Anna Karin D

Att tävla

Jag fortsätter att fundera över det här med prestation. Och i kölvattnet på prestationstänket följer tankar om drivkrafter och det här med att tävla.

Tävla! 

Tycker du om att tävla? Är du en sk tävlingsmänniska? Vad det nu är? Jag tänker att det är en person som gillar att mäta sig med andra. Som går in i varje tävlingssituation om det så handlar om sport eller sällskapsspel eller yrkeskarriär med en lust att komma först, vara bäst och vinna. Som njuter av spänningen! Som taggas av situationen, blir till sitt vassaste jag......när det gäller att prestera. 

Det är väl en tävlingsmänniska, eller vad?

Jag tänker......och

......utgår från mig själv och en närstående. Vi har helt olika inställning till det här med att tävla. 

Han - för det är en man - ser fram emot varje tävling med glädje. Själva tävlingsmomentet är en krydda. Han vill ha medtävlare att kämpa mot, man mot man, en strid. Vi kan relatera till en löptävling: han förbereder sig på bästa sätt, känner ett trevligt glädjepirr i magen,  på startlinjen är han full av energi. Han är inte en gnutta nervös.

Ibland går det bra - han slår en konkurrent, springer på en för honom bra tid, kommer på en pallplats. Han är glad! Ibland mindre bra, han tycker att han underpresterar. Någon slår honom som inte borde. Han är glad ändå. Han har fått vara med och mäta sina krafter. Situationen och kampen längs banan har gett dagen en guldkant. Nästa gång, då j-ar!

Är han en tävlingsmänniska?

Hon -för det är jag - anmäler sig till tävlingar långt i förväg och då känns det rätt och bra. Ett mål att träna inför. Hon tänker att det ska bli riktigt kul. En drivkraft!

När tävlingen närmar sig mår hon allt sämre. Hon har ingen lust alls. Tävlingsmomentet är hemskt och skrämmande, för det gäller att prestera. Att visa någon (vem? Varför?) att hon duger. (Som löpare? Som människa? Varför?) Att tävla är på liv och död. Tävlingsmomentet tar död på lusten. Hon har inte alls lust att mäta sina krafter mot någon över huvudtaget och om det skulle vara så att hon tycker att hon har ett pers eller klubbrekord inom räckhåll blir skräcken än värre. 

Varför är det så ångestladdat? Det gör så ONT att prestera. Det är så fruktansvärt jobbigt att ta ut sig. Det är ett lidande. Hon tror hon ska dö, eller nåt. Det är så vidrigt tufft. 

Innan start mår hon hemskt, har råångest, benen skakar, hon ser dimmigt och har svårt att andas. Olusten är kompakt. Hon är faktiskt skräckslagen.

Och loppet....löpningen....är bara skönt när målet är nått, om det gick ok. Då är det underbart. Lättnaden är total, det är över! Jippi! Hon kan då tillochmed glömma eländet innan och börja längta efter nästa tävling. Då j-ar!

Men:

Konkurrenter hon borde slå....om hon inte gör det? Går världen under då? Har hon rätt att finnas trots att hon underpresterade? Eller ? Vem avgör det? Och varför gick det dåligt? Är hon sjuk? 

Är kanske HON (ok då, jag) en tävlingsmänniska?

I morgon ska jag springa min sista tävling i tävlingsklass. Kanske, om jag inte backar ur, olusten är kompakt. Jag kommer att bli trea, vi är bara tre i min åldersklass. Pallplats! Trots det känner jag prestationsångesten smyga runt här. Stressen, nerverna, rädslan. 

Min sista tävling på riktigt. Det blir nog skönt så tror jag. Bäst så. 

2017-10-28 16:18.


Kommentarer till blogginlägget


Och ändå litet sorgligt. Om det blir så.
2017-10-28



Bäst för vem? Den enda person som räknas i det här sammanhanget är du.
Du gör det som känns rätt för dig - och att ta ett beslut nu innebär ju inte att det är oåterkalleligt om du skulle känna att du vill springa tävlingsklass igen.
2017-10-28



Det här är det rättaste i nuläget, även om jag förstås önskar att det vore annorlunda.
Nya äventyr väntar, förhoppningsvis utan nojor!
2017-10-28



Det slår mig att det är en stor skillnad att tävla i löpning jämfört med annat! Löpning är det hemskaste! Jag vet nog varför..... Nästa blogg! 😁
2017-10-28



Mest och oftast är det enbart du själv som bedömer din insats. Andra har fullt upp med att bedöma sin insats. Ingen är en sämre människa om det blir en minut extra nån gång. För vilka vänner är de, som skulle bedöma dig utifrån minuter och sekunder? Nä, det andra grunder för detta, och dom uppfyller du med råge. Du platsar, du är någon, precis som den person du är. Alltid! 😊
2017-10-28



Tack Per, du är snäll som alltid!
Men allt det där vet jag och det är förstås helt självklart och rätt. Problemet är att jag ÄNDÅ har olust, ångest och skräck inför varje (riktig) löptävling.....
....så bort med fokus på att jag tänker "fel"! Frågan är: vem är "tävlingsmänniska"? Den som känner som du - eller den som spårar snett, som jag?
2017-10-28