varför skulle allting plötsligt ändras? Varför skulle jag bli en annan? Oh no. 

Men det är ju så att det som kan skjutas upp, en vecka, en månad, till på måndag......i morgon....känns möjligt, ja nästan spännande! En skön tanke. Sedan.....är ett befriande begrepp.

Nu rinner tiden. Rinner den ut? Snart finns inget "sedan" längre, att luta sig mot.

Under min halvtids sjukskrivning skulle jag lägga min fria  tid på att hitta en inkomstkälla att komplettera med, alternativt ägna mig åt på heltid. Det lät så bra! Så genomtänkt. Så MÖJLIGT!

Har jag gjort det då? Nej. Inte ett enda dugg har jag gjort i den vägen. Det är likabra att erkänna att faktiskt har INGENTING blivit gjort av mig i den vägen. Inga steg har tagits i rätt riktning. Jo, jag skrev några halvhjärtade att-göra-listor den första veckan, men de har sedan länge försvunnit i någon pappershög, forever. Jag har gått till jobbet. Jag har gått hem från jobbet fyra timmar senare. Jag har lagat mat, handlat mat, tvättat tvätt. Ätit har jag visst också. Och haft dåligt samvete för allt jag borde ha gjort, men inte gör, för min gamla pappa. Och för sönerna. Städat? Glöm det. Vi lever i misär. 

Jag har inte fungerat. Förfallit. Satt mig i stand-byläge. I en soffa. På en stol. Eller gående ute, en aningen bättre variant av flykt. Handlingsoförmögen. Förlamad. Död. Inuti. Kollat oceaner av tv-serier och datingprogram på Play. En dålig variant av flykt. Skjutit skjutit skjutit på det viktiga. Nu rinner tiden ut, och i december måste jag.....börja jobba heltid. 

Det går inte. Det finns inte en chans. (Jo det är klart att det hade gått och funnits en chans om jag bara inte lagt ner så mycket tid på att fly).

Efter fyra timmar jobb stänger jag av verksamheten och mörkret sänker sig. Jag blir en trist robot.  En robot! En frustrerad robot. Vad händer nu? Hur ska jag fly?

Jag har ännu inte lärt mig hur man sover bra och när samtalen hos psykologen tog slut för ett par månader sedan kändes det mest som en lättnad. Vad är det för FEL på mig då?

Men jag vet en sak och det är att även om vissa arbetsdagar känns fullkomligt ogenomförbara i starten, nere i omklädningsrummet, i hissen upp till avdelningen - så vill jag vara där. Vill vara en i ett sammanhang av flera. Där jag är känd, där jag känner till. Vet var allt finns, vet vad folk heter, hej hej....hur har du det? Jag behövs. Jag spelar en ganska bra version av mig själv där tycker jag. Jag gör mitt jobb, engagerar mig inte i något annat, inga möten, inga diskussioner, inget förändringsarbete. Jag gör mitt jobb, och jag gör det rätt bra, en bra variant av mig själv, jag gillar det. 

Men efter fyra timmar går hem och gör mig själv besviken. Ännu en dag. 

Nu kan jag inte skylla ifrån mig på att jobbet är boven i dramat längre. Nej, det är nog jag själv som är boven i mitt drama. 

Borde buras in. 

Fast först ska jag ta några steg! Klädd i löpskor. En fin form av flykt....

2017-11-11 07:28.


Kommentarer till blogginlägget


Längre svar kommer, men en kort fråga: Om det nu är så att du vill vara kvar (det låter ju så) - det är inte möjligt att fortsätta på halvtid då? 60 %?

Vissa delar av ditt inlägg har alldeles för hög igenkänningsfaktor.
8 dagar sedan



40 timmars arbetsvecka är ju ingen naturlag, glömde jag att skriva.
8 dagar sedan



Att vara kvar på ett jobb jag har svårt för är det bästa alternativet känner jag, eftersom jag inte har ork och mod att söka annat.
Jag får jobba 50%, men har inte råd tyvärr... :-(
8 dagar sedan



Men. Det hela handlar om att jag vill, men inte vågar. Saknar mod och handlingskraft. Jag bara flyr!!Det är därför jag är så besviken på mig.
8 dagar sedan



Jo, det finns ju en ekonomisk aspekt självklart. 60 % då?

En lite mer förlåtande, överseende, accepterande och kärleksfull inställning till dig själv? Jag tycker du verkar vara en hyvens person!
8 dagar sedan



Det Ingmari menar, tror jag, är självmedkänsla. Nog så viktigt, nog så svårt men jag tror att Ingmari är något viktigt på spåren där.
8 dagar sedan



Jo, jag förstår och det är rätt! Att gå runt och vara missnöjd med sig själv leder ju ingenvart heller. Och det är mänskligt att vara feg och oföretagsam, som jag är! Men samtidigt gnäller jag över en tillvaro jag inte gillar och lovar mig att göra något åt det....men icke.
Ni har hört det där med "allt är möjligt, bara man VILL tillräckligt mycket"....är det verkligen så, så vill jag väl inte tillräckligt mycket...
7 dagar sedan



Jag försöker lära mig att inte falla in i de "dåliga" mönster som jag hamnar i när jag antingen försöker fly eller försöker hitta lösningar på ett problem.
Jag fick frågan hur dessa sätt hjälper mig och fick det jämfört med hur många andra väljer att lösa problemen med lösningar som inte alltid så himla bra. Det är verkligen inte lätt att få till en förändring när man kört på i samma spår ett antal år..
För förändringen som du pratar om är ju enorm, att bli en bättre version och byta jobb, det är inte småpotatis:)
Jag brottas med samma frågor, önskningar och frustrationer så jag vet inte om jag är till någon hjälp.
Det ända jag kan säga är att leta upp dina listor i högen där hemma och gör en aktiv planering av dem. En planering som fungerar med din verklighet och situation.
Min frisör som även är spinningledare sa att hon ser hur människor varje år misslyckas med sina föresatser för de vill för mycket på en och samma gång. När kraven är för höga som man ställer på sig själv klarar man inte av "förändringen" en längre tid för det blir för tufft, den fungerar inte och man ger upp.
Jag skriver detta som någon slags sanning, det låter bra i mina öron men svårt ändå. Men planera "snällt" är ju faktiskt genomförbart:)

7 dagar sedan



Jo, det är nog så. Förändringar måste nog vara realistiska, små och snälla för att alls bli av! Inte som de tips jag fick av min psykolog: kasta ut sönerna, ring en resebyrå och be att få skriva reklamtexter åt dem, sätt pappa på ett hem. Och flytta till en liten lägenhet. Nu typ.
Funkar inte det kan du ju bli sjukpensionär. Lätt som en plätt!
Jomenvisst.....

7 dagar sedan



Många kloka ord av Maria där. Klart förändringar är svåra. Varför skulle annars våren tveka, liksom? Och det är ju inga småsaker vi pratar om här.

Alltså, seriöst ... vilka fantastiska tips från psykologen. Hen kanske är sponsrad av Nike? Just do it.
5 dagar sedan